Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Annonser

Om Augustin Erba

Augustin Erba är författare. Han finns på twitter under @augustin_erba Webbplats: augustinerba.wordpress.com
Det här inlägget postades i Augustin, debutantbloggen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Augustin: Ett meddelande från andra sidan

  1. Augustin Erba skriver:

    Ni är julänglar allesammans. Skrivandet är ett soloäventyr, men debutantbloggen är kärlek för oss som känner oss ensamma med vår text.

  2. Pernilla skriver:

    Tack för väldigt fint inlägg Augstin! Och grattis till alla framgångar! Så kul!

  3. Liz skriver:

    Har hittat det! Pinsamt nog var jag själv med i artikeln i SvD som har följande rader…

    ”Norstedts förlag på Riddarholmen är ingen drömadress för en brevbärare: varje år skickas det in mellan 1 200 och 1 500 obeställda manus till Box 2052. På tio år har det resulterat i 39 debutanter, 22 kvinnor och 17 män.”

    • Oskar Källner skriver:

      Då blir det 3,9 debutanter per år. Och delar man det på antal manuskript (vi tar en medelsumma på 1350st/år) blir det 2,8 promille.

      Inte höga odds.

      Men jag har läst någonstans att över lag i förlagssverige så har man ungefär 2% chans att bli utgiven. 98% refuseras. Jag har tyvärr ingen källhänvisning för detta påstående, 😉 men det är en siffra som satt sig i huvudet och den förefaller ganska rimlig.

  4. Liz skriver:

    Givetvis stavade jag Norstedts fel.

  5. Liz skriver:

    Jag har hört att det är mindre än en promille som ges ut varje år (fast det låter fasligt lite). Och jag har läst någonstans att Norsteds gett ut 37 (tror jag) nya författare på 10 år. Rätta mig om jag har fel. Bara det får en att känna med kvinnan och kuvertet, oavsett om man är aspirant eller inte.

    • Nene Ormes skriver:

      En promille av de sökande, men hur stor procent är debutanterna av utgivningen då? Norstedts siffror ger nästan 4 debutanter per år, men jag har ingen aning om hur många titlar de ger ut totalt.

      På ett mindre förlag så skulle då procentandelen som debutanten står för vara större. I år hade Styxx Fantasy 30 % debutanter (dvs en titel av tre totalt).

  6. Nene Ormes skriver:

    Oh ja, jag minns känslan av att önska kuverten lycka till när jag la dem på lådan. Ett i taget. Samtidigt var man väldigt medveten om hur hårt trycket är på förlagen och hur liten del av deras utgivning som är nya förmågor (under 5% har jag hört).
    Jag håller också tummarna för kvinnan, och alla andra som lämnat manus.

  7. Oskar Källner skriver:

    Tänkvärt. Tack för att du delade med dig.

    Hoppas det går bra för kvinnan med manuset. Jag vet precis hur det känns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s