Hemligheter

Jag har just avslutat läsningen av Jan Guillous skrivarmemoarer Ordets makt och vanmakt. Mycket intressant – säga vad man vill om Guillou, men utan honom skulle såväl journalistiken som litteraturen i Sverige ha sett helt annorlunda (och mycket tråkigare).

Det finns mycket att säga om Ordets makt och vanmakt. I likhet med Expressens avslöjarredaktion ska jag koncentrera mig på en perifer detalj – om än en helt annan perifer detalj.

Så här snyggt tar Guillou livet av en av mina egna principer:

Det finns författare som alltid går omkring och ser hemlighetsfulla ut när de håller på med, eller planerar, en roman. En förvånansvärt vanlig yrkeskonvention säger att om man talar med någon annan om sin idé så ”dör” den. Det är en föreställning på samma intellektuella höjd som förvissningen att om man ser en kärring på väg ut på jakt är det lika bra att vända och gå hem, för då är all jaktlycka förstörd. (s. 434)

Guillou fortsätter med att berätta att det för honom är precis tvärtom. Att han får fler idéer ju mer han pratar om sin roman. Att exempelvis Arn aldrig skulle ha tagit konkret form utan Guillous dryckeskamrater på krogen. Och det är naturligtvis rationellt: i alla andra jobbsammanhang är samarbete bättre än konsekvent ensamvargism, och av en lyckad roman ställs uttryckligen kravet att man ska vara kapabel att berätta om saker ur olika perspektiv.

Valet mellan rationalitet och vidskepelse borde vara enkelt. Jag vågar gå på A-brunnar, och jag kastar inte bort min idé vid första kritiska frågan. Alltså borde jag göra som Guillou, och prata på för fullt om idén med alla som plägar lyssna. Alltid får jag nåt värdefullt tillbaka!

Ändå är jag hemlighetsfull. Varför?

I fallet Gå på djupet var hemligheterna försvarbara. Där handlade det trots allt om att skriva något originellt, en berättelse och en vinkel som ingen haft på länge. Det fanns något speciellt med Gå på djupet, och det var viktigt att vara först på banan med detta speciella. Men en vuxen berättelse i fotbollsproffsmiljö är inte så svår att skriva. Särskilt inte om man har koll på fotboll. Det kan gå rätt fort dessutom. Om man dessutom är känd för att ha koll på fotboll, till exempel om man är en av Aftonbladets miljoner betalda fotbollsskribenter, har man inte heller några svårigheter att ge ut bokjäveln ännu fortare.

Jag skyddade alltså Gå på djupet som en uppfinnare skyddar sina uppfinningar innan patentansökan. Eller som en skvallerjournalist skyddar sin story. Inte för att idén skulle självdö om jag trampade på en A-brunn, utan för att typ Robert Laul skulle hinna före och kväva min idé med sin egen.

(I teorin kanske detsamma gällde Guillou. Men vem fan kan sno Guillous idé och komma före honom, mannen som går från idé till bestseller på mindre än ett år, och dessutom få uppmärksamhet stor nog att få honom att se ut som bajtaren?)

Men hemlighetsinstinkten sitter kvar, trots att Femton minuter till-storyn inte alls behöver skyddas på samma sätt. Jag borde kunna prata om idén med fler än mina researchobjekt och mina närmaste vänner. Jag borde inte behöva slå på stora hemlighetstrumman inför mina särskilt invigda. Jag borde rentav kunna be er som läser bloggen om idéer. Det är ju nya idéer och uppslag jag behöver, inte sant?

Det tar emot som fan. Borde jag gå i terapi för att få det att lossna? För jag fattar ju att Guillou har rätt och att jag kommer att ha mer och mer fel för varje romanprospekt jag hanterar på det här sättet… Ni som skriver, hur gör ni med era idéer? Hemlighet eller offentlighet? Och har ni några förslag på hur jag borde göra istället?

/Marcus

17 reaktioner på ”Hemligheter

  1. Jag ser det som att det finns otroligt många bra idéer. Hur stor är chansen att ett förlag snor just min idé av alla de som är bra, hur stor chans att betalar någon för att skriva om min just min idé av alla deras som är bra – och att det sedan blir publicerat?
    Om jag väger det mot möjligheten att få feedback och att utveckla en mer avslappnad relation till det jag gör så blir hemlighetsmakeriet en onödighet för mig.

    Förut var det som att någon hade kastat en besvärjelse på mig som gjorde att jag inte kunde snacka om det jag skrev. Mitt trick är att ”komma ut” ett steg i taget. Först en trivial detalj, och sen gick jag vidare.
    Jag är övertygad om att vissa behöver få lufta sina idéer ifred, men för mig är det oftast en ursäkt för att jag inte vågar prata om dem. 😉

    • Jag skrev ett låtfragment en gång vars refräng blev en hit ett par månader senare. Jo, jag lovar, det är sant. Tänk om jag hade STIM-skyddat fanskapet!

  2. Jag är van vid att prata om min roman, eftersom jag ältade den i två år inför skrivgrupp, lärare och handledare, och kände mig inte särskilt hämmad av det. Alla andra var fullt upptagna med sina egna romaner och sina egna idéer. Efter utbildningen hade jag ett år då jag försökte få den antagen och då var det jobbigare att prata om. Jag var ju klar men ändå inte liksom. Fast jag kände det inte som om jag äventyrade min romans integritet med pratet.

    Sen har vi förstås den nya boken, och med den blev jag jävligt störd när jag pratade om den för tidigt, innan idén koagulerat helt hos mig. Men nu pratar jag gärna om den med folk jag känner mig bekväm med – inte vem som helst på krogen – och jag får ut massor av det. De där kopplingarna som historien gör när man inte tittar noga händer oftare när jag pratar om den än när jag tänker på den.

    Så nej, inte särskilt hemlighetsfull tydligen.

    • Kanske är det det som är tricket: att prata om den med folk som är upptagna av sina egna idéer. Eller med folk som aldrig i livet skulle skriva nåt, men som tycker att det är fränt att prata om andras böcker. (S.k. vänner.)

  3. Jag kan INTE prata om mitt skrivprojekt särskilt ofta. Jag gör som du säger ”research” i den bemärkelse att jag vill få igång diskussioner om övernaturliga händelser i människors liv, vad har du varit med om? Vad har du sett? Och så vidare. Men börjar jag diskutera min roman händer det titt som tätt att jag blir frustrerad på den som lyssnar, för att den inte ser det så som jag ser det. Jag märker att innan boken blivit hel kan andra människors åsikter störa mig mer än de stärker mig. Så jag försöker avsluta innan jag pratar om det.

    Men, det är ytterst individuellt, och har inget med vidskepelse att göra. För mig handlar det om känslighet.

    Kanske är det också därför som jag slarvar med min riktiga research? Jag kan inte stå för min bok, skäms för den till vissa delar?

    Hm… hm…

    • Om jag förstått Guillou rätt var det just det han menade. Att han fick input till boken av att höra andras åsikter, istället för att störa sig på att dessa åsikter kolliderade med hans egna. Är allt en fråga om känslighet… och i slutändan om självförtroende kanske?

  4. Intressant inlägg!

    Jag är som du, dvs mycket hemlighetsfull fast jag nånstans inser att det skulle ge både mig och min bokidé mer att vara öppen.

    Jag har dock tanken att jag inte vill att min idé ska nå någon ”utomstående” innan jag har hunnit bli klar med den. Har både höga tankar om mitt manus och är en smula paranoid verkar det som 😀

    Har man en särskilt unik bokidé så tycker jag nog att det kan vara en rimlig tanke hålla den hemlig. Jag menar.. skulle nån sno den så kanske mycket av poängen går förlorad?

    För mig handlar det om att jag också illustrerar och jag vet av erfarenhet att illustratörer ”lånar” av varandra hela tiden. Alltifrån kopiering till att man helt enkelt låter sig inspireras. Skulle jag sprida mina bilder och någon då låna något i dem så skulle det verkligen bli jättejobbigt för mig i detta läge. Jag har ju ännu inte skickat in ett manus till ett förlag så jag vill gärna vara först med mina bilder 🙂

    Men det är ett dilemma för om jag t ex hade en blogg som visade mina bilder och min process så skulle det ge mig en hel massa. Mina bilder skulle nå ut till en massa folk, jag skulle få feedback, träffa kontakter, likasinnade.. Kort sagt, jag tror det skulle vara riktigt bra för mig och för mitt skapande. Men tänker jag göra det..? Nej, inte förrän jag har skickat in mitt manus till förlag!

    • Ja, du tänker ungefär som jag, märker jag. Fast jag går en smula längre i min paranoia: ”Hur vet jag att lektörerna på förlaget inte snor idén?” 🙂

      När jag höll på med musik cirkulerade det ett tips om hur man skulle göra för att hävda att man var först: skicka ett rekommenderat brev till sig själv med demon (eller illustrationerna) i, behålla kvittot men inte öppna brevet. Det var visst inte prövat rättsligt, men det skulle iaf vara ett indicium.

  5. Det är klart att man alltid är rädd för att någon ska ”stjäla idén”. Men då tänker jag på ett talesätt som gäller affärsidéer. Om du kommer på en som du tycker är helt unik så finns det förmodligen minst 100 personer som tänkt samma tanke. Av dessa är det dock bara tio som faktiskt går vidare med den och försöker göra något.
    Ibland kan det faktiskt vara så att om du går ut och säger ”jag skriver en roman om ditt eller datt” kan det avskräcka någon annan från att göra det. ”Äh, Marcus skriver redan en bok, då är det ingen idé att jag börjar med det nu, han hinner före”.

    Med InnebandyPiraterna gjorde jag så att jag PUBLICERADE berättelsen löpande på webben, från första till sista avsnittet. Jag fick värdefull feedback och uppmuntran från läsare. Först därefter blev det redigering och utgivning på papper. Med tvåan valde jag en annan väg eftersom jag upptäckte att det var lite jobbigt att skriva om delar av berättelsen om man redan hade publicerat den… 🙂

    Just nu skriver jag en NaNoWriMo-roman. Det bygger på ett gammalt projekt där jag faktiskt också var transparent och pratade med flera andra för ett par år sedan. En del idéer fick jag just tack vare dessa personers input!

    Och på tal om risken för att någon annan skulle skriva samma bok – det var ju inte så att JK Rowling skrev den första boken om trollkarlar eller Stephenie Meyer skrev den första om vampyrer… Ibland är det en fördel att inte vara först. 😉

    • Problemet i mitt fall var som sagt att jag inte hade resurserna eller trovärdigheten att konkurrera med t.ex. en fotbollsjournalist (riktiga fotbollsspelare då? näe, dom skriver ente böcker). Och när jag skrev Gå på djupet upplevde jag att mycket av ”grejen” byggde på originalitet: att jag flyttade ett ungdomsbokskoncept till ett vuxet sammanhang.

      Hade jag skrivit ungdomsböcker om fotboll hade jag kanske agerat annorlunda. (Borde, i alla fall. Ska inte ha så höga tankar om mig själv.) För med ungdomsböcker – inklusive Meyers och Rowlings – tror jag att det är helt annorlunda vad gäller originalitet. Bara en sån sak som att läsekretsen hela tiden regenereras…

      • Eller så kan man vända på det och tänka så här:
        Om Laul eller ngn annan på AB hade skrivit en fotbollsroman, snabbt och slarvigt. Pushat ut den via deras kanaler och sålt 50.000 ex.
        Några månader senare kommer Marcus Priftis med en liknande roman. Alla de som älskade Lauls bok kastar sig över den.
        Och recensenterna tycker att Priftis gjort ett bättre jobb än journalisten…?
        Kanske, kanske hade det rentav gynnat din försäljning. Vem vet?

      • (Svar på inlägg skickat 09.28)

        Point taken, men min rädsla handlade nog mest om att ingen skulle anta min bok, eftersom Lauls redan hade kommit. Antar att det inte är nåt man bryr sig om som egenutgivare…

      • Betyder det att jag är en sån där äcklig kommersiell författare som bara vill sälja böcker? 😉

        Upphovsrätt är ju tacksamt på det viset att man får copyright utan att det behöver vara så nytt och unikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s