Jag signerar böcker. Jag kommer med försäljningsidéer. Jag hör att boken säljer. Det är sexigt att betala skatt. Men jag är tom. Lycklig med tom. Och jag märker vad det handlar om – jag försöker bli antagen igen. Jag är som en kannibal. Eller en mordbrännare. Det liksom räcker inte att ha käkat upp en människa eller sett ett hus brinna ner. Jag måste ha mer. Det blev så påtagligt i lördags. Jag kom på mig själv att jag satt och korrade ett manus (som jag har kommit överens med att ett förlag ska få se i september) samtidigt som jag kollade in ett annat förlag som skulle passa ihop med ett annat manus och dessutom hade jag diktsamling nummer två uppslagen i world som jag fullkomligt njöt av att se. En kukhuvudsdiktsamling.
Men jag är tom. Och trött. Jag har svårt att hålla ihop mig. Jag är mamma (så gott det går). Jag är fru (en lycklig sådan). Jag är författare och poet, dygnet om. Det bara snurrar i huvudet. När blir det bättre?
Debutantbloggen 
Christin; Kanske. Jag tror det blir bättre när jag börjar leva.
När du säljer så mycket att du kan börja tacka nej till saker och ting. Tror jag.
🙂