En kopp kaffe i Tärnsjö

Till höger i kyrkan satt vi, släkten, i våra kostymer. Vi hade åkt långt på vinterhala vägar och det syntes på långt håll att vi snart skulle åka hem igen.

Till vänster satt hennes vänner. Hon hade levt vad man brukar kalla för ett hårt liv, och även om man inte visste det förr kunde man se det på hennes vänner. De hade inte kostym.

Vi sjöng psalmer vi aldrig hade hört förr. Prästen sa saker som inte ska tolkas politiskt. Det gräts. Det troddes kanske lite, lite på Jesus, det kändes mer trösterikt så och det var så dags nu. Tre skovlar mull, av jord är du kommen, en tår vid porträttet, en blomma på kistan, en ros och en ros till och alla älskar dig när du är död.

Jag ska inte säga att vi stod nära varandra. Hon var inte lätt att stå nära, och klyftan mellan oss spände över en och en halv generation, tjugo mil och erfarenheter som var minst sagt olika. Men under en tid pratade vi ofta. Oftast om litteratur – hon älskade Ekelöf och Lagerkvist, och det är inte alls sant, allt man säger om människor som levt ett hårt liv. En gång la hon en slags besvärjelse för att jag skulle gå till final i SM i poetry slam. Jag gick till final i SM i poetry slam den dagen, och det är nog sant det man sa på orten, att hon var bra på det där med spådomar.

Efter begravningen blev det fika. Det blev en sån där smörgås som är ett julbord i miniatyr, med sill på ena kanten och sylta på den andra och köttbullar, ägg och jag vet inte vad mer i mitten. Vi satt på en plats som var café och andrahandsklädaffär och kattmatsbutik i ett, man måste vara påhittig på landet, och det sades att det här fiket var en av hennes favoritplatser i byn. Och alla katternas, får man förmoda.

Jag satt med min kopp kaffe. Äkta svenskt kyrkkaffe, fika för verklighetens folk, för dem som inte upptäckt latte macchiato-världen tjugo mil söderöver. Eller som kanske sett den, genomskådat den och gett den fan. Och då kom hon snett bakifrån, och knackade mig försynt på ryggen.

Hon presenterade sig. Jag kände igen henne, det var hon som hade spelat piano i kyrkan, men hon presenterade sig i alla fall. Hon hade varit en av min släktings bästa vänner här uppe, de hade träffats i samband med en spådom i tarotkort och aldrig släppt taget om varandra. Det var till henne min släkting hade sagt att hon var rädd att vara helt ensam på sin begravning. Just så ensam som hon många gånger hade tyckt sig vara i livet.

Och så sa hon, pianospelaren:

”Visst är det du som är författaren?”

Jag vet inte hur jag ska förklara vad jag kände då. Jag tror att den som förstår förstår, och att den som inte gör det inte gör det. Men jag tror att det var det finaste som hände under mitt debutantår.

/Marcus

Det här inlägget postades i Marcus och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till En kopp kaffe i Tärnsjö

  1. Ping: Får man ge bort sina egna böcker? « Debutantbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s