I smärta skall du föda dina barn

Apropå den nyliga diskussionen om yrkesidentitet osv. skrev jag ju – vilket den minnesgode kanske kan erinra sig – ett inlägg om saken redan i mars. Jag kan rapportera att jag inte kommit mycket längre än så. Det står förvisso ”författare” på mitt visitkort, dessutom med tillägget ”och spokenwordartist” vilket i somliga kretsar är ännu mer provocerande. Men det kommer nog dröja bra länge innan jag klarar av att presentera mig med yrkestiteln författare i sociala sammanhang. I teorin håller jag helt och hållet med Liz, men ni vet ju hur det är med teori och praktik… I mitt fall är det pinsamheten som kommer emellan. Jag tycker helt enkelt inte själv att en enda publicerad roman räcker för att ändra min yrkesidentitet.

Nu till något helt annat.

Jag fick tillbaka mitt poesimanus från betaläsarna i helgen. Med kommentarer. Och det, mina vänner, var jävlar i min lilla låda ingen munter läsning! Om ni tycker att det här inlägget är sådär uppskruvat pratigt, beror det på att det är ett bra vapen mot att sjunka ner i total hopplöshet, självömkan och annan sån skit som jag för tillfället vill reservera åt huvudpersonen i romanuset Femton minuter till.

Det var nämligen inget särskilt snälla kommentarer de kom med. Jo, jag vet, i all välmening och de vill såklart att mitt manus ska bli så bra som möjligt och var det inte så att jag närmast bad om negativa synpunkter? Dessutom har jag ju själv varit både betaläsare och ännu värre grejer, jag har också kritiserat ett och annat manus med ord som säkert kan ha uppfattats som nog så hårda. Så jag vet hur det ser ut från andra sidan.

Med den brasklappen levererad – tillåt mig gnälla!

Mitt manus är – uppenbarligen – platt och klichéartat, dessutom är det tjatigt i sitt tema och spretigt till sin form. Ett antal dikter är grabbiga på gränsen till haveri, och ord som jävla och kukhuvud passar helt enkelt inte i skrift. Jag skriver läsaren på näsan, det är för många transportsträckor och för lite som verkligen väcker tankar och känslor. Det är fullt av färdigtuggade åsikter och övertydliga bilder som inte lämnar något åt läsaren. Och så vidare.

Efter den spontana reaktionen (tänk Edvard Munchs mest berömda målning) och det påföljande jag-lyssnar-på-Morrissey-i-min-ensamhet-känsloläget, börjar jag fundera: går det här att rädda? Var det ett misstag att göra en konceptdiktsamling om manlighet? Eller gick arbetet för snabbt för att bli riktigt bra? Är jag över huvud taget en textpoet? (Som scenpoet vet jag att jag rockar, men scenen är en sak och vitt papper en helt annan.) Och… om de välvilliga säger så här, vad kommer då de illvilliga att säga?

Det är inte så jävla kul. Men det ingår i yrkesbeskrivningen (häpp!), i författarens öde. I smärta skall du föda dina barn. Poetjävel.

Och visst är det väl ändå så att någon som döper sitt diktsamlingsmanus till En käftsmäll är också beröring måste vara tuff nog att tåla en del kritik. Annars skulle man drunkna i sin egen ironi, och jag kan inte tänka mig många värre öden än detta. (Ett par tre stycken kommer jag allt på på rak arm, men sen är det stopp.)

Just nu har tre idéer till vad jag kan göra av det här. Två är mer eller mindre konstruktiva, den tredje är helt klart destruktiv – och alla är tämligen drastiska. Någon som har några andra idéer?

Imorgon träffar jag min förläggare och redaktör för att diskutera diktsamlingen. Det kommer säkert att kännas bättre då. Men just nu är det tvivel som präglar mina blickar på En käftsmäll är också beröring.

/Marcus

 

Fotnot för ickenörden: En betaläsare är någon som mot en öl och en pizza eller liknande läser och kommer med konstruktiva förbättringsförslag på ett manus. Ska inte förväxlas med förlagets lektörer, eller för den delen med betal-läsarna som ju betalar för att läsa den färdiga boken…

Det här inlägget postades i Debut, Marcus och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till I smärta skall du föda dina barn

  1. Petter skriver:

    Ja, som en outsider så kan jag ju bara konstatera att jag gillar de här ångest, emo och drama-inläggen mer än de superstöttande och finuppbyggliga varianterna. så fortsätt gärna att ösa på.

  2. Marcus Priftis skriver:

    Ni är söta. Och ni har rätt. Det är nog mest jag som är melodramatisk och emo. Men det blir väl bättre efterhand, tänker jag, och var ska man kunna gnälla av sig nu när facebook är reserverat för munterhet och marknadsföring?

  3. nilla|utanpunkt skriver:

    Jag kan inte säga så mycket om dikterna. Förstås, de har jag ju inte läst. Men titeln ”En käftsmäll är också beröring” är lysande. Idén/temat bakom låter spännande också. Det är stort.

    Sen det tunga.
    Istället för att dissa de dissande betaläsarna – kanske har de något att säga. Men glöm inte att de har dissat delar av din text, inte dig, inte din skaparkraft, inte din förmåga. Kanske har de också något positivt att säga? Något din sårade konstnärssjäl inte ville se vid första genomläsningen?

    Låt deras kommentarer vila ett tag. Läs dem sen igen. Lyssna in dem utan att slå tillbaka. Men minns att det är du som väljer vad du vill tro på. Det är tungt, det är hårt, men kanske ligger just svaret till en viktig redigering där. En som du själv i slutänden aldrig skulle önska ogjord.

    Med de allra vänligaste hälsningar. Och lycka till.

  4. Nene Ormes skriver:

    Som en av dem vars poesiintag är litet och helt styrt av vad andra sätter i mina händer, som någon som roas av det underliga och oväntade i nya kombinationer så säger jag – tag dina betaläsare med en näve salt (en knytnäve kanske?). Det är inte alltid man prickat rätt betaläsare för sin slutprodukt och det är ju det som är grejjen med att skriva olika saker, man vill uppnå olika resultat.
    Härda ut, ditt förlag kommer att ge sin syn på det och de läser med slutproduktens färdiga smak i åtanke.

    Det sagt så känner jag verkligen med dig. Ouch. Och för tusan – gör inget drastiskt idag!

  5. Liz skriver:

    Allvarligt? Nu ska du lyssna! Poesin måste breddas. Punkt. Litteratur måste breddas. Punkt. Hade jag inte fått läsa satans-kukhuvuds-poesi hade jag inte någonsin nått den litterära tillfredsställelse jag har idag.

    Jag får ofta höra; Jag förstår mig inte på poesi, annars hade jag köpt din bok.

    Men vad finns det att inte förstå om det uttryckligen står; Jag ska satans döda dig din jävel! Eller som min ena dikt börjar; Jag samlar inte på vapen för att skada dig…

    Jag vill ta poesin ett steg längre. Nå alla de stackars satar som fullkomligt skiter i den där lyrikhyllan på bibblan för att man förutsätter att dikterna lyder; På ängen står björkarna och svajar, i havet simmar hajar. (Inte för att det är något fel med det, men får jag välja mellan en björk eller ett kukhuvud är valet lätt.)

    Marcus, nu tar du dej samman. Jag har ju inte läst dina dikter. Men enbart titeln (och behåll titel för guds skull, då når du rätt läsare) gör att jag vill läsa din bok.

    Och de som inte tycker att kukhuvud, fitta, jävlar och bajskorv hör hemma i poesins värld kanske kan beta-läsa en roman som du skrivit. Jag menar inte att de inte kan sin sak, jag har bara svårt att förstå varför man inte kan använda dessa ord. Jag kunde – och blev antagen. Poesi är poesi och det är poesi.

    Mitt eget syfte med min poesi är att nå fram till alla. Inget åt slumpen. Väcker jag inga känslor är man kanske på mitt plan. Väcker jag mycket känslor, ja, då kanske jag har lyckas jättebra.

    Vidare så är du både författare och poet. Jag förlåter dig för att du har skrivit några böcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s