Det är kanske naturligt men det är fan inte trevligt. Jag talar förstås om att det fortfarande inte har lossnat för mig när det gäller den där andra boken. Det kryper fram med snigelfart och skrivstunderna har varit präglade av katatoniskt stirrande på dokumentet samt tre steg fram och två tillbaka-känslan av att skriva och radera.
Sen gick jag in i feberdimmorna förra veckan och har levt i en bubbla av snytpapper och halstabletter sen dess. Inte ett ord skrivet på hela den tiden.
Jag har försökt locka fram skaparglädjen med pyssel i form av Scrivener (som är ett lysande program, men det hjälper visst inte), fjäskat med rent skrivbord och städade byrålådor, mutat med choklad, kaffe och blommor – men nej. Inget.
Min förläggare har ringt och undrat hur det går. Hon har läst på bloggen och frågade försiktigt hur det gick för mig. Bara det kan man ju tycka skulle vara en spark i baken. Nix. Som om inte det var illa nog så blir jag fasligt uttråkad av mig själv och det här daskandet med handen för pannan. Jag minns ju hur det känns när fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna har konversationer där jag är mer som en som tjuvlyssnar än någon som tvingar fram dem. Jag minns hur det var att kunna skriva timmar i sträck och inte vilja avbryta för att slösurfa eller kolla twitter eller ens läsa. Men jag verkar inte kunna frammana det med vilja, våld eller vaselin.
Inte dags för panik riktigt än. Men det är inte långt ifrån. Om ni har trick, strategier eller råd för sådana här situationer – tveka inte, de är hur välkomna som helst!
Debutantbloggen 
Läste just igenom Udda Verklighet och hittade således hit. Önskar att jag hade några riktigt bra råd, men själv sitter jag i en liknande sits, även om jag får kalla den ”Första boken-syndromet” (Det måste bli bra! Det här skall representera allt mitt skrivande! Det måste vara bäst! Går det här att sälja? Fungerar det här? Är det här något som någon vill läsa egentligen?).
Jag hoppas att det kommer lossna för dig. Testa att skriva på någon sidogrej om någon av karaktärerna, kanske någonting du redan vet, men inte har satt på pränt eftersom det inte hör hemma i boken? Själv har jag märkt att det är lättare att jobba med novellform för att få saker att lossna lite.
Att läsa hjälper mig också, din bok gav mig inspiration, så nu skall jag ta och stänga ned webbläsaren och försöka skriva lite. =)
GillaGilla
Tack för uppmuntran och vad roligt att kunna inspirera någon annan till att ge sig ikast med svårigheterna! Jag tror att jag bara behöver ha lite avstånd mellan mig och texten just nu (en senkommen insikt/tanke/fundering) eftersom jag fryser oavsett vad jag ska skriva. Men visst brukar det vara en bombsäker metod att skaka loss när man kört fast, att skriva något kort ur en annan vinkel. Jag använder det ofta annars. När jag kan skriva vill säga. 🙂
GillaGilla
Det här kanske kan vara nåt?
http://enbokblirtill.blogspot.com/2010/09/sokes-coachingklienter.html
GillaGilla
Ska kolla upp det. Tack för länken.
GillaGilla
Hej Nene! Även jag är inne på andra-boken-plågan, fast jag har inte ens vett att känna dåligt samvete när resultatet uteblir. Mina två bästa strategier för att frammana plot & karaktärer ur skuggorna: 1) skrivarstuga (eller -lya, tält, vandrarhem). Själv ger jag mig iväg flera gånger om året tillsammans med några skrivande vänner från Författarskolan. Koncentration + respons i skön förening. Nackdelen är att det inte blir mer än några dagar åt gången p g a arbete och annat. 2) Ut i naturen. Jag brukar gå någon timme då och då i naturreservat nära mitt hem, med anteckningsbok eller minirecorder i fickan. Osvikligt. Kommer alltid hem med någon knut upplöst. Läste om en känd New York-författare (kanske var det Paul Auster) som sa sig komma hem med ett nytt ansikte till sina romaner varje gång han gick ut på stan. I den lilla skånska ort där jag bor skulle det nog bli samma ansikten jag kom hem med, dag efter dag. Hellre naturen för min del.
Ann
GillaGilla
Ja, andra-boken-plågan är ett elände! Har du också en deadline för din nästa?
Skrivretreat låter finemang, men det har inte blivit några sådana för mig alls. Jag tar däremot de där promenaderna, och eftersom boken ska utspela sig i Malmö så ger det en hel del intryck, men det är ingen garanti för att det ska bli text av det ändå. Olyckligtvis.
Ta hand om dig!
GillaGilla
Jag tycker om att tänka mig att jag jobbar med ett projekt och att skriva bara är en del av det. Det finns många delar: planering t ex. Man kan planera hur mycket som helst, i stora drag, och på detaljnivå. Eller Bergmans favoritsysselsättning i skapandeprocessen: ligga på soffan och drömma fram scener. Om det inte dyker upp färdiga meningar i huvudet som imponerar på dig själv(!), så syssla med nåt annat som har med berättelsen att göra. Själv ska jag inte syssla med nåt sånt skojigt, för den lilla har just vaknat… kram! (inlägget ovan var väldigt bra, håller med!)
GillaGilla
Jag kanske borde göra en Bergman då? Det verkar inte vara något som skulle ge mig ångest av produktionsbrist. I alla fall inte till en början.
Kram tillbaka!
GillaGilla
Inte för att jag är författare på det viset (alltid irriterande med råd från folk som egentligen inte vet hur det är!), men ett klassiskt knep lär ju vara att lägga manuset åt sidan och sätta sig med ett tomt dokument och bara knattra ut ord och meningar tills man råkar få fatt på en tråd som leder vidare. Har jag hört…
GillaGilla
Jag försöker det också med jämna mellanrum (det är ett bra råd faktiskt!) men det hjälper inte när inget fastnar. Jag ger förstås inte upp. Tack för uppmuntran!
GillaGilla
Jag är inne på mitt 15e eller 16e manus (om man räknar alla dem jag skrev för hand som 13-åring upp till jag var 16), men har aldrig haft pressen på mig att slutföra annat än min egen press. Förmodligen är det du känner den typiska ”Andra boken”-syndromet och inte blir det väl lättare när man fått recensioner på sitt manus, samt en förläggare. Du känner press och det skulle jag också göra i din sits. Det faller sig så, tror jag, när allt runt skrivandet blir så verkligt.
Jag brukar få kickar av bra filmer, bra semestrar och bra böcker. Kanske behöver du ett miljöombyte? Ta en kort weekend i en stuga någonstans, för det låter på dig som att det inte handlar om disciplin denna gång, utan om påfyllning av kreativitetskontot. Du är kaputt där inne. Du behöver leva, uppleva. Som jag, till exempel, som åkt till Stugan med min sambo. Jag längtar efter att traska i Hovs Hallar så det suger i hela kroppen. Bättre än filmer och annat är trots allt naturen, havets kraftfulla vågor, de kalla, hårda stenformationerna. Nätterna är så svarta här, många av stugorna har braskaminer och sprider en doft av bränt trä. Back to basic, eld, jord, himmel, hav, djupa skogar, naturfärger, öppna landskap och absolut stillhet. Solen som spinner guld i det höga gräset gör mig barnsligt lycklig och kan säkert komma att fungera på dig också.
Åk till en stuga, för bara några dagar, och ta med dig block och penna. Laga mat, drick vin, skriv när det poppar i skallen.
Kraftkramar till Nene!
GillaGilla
Stuga låter helt fantastiskt! Blir lite svårare av att vi inte har en bil, men jag har funderingar i de riktningarna i alla fall. Får se vad det leder till.
Själv är jag en hopplös ‘börjare’. Jag har säkerligen en 20 olika börjor på böcker men Udda var faktiskt bara mitt andra helt färdiga bokmanus. Det första var en barnbok till en tävling och kändes mest som ett roligt försök.
Tack för kramen!
GillaGilla
Pingback: Veckans inlägg: Botemedel sökes! « En udda verklighet
Välkommen till klubben. Jag ska vara glad om jag får ihop en vettig mening att redigera.
Jag har spytt ut fem manus på ganska kort tid innan jag blev antagen. Nu är det inte mycket som händer och jag känner att paniken växer. Men jag intalar mig själv att det blir mycket bättre – efter jul…
GillaGilla
FEM?!!! Du är en superskrivare!
Jag har vänner som är konstnärer och som påstår att jag lider av kreativ utmattning likt den de upplever efter en utställning eftersom det varit så mycket, så länge, innan debuten och sen ständigt nya saker om boken efter debuten. Då har man inte ånga över för ett nytt projekt direkt. Jag försöker ta styrka ur det, men det är svårt att föreställa sig att det skulle röra mig, jag är ju inte konstnär. *kvid*
GillaGilla