One step forward, two steps back

Det är då själve fan att man ska vara så klyschig.

Jodå, det är ”andra-boken-skrivkrampen” som har kickat in. Precis som för Nene, och jag undrar om jag inte ligger ännu sämre till än hon. (Eller också har jag bara en större talang för självömkan. Det är också plausibelt.)

Låt mig förklara: Jag kickstartade arbetet med Femton minuter till. Det gick svinbra. Jag skrev ungefär hundra boksidor råtext (vilket efter råtextcentrifugering borde landa ungefär på sjuttio-åttio sidor färdig bok). Det gick fort, det flöt på, det blev bra. Jag tog en vecka off för att göra annat…

…och när jag återvände till texten insåg jag katastrofen: det jag hade skrivit var näst intill identiskt med Gå på djupet. Skådebanan är inte längre en fotbollsplan utan en musikscen, men i övrigt är det ta mig fan samma bok. Samma personlighet, samma typ av händelser, samma reaktionsmönster inför händelserna. Vad har jag egentligen hållit på med?

Jag har försökt fler gånger. Men det är som om det har gått troll: så fort jag börjar skriva på Femton minuter till blir det Gå på djupet istället. Missförstå mig inte nu – jag gillar förstås min debutroman skarpt… men jag hade liksom hoppats på att det skulle bli nåt nytt den här gången. Men det blir nittiofem procent upprepning så fort jag sätter mig ner.

Har jag bara en historia i huvudet?
Skyndar jag mig för mycket?
Borde jag klippa mig och skaffa ett jobb?

Jag vet inte. Allt jag vet är att hundra boksidor råtext antagligen måste kastas bort. Kanske måste hela manusplaneringen åka ner i komposten. Hur många veckors arbete? Tja… rätt många.

Bara att börja om från ruta ett. Och väl där, pockar ytterligare en fråga på uppmärksamhet: borde jag alls försöka berätta den här historien?

Ni vet var ni ska posta de uppmuntrande tillropen. Fortsättning följer.

/Marcus

 

PS. Tack för svaren på efterlysningen! Nu behöver jag bara en person till i gruppen. Helst en man, eftersom jag ju skriver om ”manliga” saker. Finns det nån sån därute?

Det här inlägget postades i Böcker, Gå på djupet, Marcus och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till One step forward, two steps back

  1. Ping: Nä, det blev Bromma « Debutantbloggen

  2. Peter skriver:

    Och inte minst går det ju att återanvända, om man gör det på ett tillräckligt snyggt sätt. Som Sofia Coppolas Somewhere och Lost in Translation (om ni inte sett jämförande/hopklippt trailer: http://www.slashfilm.com/2010/06/24/votd-somewhere-vs-lost-in-translation/).

    Byter man bara ut plats, huvudpersoners ålder, osv, så går det ju fint att skapa filmmagi en gång till, även om tema, stämningar, frågeställningar osv är närmast identiska.

  3. Jenny Milewski skriver:

    Ett senkommet uppmuntrande tillrop från mig: När jag hade avslutat omarbetningen av mitt första manus kändes det helt oöverstigligt att börja på en ny roman, när skallen fortfarande var full av den förra (och jag fortfarande väntar på att förläggarna ska bestämma sig).

    För att inte tappa skrivandet helt skriver jag istället noveller. Det är något oerhört befriande med att kunna djupdyka in i en karaktär i två veckor och sen bara släppa och gå vidare. Det är kanske ett sätt att hitta ett nytt förhållningssätt till bok två. Som ett litteraturens svar på att gå vidare efter ett kraschat förhållande genom att hänge sig åt kravlösa one-night-stands ett tag.

    Eller så tänker man precis tvärtom. Att det verkligen är den här sortens historia du ska skriva. En gång till. Och då bejaka det genom att göra likheterna ännu större, kanske till och med låta karaktärerna befinna sig i samma universum. Då blir ju likheten inte ett problem utan något att bygga det unika på.

    Men, som Jan Stenmark säger: ”En ko har fyra magar utan att veta om det, så vad fan vet jag”. Känner med dig gör jag i alla fall. Och håller tummarna för att det släpper.

  4. Arvid Rudling skriver:

    Grattis, du har klarat av första hindret som väldigt många kreatörer (James Cameron, Technotronic mfl.) faller på. Att man har en historia/låt/målning i huvet som bara vill ut igen. Men du kan ju skriva och är uppenbarligen tillräckligt självkritisk för att inte falla i den här fällan.
    Jag kan bara instämma med ovanstående som föreslår självpåtagna begränsningar och inramning som leder till något helt annat per definition. Det kommer bli grrreat!

  5. christinljungqvist skriver:

    Låter ju skitbra, Marcus! 🙂 kör på detta!

    Ja, jagformen är mycket intressant. Den både begränsar som intensifierar. Alla berättelser börjar ju med ett jag, samtidigt som många jag kan vara roligt att ha med (men då måste man få till flera olika jag-röster, vilket kan vara svårt, då jag oftast har märkt att ett av jagen blir sämre rent litterärt). Eller, i tredje person, fast ur deras synvinklar, det är egentligen det bästa om man ska ha flera personers perspektiv. Det å andra sidan öppnar upp för något ännu mer intressant: flera olika perspektiv på en och samma händelse.

    Nu jiddrar jag iväg. Men jobba på, det ger sig 🙂

  6. christinljungqvist skriver:

    Som med allt företagande tror jag det är viktigt att våga utmana sig själv och vilja utvecklas. Företaget, eller skrivandet, får inte lov att stagnera. Att skriva är ett jävla slit, om man säger, och även om man rent generellt brukar tvivla när man når sidan 90 (eller för all del 100) beror det på vad man tvivlar på. Manuset i sig kan ju vara helt lysande, men är det samma manus som du redan skrivit med skillnad att branschen är en annan kan det ju bli lite knivigt att gå in och vinkla om. För det är ju samma manus, igen, fast bättre, och då tror jag inte det handlar om vinklar utan om ett allomfattande arbete.

    Du är otroligt verbal och skicklig med orden. Du har mycket att säga, mer än bara en berättelse. Det är vad jag tror. Du har mer än bara en berättelse i dig och därför trycker jag på det där med att utmana dig själv.

    Finns det scener i råmanuset som du är nöjd med, och kanske kan klistra in i nya sammanhang? Finns det bifigurer i rollistan som hade varit spännande att utveckla mer, kanske ge större plats? Kan du gripa in i berättelsen ur ett nytt perspektiv? Ändra den kronologiska ordningen, vrida den? Vad är det du vill säga med berättelsen, och är det samma budskap som sist, vad blir då ditt nästa budskap?

    Det är några av frågorna jag ställer mig själv innan och under mitt skrivande, och nu dig, och jag älskar finurliga svar 🙂 so hit me!

    • Marcus Priftis skriver:

      Ha ha, feedbackgruppen har redan börjat! 🙂

      Dina råd låter vettiga och de har arkiverats i mappen ”Uppslag och förbättringsidéer”. Men just nu tror jag att det vettigaste är att helt ta åtta steg tillbaka och betrakta härket på avstånd:

      1. Vad ska berättelsens utgångspunkt vara?
      2. Ska jag behålla jagformen? (påverkar alla karaktärers platstagande)
      3. Vad ska det unika i just den här berättelsen vara?

      Nåt åt det hållet. Gå på djupet hade välformulerade svar på alla grundläggande frågor (det unika med den är att ingen har berättat om proffsfotboll på det sättet och i det ljuset förr). Femton minuter till har hittills mest haft en deadline. Dags att göra om och göra rätt.

  7. Liz skriver:

    Men alltså jag vet inte… jag har tre romaner som alla påminner om varandra. Kvinna. Runt 30. Jag-form. Nutid. Liknande elände. Liknande kompisar.
    Och vad är det för hemskt med det? Egentligen? Får man ut ett helt manus som är helt okej – liknande det första – så får man väl börja där.
    Det hade ju kunnat vara på det sättet att du inte alls fått ihop hundra sidor rått.

    Jag skulle fortsätta på det jag påbörjat och sedan gått in och sett var jag hade kunnat vinkla om.

    Det man skriver, det skriver man ju och det är det som man skriver. Annars skriver man inte. Det är min erfarenhet. Eller åsikt kanske passar bättre.

    • Marcus Priftis skriver:

      Jag vill inte fastna i ett spår. Vare sig i det jag gör själv eller i hur andra betraktar mig. Om jag följer upp Gå på djupet med en likadan berättelse till, finns det en stor risk att jag just fastnar. Det kanske bara är fåfänga, jag vet inte. Men det känns för olustigt för att bara trampa på.

      Tror inte att du löper samma risk. Jag menar, dina egna två första alster i handeln är en barnbok med queert punktema och en diktsamling om vapen och strypsex. Det ska många slentrianromaner till för att det intrycket ska paja… 🙂

  8. Johan skriver:

    Håller med ovanstående om att det nog handlar om att byta spår. Skriva om något helt annat. Jag drar en parallell med låtskrivande; skriv i moll istället för dur. Byt tonart. Som sagt ovan, istället för att skriva om ytterligare en vilsen kille kanske det är läget att skriva om en gammal alv eller en ”det var bättre förr”-gubbe. Eller MacGyver-fanfiction. Fantasin sätter gränserna.

    • Marcus Priftis skriver:

      Man ska aldrig aldrig aldrig göra nåt i dur. McGyver-fanfiction var däremot en idé som är rubbad nog att fungera…

  9. Nene Ormes skriver:

    Ja gudars skymning vad man inte vill vara en one-trick-pony! Jag har inga råd att komma med heller, 100 sidor manus (rått eller inte) är vansinnigt mycket att skiljas från och det suger!

    Men om du vill veta vad jag tror är anledningen så lutar jag åt nummer två, att du skyndar för mycket. Det är inte bara jag som säger det, det är vad alla säger till mig.

    Känner med dig men det kommer att bli bättre! Det är i alla fall vad alla säger…

    • Marcus Priftis skriver:

      Det är den snällaste tolkningen. Att jag skyndar, alltså. Jag börjar nog långsamt luta åt det också. Det hjälper inte så mycket just nu – som du säger är hundra boksidor en förfärlig massa att vaska (som det skulle heta i Båstad) – men det pekar åtminstone ut en riktning för framtiden. Jag ska nog supa lite på saken. Förlåt, sova menar jag.

  10. christinljungqvist skriver:

    Min ”bok två” (som ju inte ens räknas eftersom första boken inte är klar och antagen än, men du fattar) handlar om en kvinna jag från början inte kände. Alls. För sakern är den, som jag ser det, att vi har vår första idé. Vi bearbetar den idén under säg flera år, före en antagning, genom en massa skrivkurser, och efter en antagning då vi bearbetar, stramar till osv. Idén sätter förmodligen fysiska spår i hjärnan. Att bryta sig ur den första historien kräver därför ett stort steg åt ett helt annat håll, gärna motsatt.

    Skrev du om en ung kille som försöker lyckas med privatliv/karriär/jagsökning?

    Skriv istället om äldre kvinna som har hittat allt, men där något fattas.

    Hänger du med?

    Utmana dig själv! Har du något att säga med ditt nya manus kommer budskapet fram, oavsett hur du rollbesätter. Det är vad jag har insett, opublicerad och grön som jag är 😀

    • Marcus Priftis skriver:

      Att skriva om en äldre kvinna i jagform vore verkligen en utmaning… Och du har nog rätt. Men voi saatanan vad svårt det verkar vara!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s