Träffa läsare

Igår satt jag och tittade på Babel och häromdagen såg jag på det norska Bokprogrammet som den gången handlade om Siri Hustvedt och jag slogs igen av hur stor skillnad det är mellan de två och hur mycket mer förtjust jag var i Babel innan de la om programstilen. Nå, just igår så hade de med Björn af Kleen som skrivit Jorden de ärvde. Han pratade om olika sätt att närma sig läsare som författare. Hans modell var ett litterärt tupperwareparty och det såg onekligen trevligt ut. Om jag förstått saken rätt fick han sin inspiration av en amerikansk författare som valt att göra så här istället för att ha tillställningarna på boklådor. Det sades kloka saker om författarmyten och reaktioner som ‘att ha träffat författaren höjer läsupplevelsen’ var roliga att höra.

I och med bokmässan (en längre rapport från mig finns här) har jag funderat en del på det här med att möta författare. Det är rätt talande att jag när jag tänkt på det har funderat på hur jag känner mig när jag träffar mina författaridoler och inte skänkt en tanke till hur folk tänker när de träffar mig. Av mitt förra inlägg kan man läsa ut (man får verkligen blunda för att inte se det) att jag var rätt tagen av att ha träffat Ajvide, Edelfeldt och Oksanen. Jag har under flera år skapat rätt stiliga piedestaler att sätta dem på och att träffa dem var kul, lite personligt och samtidigt underligt. Edelfeldt signerade en av hennes ungdomsböcker till mig och berättade vem som var på bilden på framsidan, men hon såg förvånad ut när jag berättade vad hennes böcker betytt för mig. Ajvide hoppade jag i princip på och när han sen kände till mitt namn blev jag fullständigt överväldigad. Mötet med Oksanen var mycket kortare. Jag fick ett snabbt leende och en hastig autograf men det bestående minnet är när hon pratar estniska på föredraget sen. Vilken röst!

Att möta läsare stod som en av de saker jag ville pricka av på listan av skrivframgång. Jag tänkte mig att det skulle vara som att se ansiktena på publiken när man berättar en historia. Jag har fått inse att det är både mer och mindre än ett publikmöte. Jag har inte möjlighet att studera deras uttryck när jag berättar en viss del, men så känns det som en större sak för mig att de läst hela boken (eller planerar att göra det) än vad det kändes att berätta en historia. Oavsett vilket funderade jag bara på hur det skulle vara för mig att träffa dem. Inte hur det skulle vara för dem att träffa mig. Det slog mig inte att de skulle kunna tycka det var speciellt. Om jag tänkte något så var det väl att folk ville fråga något, eller prata med mig om boken. Men det fanns folk där som väntat med att skaffa boken tills de kunde träffa mig. Sen fanns det folk som berättade om sitt möte med mig på sin blogg efteråt, citerade min dedikation och utnämnde det till en av behållningarna med mässan. Inte förrän då sjönk det in att det inte bara är jag som tänker på dem, de tänker på mig också.

Känns underligt. Och fint.

I övrigt tror jag inte jag har funderat färdigt på det här med att träffa författare. Eller att jag skulle vara en av de författare man träffade heller.

Nene (som nu har en veckas fri skrivtid och inte ska fundera för mycket på annat)

Annonser
Det här inlägget postades i Bokmässan, Nene, Udda verklighet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s