Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.

Annonser
Det här inlägget postades i Oskar, Starta eget förlag och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

25 kommentarer till Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

  1. Ping: Refuserad? - aengeln.se

  2. Ping: Språkfredag: Egenutgivning och kärlek till språket | Kunskapsbloggen

  3. Ping: På tal om litterär kvalitet – solvedahlgren.se

  4. Ping: Daniel Åberg » Det blir för jobbigt att sålla

  5. @Oskar: ”Men saken är den att om jag inte gör det här nu, så kommer jag ha svårt att motivera mig till att fortsätta skriva, fortsätta växa. Då kommer jag att dö lite inombords.”

    Vet du, nu förstår jag faktiskt mycket bättre din drivkraft. Du brinner för detta, och du måste få din röst hörd.
    Lycka till med allt!!

  6. Hej Karin,

    Jag håller helt med dig om att det kan uppfattas som om jag sitter på höga hästar, och det är möjligt att jag kommer med ovälkomna frågeställningar uttryckta på ett lite drygt vis här.

    Bara för att jag under de senaste tre åren varit med om den omtumlande resan från refuserad till fyra antagna titlar (på medel-litet förlag i Sverige, stort förlag i Sverige och stort internationellt förlag) innebär det absolut inte att jag sitter på alla svar eller att jag söker trampa ovarsamt på kreativa syskonsjälar!

    Emellertid har jag har snappat upp en del på vägen som jag gärna delar med mig av när jag dagligen får mail- och bloggfrågor från andra som också vill skriva med siktet inställt på publicering. Jag brinner verkligen för att dela med mig av konkreta handfasta råd om hur man kan nå det som är en dröm för så många – ett skrivande liv med siktet inställt på publicering. Insikter jag själv fick först på andra sidan nålsögat, och som hade gjort mitt skrivande liv bättre om jag bara vetat mer, tidigare.

    Jag måste tro att det är möjligt att söka uppriktiga konstnärliga uttryckssätt i kombination med att förtjäna sitt levebröd på detta uttryckkssätt, men jag vet att det långt ifrån är alla förunnat (det är ju så oerhört mycket som spelar in) – eller ens önskvärt. Att sälja sina alster, eller att söka göra det, innebär ofta kompromisser och lagarbete. I mitt fall skriver jag underhållning med en litterär aspekt och jag uppfattar inte kollaborationen med utgivaren som integritetskränkande – men vi är alla olika.

    Jag ber uppriktigt om ursäkt om någon känner sig sårad eller kränkt över tonen i mina kommentarer om egenutgivningens talrika utmaningar.

    • Monica skriver:

      Amanda, jag tycker det är bra att du klargör och att du är medveten om att du kanske trampar på ömma tår ibland.
      Jag tycker också att det är jättebra att du delar med dig av råd och tips, det är bra att veta hur man inte ska bete sig för att bli publicerad.
      Men du är som sagt på rätt sida av nålsögat.

      För det är trots allt så, som så många aspirerande författare vet, att det hjälper inte alltid om man har gjort precis allt rätt. Det hjälper inte att man har en bra och unik story, ett bra språk och rätt inställning till författarskapet (envishet, bra sittfläsk osv), välreviderat manus (kanske även lektörsläst).
      Det handlar också ofta om TUR. Manuset ska hamna hos rätt person och vid rätt tillfälle. I dåliga tider vill förlagen dessutom helst ha kommersiellt gångbara manus, precis som Rune S här ovan säger.

      Själv är jag inte där ännu, vid nålögat. Jag sörplar in mig alla tips jag kan få, för att göra manuset så bra som det bara går.

      Men för andra, vid nålögat, som inte har TUR, KAN egenpublicering vara ett alternativ, speciellt om de tror att de har en marknad, och har tid att lägga ned mycket egenarbete.

  7. Karin S skriver:

    Amanda,
    Jag har läst inlägget på din egen blogg men kommenterar på din uppmaning här.

    Jag fattar uppriktigt inte varför Oskar inte ska testa det här. Det är ju uppenbart att han vet vad han ger sig in på och att han är beredd att misslyckas.

    Som jag uppfattar Oskar, här och av den beskrivning han ger av sig själv i denna bloggs presentationstext, så är han en sökande, prestigelös människa som tycker att han har något att berätta.

    Hur jag uppfattar dig går jag inte in på, jag utgår ifrån att du vet vad du gör.
    Men säg så här, jag skulle aldrig läsa en rad av dig, på Oskars projekt blir jag åtminstone nyfiken.
    Jag skulle inte skrivit detta om du inte, från det jag uppfattar som rejält höga hästar, hade hasplat ur dig att du minsann BÖR tala om hur det är.
    Minsann.

    Allt beror på vad man vill göra, tjäna pengar eller söka uppriktigt konstnärligt. Oskar gör det senare, och han tar risker. Det är vad som räknas. För mig och för några få till.

    Jag önskar dig all lycka med dina egna projekt.

    mvh,

    Karin

  8. Rune S skriver:

    I allra högsta grad OK. Att ett stort förlag ger ut en bok betyder bara att den är kommersiellt gångbar, inte att den är bra. Jag har sett så många usla böcker utgivna av både Bonniers, och Norstedts m.fl. Men säljer bra gör de.
    Det är jobbigt att bli refuserad men håll ut. Allt skrivande ger erfarenhet. Stora författare har blivit refuserade. Förlagen är ofta blinda för det nya, de vill inte experimentera. Jämför med världens roligaste bok som blev refuserad av 50 förlag men till sist kom ute efter författarens död och blev en jättesuccé.

  9. Oskar Källner skriver:

    @malin, costa brava: Tack så mycket för all uppmuntran! Det värmer i hjärtat. 🙂

    @Karin S: Ja jag hoppas verkligen att jag är vid god mental vigör. 😉 Tack så mycket annars för all uppmuntran. Det ska bli intressant att läsa din kommentar till morgondagens inlägg. Jag tror att många kommer att finna det lite provocerande.

    @Amanda: Jag har försökt ta alla de vanliga stegen. Jag har bearbetat om manus efter de tips jag fått av redaktörerna. Problemet är att nålsögat fortfarande är så litet. Allt för litet. Jag skriver mer om det i övermorgon.

    Vad gäller tonåringar och konstruktiv feedback. Jag har jobbat med ungdomar på ett sätt eller annat i tretton år. Man ska aldrig underskatta dem.

    @Monica O Kolkman: Jag känner mig ganska nära mållinjen. Kanske är det bara min egen personliga lilla illusion. Kanske har jag inget i författandets värld att göra. Men i sådana fall är misstaget mitt och konsekvenserna är mina. Ingen annan skadas av det. Så det gör inte så mycket. 😉

    @Annelie Drewsen: Som sagt. Jag har jobbat med ungdomar i över tretton år. Det var inte speciellt svårt att finna läsare. 😉 Deras åsikter är varken tyngre eller lättare än de äldres. Istället kompletterar de varandra. Ungdomar ser andra saker och reagerar på andra saker än vuxna. Därför har båda perspektiven varit ovärderliga, på var sitt sätt.

    @Carola: Jag är mycket intresserad av att jobba med försäljning. Det är inte bara det att jag finner marknadsföring intressant, jag är dessutom medveten om att 80% av en boks framgång handlar om marknadsföring. Jag har några idéer för hur det skulle kunna göras. Några nya grepp som jag tror är unika för Sverige. Men det är en annan artikel. En annan gång.

    @Maria Turtschaninoff: Jag ser det här som en sido/hobbyverksamhet. Jag har inga illusioner att jag ska kunna leva på det. Det är klart att man kan drömma om det. Kanske om några år, när man växt som författare och lärt mig mer om hur man driver ett förlag. Men det är inget jag räknar med.

    Men saken är den att om jag inte gör det här nu, så kommer jag ha svårt att motivera mig till att fortsätta skriva, fortsätta växa. Då kommer jag att dö lite inombords. Så jag sår några frön nu, i all enkelhet, för att det en dag ska kunna blomstra.

    @nilla|utanpunkt: Jodå, det finns ett antal sådana förlag. När jag skulle skicka in första gången så gick jag först ner till SF-bokhandeln i gamla stan. Där gick jag igenom hela den svenska avdelningen och skrev upp alla förlagsnamn. Självklart har de koll. Men de har också sin egen interna agenda. Om man inte matchar den så… Mer om det i övermorgon när jag skriver om nålsögat.

    Angående litteraturvetare. Jag har de högsta tankar om litteraturvetare. Tro inget annat. Jag skrev så för att jag ärligt tror att en litteraturvetare skulle kunna hitta tusen fel i mitt manus. 😉 Frågan är. Gör det något? Mer om det imorgon.

    Tack annars för peppningen! 🙂

    @Christin: Tråkigt att höra att du känner dig lite missmodig inför ditt författarskap. Det är inget att be om ursäkt för. Tvärt om hoppas jag verkligen att det ska gå vägen för dig genom de kanaler som du har valt. Jag önskar dig allt det bästa.

    Sedan är det en intressant historia om Akademibokhandeln och de fem böckerna. Men den historien får mig bara att bli ännu säkrare på att jag vill använda alternativa kanaler. Varför ge sig in i en så toppstyrd och hård bransch när det faktiskt finns andra vägar att gå. Men jag kommer att skriva mer om distribution och marknadsföring senare.

    • Oskar, jag håller med om att man inte ska underskatta ungdomar! Men man ska inte heller överskatta en (ung) lekmans förmåga att ge handfast konstruktiv feedback på ett helt manus i en så speciell situation som över fika med upphovsmannen själv. En erfaren ungdomslektör eller tre tror jag hade varit att föredra. Du vet ju redan vad som är bra med din text eller hur, det är inte där kruxet ligger?

      Allt gott till dig och stor eloge för att du så ärligt delar med dig av ditt beslut.

  10. Christin skriver:

    Usch, nu blir jag en sådan där neggokommentator som jag själv AVSKYR, men, jag har själv som grundinställning att blir jag inte antagen av ett förlag (läs: jag, ett helt författarskap) ser jag ingen framtid i egenpublicering. Dit jag har nått nu (med viss bitterhet, jag vet, och förlåt), genom skrivkurser, tiotals refuseringar och hjälp av redan publicerade författare vet jag att jag inte är tillräckligt. Ensam är stark, men inte tillräckligt. En bok är ett teamwork. Ska man publicera på egen hand bör man ha kontakt med minst en lektör som kan hjälpa upp texten, exempelvis Ann Ljungberg.
    Boklådorna är redan väldigt hårt hållna och centralstyrda och att ens få in sin bok hos Akademibokhandeln eller Bokia från ett stort förlag (se bara på Amanda, som är utgiven på Forum och skriver underbara böcker men vars nya bok blivit inköpt i, ja, hur många ex, Amanda? Fem? Helt sanslöst…) verkar vara en stor bedrift. Då har man ändå ett förlag, med massor av olika personer, som jobbar och lobbar för ens alster.
    Sedan finns det givetvis internet, och chansen att ett gott rykte sprider sig, att folk köper den där över, kanske rentav laddar ner den. Man når vanligtvis inte långt på det sättet, men jag tänker aldrig säga aldrig.
    Jag kan bara säga var jag står, och vad jag har för planer. Och egenutgivning är ett stort ICKE för mig.

    • Min debutroman köptes ursprungligen in i fyra ex totalt av Akademibokhandeln, ja. Detta ansågs anmärkningsvärt bra, det är i princip ‘unheard of’ att handeln tar in debutanter från medelsmå förlag på sina hyllor.

      Detta var alltså från ett etablerat förlag, med anställda som har erfarenhet, kontaktnät, tid och lön för att resa, producera säljmaterial och sitta i säljmöten.

      Själv fokuserar jag hellre (och bättre!) på själva skrivandet.

  11. nilla|utanpunkt skriver:

    Självförtroende lär man komma långt på! Minns förstås hur Harry Potter-manuset blev refuserat 12 gånger av olika stora engelska förlag. Tills ett barn läste det och sa till sin (förläggar)pappa, ”det här är bra!”

    Så lycka till, som du säger, målgruppen själva kan vara en helt annan femma. Dina ungdomar kanske har precis rätt. Å andra sidan finns det väl numera förlag i Sverige som specialiserar sig på SF för ungdomar? Borde de inte ha en viss koll också?

    Själv tror jag ändå på att gå förlagsvägen (jag skriver en helt annan typ av berättelser), och jobba tätt med redaktörer – och nej, det är inte för att göra litteraturvetarna glada, utan för textens, min egen – och läsarnas skull. Det handlar förstås inte om att göra texten svårtillgängligare eller pompösare (som det låter som du tror, med tanke på literaturvetarkommentaren?), snarare tvärtom. Men det är jag det.

    Och jag kommer givetvis följa din väg och bok här på bloggen med stort intresse!

    Ha det gott och lycka till!

    • Vi ska förstås inte glömma att sagan om Harry Potters väg till publicering delvis är en PR-berättelse, det tog endast ett år för författaren att bli antagen av Bloomsbury. Och de beryktade 9 – 12 refuseringarna berodde möjligen också på att hennes agent sände multipla förfrågningar och sedan krävde snabba besked.

      Bara att bli antagen av en agent i UK är lite i sig som att bli antagen ‘full-stop’ då inga förlag ens läser manus som skickas av författaren själv. De tittar bara på texter som först gallrats och presenterats via en agenturer.

      Vi vet inte heller hur dåliga de refuserade versionerna faktiskt var; ie hur mycket de behövde jobbas om under sin väg mot antagning … Även här brukar den brittiska agenten ikläda sig något av redaktörens roll.

      Och att man som förläggare i UK låter en sekreterare eller familjemedlem med koll på genren grovgallra genom att läsa endast första sidan är mycket vanligt.

  12. Jag har en hel del bekanta och halvbekanta som gett ut böcker på eget förlag. Några gör det som en kul grej – de förväntar sig ingen vinst, utan säljer böckerna till självkostnadspris, för att de tycker att det är roligt att få ut sin historia. Två vet jag som gjort det till business och verkligen förtjänat något på det (hur mycket vet jag inte) men de jobbar verkligen med marknadsföring och försäljning hela tiden. Hela tiden. Hur tänker du där med din bok – kul grej eller business?
    Jag tycker att det är lite delat det där. Vissa böcker som getts ut på eget förlag som jag sett har varit riktigt bra, inget skiljer dem från böcker utgivna den traditionella vägen, via etablerade förlag. Och majoriteten är – mindre lyckade. En hade till och med tryckfel i titeln på pärmen.

  13. Carola skriver:

    Hej Oskar

    Det finns flera författare som startat eget. Bla Kim Kimselius
    se här http://www.roslagstext.se/ och här http://blt.se/makarotti/kim-kimselius-kanner-sig-som-ramona(193798).gm
    Att det är ett stort förlag som har givit ut böckerna är i mitt tycke ingen garanti för kvalitet och alla förlag är ju små i början 🙂 .
    Jag tycker att du har gjort en grundlig läsarundersökning, sedan kanske du ska anlita en neutral redaktör.
    Sist men inte minst – Är du intresserad av att jobba med försäljning? Jag har haft eget företag i flera år och det finns inget som säljer sig själv. Om du inte säljer så kvittar det hur bra boken är.
    Vill du leva på ditt böckerna i ditt förlag eller är det ok att ha två jobb? Tuffa frågor att ta beslut om. Men ibland vet man inte svaren på dessa förrän resan är igång. Jag tycker du ska köra. Heja heja!

  14. Förlåt mig Oskar!
    Jag har slarvläst och ser att mitt svar finns i ditt inlägg:

    Du HAR fått ett antal högvinst-refuseringar med personlig feedback, men vill hellre ge ut manus som det är än att skriva om efter en erfaren förläggares/redaktörs synpunkter?
    Som om det vore mindre jobb? Kan jag fråga mig lite där.

    Måste också utfärda en undran över att du själv deltagit i dina marknadsundersökningar: Hur lätt tror du att det är för en tonåring att ge konstruktiv feedback direkt till en upphovsman?

    Allt gott,
    Amanda

  15. Annelie Drewsen skriver:

    Intressant läsning! Jag blir nyfiken på de ungdomar som läst manuset. Hur fick du kontakt med dem? Hur många handlar det om? Hur väger du deras åsikter i förhållande till de äldre läsarnas?

    För övrigt gillar jag din självkänsla. Jag tror det är en förutsättning för att ge sig in i det du står inför.

    Självklart önskar jag dig lycka till och det ska bli kul att diskutera litterär kvalitet i morgon.

  16. Hej!
    Jätteintressant, tack!

    Jag är bara nyfiken på varför du inte ens vill försöka sälja ditt manus innan du tar det här steget?

    Eller har jag missat något, har din text redan blivit refuserad överlag men du känner inte att du vill jobba om den eller pensionera den?

    (Varför man skulle välja egenutgivning som första instans för sitt manus övergår tyvärr mitt förstånd.)

    Bästa hälsningar,
    Amanda

    • Monica O Kolkman skriver:

      Jag skulle heller aldrig välja egenutgivning som första instans.
      Sedan skulle jag nog behöva ett par ickestandardiserade positiva refuseringar i ryggen, typ föll ganska nära mållinjen, för att våga publicera själv.
      Eller ett väldigt positivt lektörsutlåtande.
      Annars, nej, jag tror inte det.
      Då går jag nog hellre över och jobbar med en annan text, hur jobbigt det än är att överge den gamla texten.

  17. Karin S skriver:

    Och förresten, en sak till. Ja, man kan lära sig skriva bra böcker utan skrivarskolor. Det som behövs är att man skriver mycket och läser mycket. Den ökade medvetenhet om hur man faktiskt gör kommer ur denna process. Man läser andra som en sorts kurslitteratur.

    Så småningom behöver man också skärpta läsare som reagerar.
    Jag tror alltså fortfarande att du är på god väg!

  18. Karin S skriver:

    Tack för svar igår.

    Det här låter ju genomtänkt och du verkar vara vid god mental vigör.
    Litterär kvalitet diskuterar jag gärna, så jag tittar in igen imorgon.

    Hej.

  19. Kör! Jag tycker det är bra att du tar steget, för vad som behövs är kanske såna som du, som vågar för att bryta det gamla mönstret med att ”bara en förlagsbok” har tillräckligt med kvalitet. Och vadå kvalitet? Det är konst, hur kan man säga att ett konstverk inte har tillräcklig kvalitet t e x. Jag tror att en text alltid kan kritiseras hur mycket den än jobbas med. Dessutom beror det på vem som läser den. Jag tror att din målgrupp är mer intresserade av innehållet och resan den ger dem, än om … vad vet jag… du skriver för långa meningar eller skrev de istället för dem på ett par ställen etc etc. Du verkar ju ha låtit många läsa den och jobbat mycket på den så… Jag förstår när du säger ”den måste ut nu, den måste andas, annars dör den”. Som sagt KÖR och superlycka till! Också håller jag med dig om att man många gånger läser böcker som man snabbt lägger ifrån sig för att man gäspar, även om de är välskrivna. Och jag kan också erkänna att jag då många gånger kaxigt nog tänkt att jag kan skriva bättre. Men det är väl det mycket av den bokskapande världen handlar om – att tro på sig själv! Skulle vi inte göra det vore det ju ingen idé att ens skriva. Oj, nu ska jag nog sluta 🙂 Lycka till igen! Hej från mig.

  20. Ping: Munins skärvor » Debutantbloggen: Är det okey att ge ut själv?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s