Man blir aldrig klar med en text, man överger den.

I Annelies förra inlägg fick vi massor av roliga kommentarer. Emilia kom dock med några konkreta frågor: Hur gjorde du för att bli nöjd? När vågar man kontakta ett förlag Då hon skriver inom samma genre som mig, fantasy, så tänkte jag försöka ge några tankar. Observera att detta är just mina tankar, inte någon typ av facit. Jag lär mig också ständigt nya saker inom skrivandets värld.

Hur gjorde jag för att bli nöjd? Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin blir helt nöjd. Man kan pilla fram och tillbaka med en text hur länge som helst, lägga till och dra bort, slipa här och slipa där. Men till slut kommer man till en punkt då man inte längre är säker på om förändringarna förbättrar eller bara gör texten… annorlunda. Det är i alla fall den punkt då jag slutar, och överger texten. För man blir aldrig klar med en text, man överger den.

Med det menar jag inte att man inte ska bearbeta sin text! Missförstå mig rätt. Skulle tro att 70% av jobbet på min bok är just redigeringsarbete. Att skriva allt, att komma igenom historien från början till slut, är bara de första 30%. Sedan kommer det riktiga arbetet. Men det finns en glädje i att se hur historien förbättras och blir allt vassare för varje redigering. I min bok finns hela kapitel som är omgjorda i grunden, eller skrivna i efterhand, för att historien ska flöda bättre.

När vågar man kontakta ett förlag? Det finns inget att vänta på. Om du har ett fungerande manus hemma i byrålådan, så är det bara att satsa. Putsa av det. Slå in det i papper och skicka in. Förbered dig sedan på att bli refuserad. Det är vad som kommer att ske med 98% sannolikhet. Det innebär inte att ditt manus är dåligt, utan bara att det inte passade in i förlagets utgivningskatalog för tillfället.

Det här med refuseringsbrev är väldigt känsligt. Mitt första manus skickade jag in till kanske femton förlag, tog dem i buntar om fem åt gången. Alla var tämligen ointresserade. Det var förkrossande för min skrivarglädje. Jag skrev inget på ett år.

Så mitt tips är att inte göra som jag. Lägg inte alla dina förhoppningar i ett manus. Fortsätta skriva. Skriv något annat. Skriv några noveller. Känn glädjen i att ha avslutat något. Skriv andra historier, andra karaktärer. Skriv klart. Gå inte tillbaka och redigera hela tiden för att göra det ”perfekt.” För det är först när man tagit sig igenom ett projekt och anländer på andra sidan som man lärt sig så pass mycket om hantverket att man kan redigera på ett tillfredställande sätt. Risken är annars stor att man fastnar i detaljerna och aldrig blir färdig.

Så färdig man nu kan bli. För man blir aldrig klar med en text, man överger den.

Eller vad säger ni? Vore jätteintressant med folks tankar kring det här.

10 reaktioner på ”Man blir aldrig klar med en text, man överger den.

  1. @Sölve Dahlgren: Tack så mycket. Och det är precis så jag också har upplevt det. Det är just genom den erfarenhet man får genom att slutföra ett projekt, som man sedan kan skriva en bättre text. Jag känner till författare som skrivit om sina gamla böcker, från skratch. Inte ett ord är kvar från den gamla versionen. Jag förstår varför de gjorde så. Den gamla texten är inte bara ett stöd utan också bojor som håller en fast vid gamla tankebanor och gamla formuleringar. Ibland kan det vara bättre att bara skrota och skriva nytt. Själv har jag lagt mycket mer tid på att redigera min bok än på att initialt skriva den. Men det var nödvändigt. Första versionen var, med mer erfarna ögon, ganska usel. 😉

  2. Pingback: Refuseringsbrevet som räddade mig « Debutantbloggen

  3. Mycket bra text. Man kan slipa och slipa på en berättelse i evigheter. När man skriver en artikel eller krönika är det nästan en fördel att skriva om hela en gång till när den är färdig, den blir oftast bättre andra eller tredje gången.
    Men att göra det med en hel roman är inte lika enkelt eller självklart att slutresultatet blir lyckat.
    Ofta handlar det om att skriva och skriva och slutligen överge texten för att kanske ha tid att skriva ytterligare en som förhoppningsvis är ännu bättre, tack vare erfarenheten av den första.

  4. @Anders: Ja det är ändå de där 30% som kanske är de viktigaste. För man måste verkligen sätta ner rumpan framför datorn och skriva. Där tror jag att man liksom måste bestämma sig. ”Nu ska jag skriva genom hela historien. Nu ska den bli klar.” Annars är risken att man aldrig kommer genom.

    @Monica: Jag tror det är viktigt att våga experimentera med olika karaktärer och berättelser. Personligen lärde jag mig jättemycket på att börja skriva noveller med ganska hårda längdkrav. Att t.ex. skriva en hel historia, med början, mitt och slut, som inte får överstiga 2500 ord. Det är (i alla fall för mig som gillar att bre ut sig) en riktig utmaning.

    @Liz: Känns skönt att veta att du skickat in galna saker förut. Då behöver jag inte skämmas så mycket över mina första försök. 😉 Och du har helt rätt angående refuseringsbrev. Man ska försöka lära sig av dem, inte knäckas. Kanske ska skriva något om det i ett framtida inlägg…

    @Annelie: Jag har en pärm full med idéer och påbörjade historier. Det är som du säger, en bedrift att avsluta.

    @Sofia: Just detaljerna är kanske det som är farligast. 😉 De är så roliga att pilla med. Och det är ofta de som ger texten liv. Men samtidigt riskerar de att suga så mycket tid ur en. Tid som skulle kunna användas för att skapa nytt. Jag tror det är en balansgång alla som skriver måste lära sig.

    @Christin: Jag får önska dig Lycka Till! Hoppas du får något annat än refuseringsbrev! 🙂

  5. Kloka ord. Och jag instämmer; man överger sitt manus. Man lämnar det. Jag har just lämnat mitt och gör mitt bästa för att INTE pilla i det. Det är trots allt hos förlagen nu och att hålla på med det då är liksom lönlöst 🙂

  6. Känner igen mig väldigt mycket! Jag har väldigt svårt att överge mitt bilderboksmanus och mina bilder trots att det nog egentligen varit ”färdigt” i några månader nu. Hittar alltid något jag vill förbättra, vilket är roligt såklart för jag älskar att arbeta med det. Men när du skriver ”fastna i detaljer” så känner jag mig träffad!

  7. Som du skriver är det viktigt att avsluta och gå vidare. Jag önskar jag hade fattat det tidigare, då kanske jag inte skulle haft så många påbörjade historier i min dator och diverse lådor överallt.

    Att påbörja en bok är ingen konst, att avsluta den är en bedrift.

  8. På punkten om nöjdhet skulle jag villa säga följande: Det blir inga böcker skrivna om man inte avslutar. Jag skulle idag kunna ändra massor i mina utgivna böcker, inte för att jag är missnöjd, utan för att man hela tiden kommer på andra formuleringar och så vidare. Någonstans måste man sätta punkt och gå vidare.

    Våga skicka till förlag? Absolut! Jag har visat upp så mycket felaktiga saker och tokiga manus så resten av Sverige är skyddade. Kom ihåg att satsa på följebrevet.

    Refuseringsbrev: Får alla. De istället fram emot dem och försöka ta lärdom av vad det står i dem. ”Lycka till på annat förlag” = kan betyda stick och brinn, men det kan också betyda att det var fel sorts manus för förlaget.
    Allt utöver en standardrefus ska man jubla över. Ger de tips och råd, ta dessa till dig.

  9. Hej Oscar!

    Kloka ord. I princip kan man hålla på med ett manus i evigheter. Till slut måste man bestämma sig och ”avsluta”, eller överge, som du säger.

    Och att fördela sina förhoppningar till mer än ett manus är också ett bra tips. Jag fick en massa refuseringar på ett tidigare manus, och har haft svårt att hämta mig.
    Man MÅSTE skriva på något annat, annars är det slut med skrivarglädjen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s