Det här med Fin litteratur

Jag är tillbaka från semestern nu. Tillbaka från mitt verklighetsflyktsexperiment, tillbaka online (så nu är det okej att börja kommentera mina blogginlägg igen!), tillbaka i vardagen. Verkar inte ha hänt så mycket mer än sport och väder och dom vanliga katastroferna utomlands.

Under semestern har jag hunnit läsa en hel del böcker. Det har varit högst blandad läsning, allt från deckare till pristagarprosa, och även om det också har varit njutfullt att läsa har det blivit svårare och svårare att läsa utan att analysera. (Första yrkesskadan i min nya ”karriär”?) Blandningen av komplexitetsnivåer har ofelbart lett mina tankar till det här med Fin och Ful litteratur – ett ämne som ligger oss debutantbloggare varmt om hjärtat.

Att det finns litteratur som anses Fin och litteratur som anses Ful står bortom all tvekan. Lika klart är det att dessa definitioner sällan har med verklig litterär kvalitet att göra. Men huru fan ska man avgöra vilken som är vilken? Helt klart är att min egen smak inte är till någon nytta – smaken är ju som baken och i mitt fall betyder det att den är jävligt bred. Jag gillar till exempel bra chicklit, men inte dålig chicklit, trots att all chicklit är Ful litteratur. Av de Augustnominerade böcker jag läst gillar jag drygt hälften, trots att det mesta som nomineras till Augustpriset rimligen är Fin litteratur.

Så jag läste helt enkelt ett gäng böcker i gruppen Fin litteratur, och ett gäng i gruppen Ful litteratur, och satte mig att leta likheter och skillnader. Data är ännu inte färdiganalyserade, men mina preliminära resultat tyder på följande:

Ful litteratur är intrigdriven och inleds med direkt action för att följa läsarens intresse. Ful litteratur är skriven med en rak kronologi och antingen i första eller tredje person. Det centrala i Ful litteratur är berättelsens handling – person- och miljöbeskrivningar kommer i andra respektive tredje hand – och handlingen avslutas alltid någorlunda lyckligt. Det går också fort att läsa Ful litteratur – ju Fulare desto fortare – och den kan läsas utan vidare förförståelse för det ämne som avhandlas. Ful litteratur går också nästan alltid att genrebestämma.

Fin litteratur har de rakt motsatta kännetecknen. Texten är fragmentarisk utan tillstymmelse till kronologi, de språkliga meta-lekarna är legio och interpunktionstecken känns smutsiga och felaktiga. Fin litteratur skrivs i presens och gärna i ovanlig person, till exempel i första person plural eller andra person singular – en roman som helt är skriven i ”du”-form och dessutom har oklar kronologi kan inte vara annat än Fin. Alla tilltag som drar ner läshastigheten och/eller ökar kraven på förförståelse applåderas – riktigt Fin litteratur ska man inte förstå nånting av första gången man lyckats stappla sig igenom den. Handlingen är inte viktig, det gör faktiskt inte ens något om det inte finns någon handling. Slutet ska vara olyckligt eller helt öppet på gränsen till total förvirring – allra bäst är det om någon dör på sista sidan. Och böcker som går att genrebestämma är bara Fin litteratur om författaren tidigare gjort sig känd för att skriva just Fin litteratur.

Den främsta skillnaden mellan Fin och Ful litteratur verkar alltså bara handla om formell komplexitet. Eller, för att använda en elakare tolkning: om förmågan att spackla över det faktum att man inte har något att säga. Dålig fullitteratur blir alltid mycket fortare avslöjad.

Jag är osäker på om H C Andersens saga om kejsarens nya kläder räknas till Fin litteratur. Men jag är betydligt mer övertygad om att Fin litteratur i ganska många fall bara är kejsarens nya kläder.

/Marcus

19 reaktioner på ”Det här med Fin litteratur

  1. Haha,

    vilken uppfriskande diskussion!

    Min bok Supernova har genrebestämts till chic-lit av vissa och roman av andra. Tror att det har att göra med att den inte helt följer den traditionella chic-lit-formulan à la Bridget Jones även om den perfekt passar in på beskrivningen i ett inlägg ovan (”skildrar livet för överanalyserande unga storstadskvinnor som söker perfektion”).
    Enligt Nenes syn ovan är boken ”litterär” eftersom den definitivt försöker säga mer än ramberättelsen, men den är definitivt Ful (yes! me likey!) eftersom den är rak och actionorienterad (om än väldigt karaktärsdriven).

    Det intressanta är dock inte den här analysen. Det intressanta är att den här typen av analys faktiskt spelade roll i huruvida romanen blev antagen eller inte. Bonniers tyckte nämligen att det var ett problem att Supernova var antingen för lite chic-lit eller för lite roman, som de sa. Jag tycker ju inte det finns någon motsättning och älskar böcker som får vara mer ”både och” om man nu kan säga så. Som tur var tyckte Norstedts likadant.

    Hejhopp
    Marika King

    • Fast nu undrar jag om du inte blandar ihop oss. Nene menar – om jag fattat rätt – att genre bestäms av markörerna. Jag menar att den bestäms av ramberättelsens handling. Ingen av oss menar att en bok är sämre eller ytligare för att den tillhör en viss genre. Det ska väl vara Bonniers till att tycka nåt sånt. (Dom tyckte samma sak om Gå på djupet. Norstedts tyckte bara att jag kunde dra åt helvete.)

      Jag har läst Supernova och jag uppfattar den väldigt mycket som chicklit. Att den har något att säga bortom ramberättelsen har i min mening inte så mycket med saken att göra. (Herregud, till och med Gå på djupet har något att säga bortom ramberättelsen. Inte för att alla har förstått det, men i alla fall.)

      /M

  2. Jag pratar inte om klassiker här. Vare sig Dickens, Brontë eller Dostojevskij hade för vana att skriva försvårande, upphackat eller använda sig av andra postmoderna Fintricks. (Även om jag har en stark misstanke om att ”Romeo och Julia” aldrig blivit en klassiker om den slutat lyckligt.) När det gäller klassiker har tiden redan dömt. (Oliver Twist var söndagsunderhållning i pressen. Dante skrev på pöbelns språk. Osv.)

    Min kritik handlar inte alls om att ”all litteratur är lika bra” eller nåt sånt. (Min smak är bred, men eklektisk.) Min kritik är – därest det inte framgått ännu – avsedd mot ”aristokratins” (yeah!) massuppfittning att en berättelse får högre kvalitet om man kör den igenom några grumlande photoshopfilter och tar livet av huvudpersonen.

    Capisce?

    • Inser plötsligt att Ronja Rövardotter, som ju är en modern remake på Romeo och Julia, mycket väl kan vara på väg att bli en klassiker fastän den slutar lyckligt. Barnlitteratur tycks vara undantag från dessa regler. Men den är å andra sidan aldrig Fin nog.

  3. Jo, det vore ju hemskt om man faktiskt ville någonting mer än att sälja sig med sitt skrivande. O ve, kusliga tanke. Som att någon konst kunde ha ett högre värde än en hötorgstavla.

    Lite fånigt för övrigt av folk som inte diggar Fin litteratur ska definiera vad det är. Blir som när socialister definierar liberalism som att plundra fattiga länder och liberaler socialism som gulagläger (dvs inte vidare fruktsamt). Vem är det som sagt att chicklit inte kan vara fint? Är det Stig Larsson och Horace Engdahl? I alla fall den senare lär ju vara medveten om att Elfride Jelinek fått nobelpris.

    Det här sättet att diskutera gör mig uppretad. Urholkade entreprenörsattityder som förringar konstnärer och kultur. (Nu ska jag inte gnälla mer, jag får väl blogga v mig surmulenheten eller något)

    • Ta ner halmgubben hörru. Var i ovanstående säger jag nåt om att sälja sig? Var förringar jag kultur? Var visar jag ”entreprenörsattityd”? (Jag är byråkrat, för helvete. And proud.) Det känns verkligen inte som att det är mig du argumenterar mot. Eller uttrycker jag mig för linjärt och kronologiskt för att du ska hänga med?

      Men för ordningens skull: jag har ingenting emot konstnärlighet. Jag gillar konst. Som jag också påpekade i inlägget: min smak är jävligt bred. Jag älskar både Stig Dagerman och Stieg Larsson. Kanske för att båda är väldigt goda berättare. Det är det viktiga för mig, inte hur många priser en författare har – eller för den delen hur mycket de sålt.

      Men när pretentiösa typer vill likställa konstnärlig kvalitet med obegriplighet och postmoderna metalekar, står jag hellre bredvid och påpekar att kejsaren är naken. (Och att han har liten snopp.)

      Och ärligt talat: Att Elfriede Jelinek (som hon stavar) skulle ha nånting med chicklit att göra är för övrigt rent skrattretande. Tror du att chicklit = kvinnlig författare, har du ett och annat att lära om bådadera.

      • Såja, såja. Jag ska ta det här resonabelt (men se på texten noga så står ännu dockan kvar och pekar anklagande). För det första Augustpriset. Om jag förstår dig rätt är en augustprisnominering en tydlig hänvisning till att något är fin litteratur. En vinst torde således göra en nästan säker på saken. Ändå saknar många av vinnarna (de jag läst) de utmärkande dragen. Författare som Alakoski, Enquist, Vallgren, Niemi och Ekman skriver inte den snåriga och otillgänliga prosan. Istället tycks det mig som att augustprisjuryn anser att den fina litteraturen är den raka, tydliga berättelsen.

        Det är möjligt att jag drog förhastade slutsatser om att sälja sig. Jag utgick helt enkelt från att du hade en mer gängse syn på vad finlitteratur är än vad som senare visade sig. Jag tänkte mig nog den ”fina” litteraturen som den vars konstnärliga vision sträker sig bort från de endast rent underhållande aspekterna; med tiden adlad av den kvalitetsgallring som tidens gång utgör. Eller helt enkelt den litteratur som akademiker och aristokrati för tillfället uppskattar. Men nog om den. Vi koncentrerar oss på din syn på saken. Finlitteraturen är alltså i princip den litteraturen som modernista släpper (här ryms en liten invändning om postmodernismens förhållande till kulturvärden, men jag släpper det för att inte sluka än mer energi av flitens lampa)? Böcker präglade av okonventionella berättargrepp. Finns det här några andra kategorier. För även om jag vill lära mig ditt sätt att se på saken fullt ut känns det lite dumt att lägga Dante och Proust bland fullitteraturen.

        Wikipedia säger att chik lit skildrar livet för överanalyserande unga storstadskvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet. Vilket är ungefär det som Älskarinnorna och Pianolärarinnan också handlar om. Men det kanske är dumt. Jag sätter mig ned här så kan herr författaren lära mig om Konsten och Kvinnorna.

        Jag ska svara på frågorna också. Så du inte behöver känna att jag negligerar det du säger. Först tycker jag du tar det lite väl dramatiskt det här med att sälja sig. Det är väl ändå något högst naturligt, förvärvsarbetare gör det hela tiden. Mozart gjorde det, inte Beethoven i lika hög grad. Idag spelar det ingen roll. Minns bara det att de som tror att viss litteratur kan vara finare än någon annan, oavsett i vilken form och som därför slåss emot förflackning och nievellering är få. Ständigt och jämt får de falla till föga: På biblioteken, på kultursidorna, i bokhandlarna.

  4. Drar mig till minnes en Berglinstripp där det frågas varför det fortfarande tjatas om finkultur nu när ”populärkulturen leder med 11-0”. Jovisst säljer populärkulturen bättre, men det verkar onekligen som att många av dess utövare gärna skulle byta ett par sålda ex mot att bli accepterad av dom som avgör vad som är ”riktig kultur”.

    För mig är det definitivt så. Och därför stör jag mig också på begreppet. Men det gör mig inte till nån slags försäljningselitist, som tycker att allt som säljer är bra. Jag säger inte att Ful litteratur är bättre än Fin. Jag säger bara att de båda är litteratur och förtjänar respekt för sin kvalitet snarare än för diverse formtrams.

    (Försöker bara förekomma innan jag förekoms här…)

  5. Jag bara vägrar tycka att fin-litteratur inte har en genre. De aspirerar ju på den ”litterära” genren.

    Jag är för övrigt ytterst bekväm där jag befinner mig: come join the dark side – we have genres.

    • Jag håller inte med, tycker att begreppet ”genre” syftar på vad en bok handlar om snarare än hur den är skriven.

      Däremot – på ett angränsande spår – tycker jag att den Fina litteraturens synbara (?) fixering vid formen står i vägen för berättandet. Vill man ha en bra berättelse är genrelitteraturen (som alltså nästan aldrig är Fin, om den inte är skriven av en Fin författare modell Oates deckare eller Lessings sf) ett betydligt säkrare kort.

      Undrar förresten vilken genre Gå på djupet är skriven i? Neograbbroman?

      • Där kan jag inte hålla med, särskilt inte med bristen på alternativ. Om man pratar om generlitteratur som en sorts litteratur så är ‘litterär’ litteratur en annan sort. Och i brist på annat ord för det (för stil är det inte alltid) är det för mig en genre. Det är böcker med gemensamma nämnare och eftersom jag menar att alla böcker handlar om mer än en sak (det kan vara ett realtionsdrama som är det viktiga i en deckare, eller miljökritik som är det viktigaste i en sf eller religionskrig som är det viktigaste i en fantasy) så är det för mig för snävt att säga att genren ‘sf’ skulle berätta vad boken handlade om. Det berättar hur den är skriven, alltså med sf-markörer. Att påstå att alla böcker inom en given genre skulle handla om samma sak är att spela i händerna på dem som talar om vad som är fint och fult.
        Tycker jag.

      • Svar till Nene 06.21 (egentligen 08.21 va?):

        Jag håller inte med (vilket vi alltså redan konstaterat?). Jag tycker att en boks ramberättelse avgör vilken genre den tillhör (japp, Brott och straff är en deckare, ehuru en litterär sådan). Litterär blir en bok när den säger något mer, och viktigare, än sin ramberättelse. Fin med stort F blir en bok när den svarar mot kriterierna ovan. Jag tycker inte att Brott och straff är Fin litteratur. Däremot är det en klassiker, i likhet med t.ex. chicklitboken Förnuft och känsla (originalversionen utan zombies).

        Jag tycker inte att motsättningen finns där. För mig finns motsättningen mellan raka berättelser och avancerat formspråk som romanideal. Men det är möjligt att jag helt enkelt bara har fel – jag har som sagt aldrig läst vare sig litteraturvetenskap eller författarskap och det är möjligt att jag har missat en del vedertagen terminologi. (Men det känns mycket mer fel för mig att placera Kerstin Ekman, Jonas Hassen Khemiri och JMG Le Clezio i samma genre, än vad det gör med Stieg Larsson, Peter Robinson och Minette Walters.)

        Antar att jag borde följa upp med ett inlägg om genrekonventioner. Men jag vet inte om jag pallar. Har en bråkig en om att sälja sig på gång, och det tar lite kraft från att typ skriva romaner dårå.

  6. Ping: Träffande om fin- och ful litteratur – solvedahlgren.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s