Det är uppförsbacke i nedförsbacken

Det är mycket nu. Det spelar ingen roll hur satans glad jag är över alla antagningar, men jag orkar inte. Jag förstår att det kan sticka i ögonen att jag sitter och gnäller nu, då jag för ett år sedan gnällde över att jag inte var i den här sitsen.

Men för att ni ska få en bättre bild över det hela kan jag beskriva från nu i måndags och fram; Jag jobbar heltid, trots att jag har kontorstider jobbar jag ändå till arton varje tisdag. Under veckan har jag jobbat mina dagar samtidigt som jag har förberett för helgens signering. Direkt när jag gick av mitt jobb på fredagen kopplades mitt författarjobb in. Det var att bege sig till det så kallade EM huset för att förbereda. Lördag och söndag jobbar jag till sjutton (nu är vi uppe i sju dagar). Måndag jobbar jag till sexton, sedan tar mitt författarjobb över fram till nitton (signering), tisdag jobba åtta till arton, onsdag åtta till tjugoett, torsdag till sexton och fredag bara till fjorton. Nu är vi uppe i tolv arbetsdagar på raken, och då har jag inte räknat in jobbet med poesiförlaget. Min grymma, ironiska berättelse i poesiform ska nu signeras, packas och skickas.

Hade jag inte haft Thomas, min hjälte, hade jag aldrig stått upprätt under detta år. Det är dagens sanning. I tisdags då jag slutade arton hämtade han mig, satte mig till bords, serverade rotsaksgratäng med en älgskavstopping med Västerbottenost. Idag efter signeringen var jag så slut så jag ville böla. Han såg till att jag åt (eftersom jag började vägra av ren utmattning).

Nu ligger jag här, med kaffe och en chokladbit serverad, datorn på magen. Trött och sliten. Sliten och trött. Var ska jag kapa för att orka fortsätta? Min fasta anställning är inte att äventyra, jobb växer inte på träd som bekant. Dessutom älskar jag mitt jobb. Inga semesterveckor kan jag ta ut nu, behöver alla till sommaren eftersom vi har tre barn också.

Det kanske känns bättre i morgon, men troligtvis inte förrän på fredag.

// Liz

8 reaktioner på ”Det är uppförsbacke i nedförsbacken

  1. Du kan inte ta tjänstledigt på deltid under en period? Själv har jag måndagarna lediga för att kunna syssla med skrivande och andra saker.

    Mitt tips till dig är iaf att BARA lyssna på alla bra kommentarer du får under denna period som är mest hektisk. Skriv ner alla bra omdömen i en bok eller något och läs dem om och om igen. Viktigt att vara snäll mot sig själv och tänka bra tankar om sig själv när det är som mest rörigt omkring en. Min erfarenhet är att det eg inte är mängden saker man har i luften samtidigt som gör att man blir utbränd, det är den inre kritikern och om man socialt befinner sig i en dålig psykosocial miljö och det verkar det inte som du gör som tur är!

    Lycka till med allt!

    /Frida

    • Tack Frida! Jag har ju en enorm tur som har en underbar familj. Just nu vill jag bara sova. Tänk hur det kan bli, man gör det man vill mest av allt och så kan man bli så här trött. Otroligt.

  2. Det har gått bra idag. Har känt mig på hugget. Punkpapporna är mycket omtyckt och folk ”pratar om den”. Nu ska jag fixa en god middag till min man, sedan söndagsmys.

  3. Oj oj. Du har inte gått i väggen förut va? För då hade det där inte ens _funkat_. Men om du inte är medveten om det: Du är grymt nära, det ”hörs” på det du skriver. Första steget: Skriv inget här!!! Ta ledigt från den här bloggen ett par veckor.

    Andra steget: Våga vara operfekt – ingen kommer märka ändå om du är bättre än bra. Dvs. förbered inte signeringarna (och allt annat) så in i detalj. Det kommer bli bra ändå, jag lovar! Våga släppa taget om det ”som duger”. Jag kan garantera att det är värt det, för det är så mycket mer som blir fel och galet om du inte saktar ner innan väggen.

    Och sist men inte minns: låt Thomas och andra vänner ta hand om dig under den här perioden utan att ha dåligt samvete. Det är oerhört tacksamt att ha ett sådant stöd!

    Och förresten… andra steget kanske borde rikta sig ännu mer till kontorsjobbet. Våga vara halvdan där några veckor. Skruva ner hjärnan ett par snäpp där.

    Lycka till och ta det lugnt!!

    • Hej Karin! Nej, jag har inte gått in i väggen förr, men jag tror dig när du säger att det är nära.

      Poesiboken kommer nu när det är ”som värst”. Det är en hemsk berättelse i poesiform med många fula ord och hemskheter (som jag skrev när jag var på ganska gott humör :)). Idag känner jag bara; Hur ska jag orka möta kritiken och frågeställningarna på den (om det kommer någon sådan?)

      En dag i taget. Fast helst bara tio minuter.

  4. Åh! Jag känner med dig! Och önskar att jag kunde hjälpa till med något.
    Jag var också helt slut som människa i det första skedet av allt, och då hade jag inte ditt tajta schema. Jag bad mina vänner om hjälp, delegerade så mycket jag kunde även om jag skämdes över att inte orka med allt själv. Maken var ett solitt stöd och tog över all marktjänstgöring under den tiden och såg till så jag åt och andades och sov. Det är en kort tid, tackochlov, försök att inte gå sönder.
    Men visst kan det vara svårt att komma ihåg att njuta av det när man är helt färdig och heltidsjobbet får inte ens hela uppmärksamhet, även om man älskar det. Jag hade tur och fick ett par dagars tjänstledighet när det var som galnast, men man vill inte äventyra jobbet för det.
    Ta hand om dig och säg till om jag kan göra något!

    • Tack snälla Nene. Nu sitter jag med frukost serverad. Signeringen börjar om 50 minuter. Jag tar dagen som den kommer. Och jag har ju valt detta själv. Signeringen under helgen också.

      • Jag håller tummarna för dig idag. Inte för att signeringen ska gå bra, för det är jag säker på att den gör, utan för att du ska ha roligt och må bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s