Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1.

I gårdagens inlägg ställde Annelie ett stort antal frågor till mig. Alla frågorna är egentligen sammanvävda då de ger olika vinklar på samma problematik. Därför griper jag mig an den stora huvudfrågan idag, den om litterär kvalité, och återkommer med de resterande småfrågorna imorgon.

Annelie skrev bl.a. att ett förlags namn ofta fungerar som en kvalitetsstämpel för konsumenten. Det är väl en sak att författaren tror på historien, en helt annan att någon extern, ett förlag, tror på den och är villiga att satsa pengar. Om boken är utgiven på ett stort förlag så brukar det innebära att den faktiskt också är bra. Konsumenten kan vara trygg i att få valuta för sina pengar.

Jag kommer att ge ut min bok på eget förlag. Mitt manus har inte passerat förlagens nålsöga. Hur ska jag kunna övertyga köparen att min bok faktiskt är värd att köpa. Hur ser jag själv på att säkerställa den litterära kvalitén? Hur vet jag att min text faktiskt är bra nog?

Det är en viktig fråga. En berättigad fråga. Något jag funderat mycket över.

Mina egna tvivel.

Självklart har jag tvivel. Ibland undrar jag om manuset verkligen är bra nog. Men det är ingen ovanlig känsla. Och den går över. För jag är mycket medveten om att nästan alla nya författare känner sig som ”bluffar” innan de har acklimatiserat sig till den nya rollen. Jag har läst en massa sköna inlägg av Kevin Frato från debutantbloggens första år. Där beskriver han hur han när som helst väntade att den ”Hemliga litterära polisen” skulle slå in dörren, arrestera honom och kasta honom i fängelsehålorna.

Men det finns några saker som gjort att jag kommit över mina tvivel. Här tänkte jag lista några av dem.

Riktigt usla böcker.

Förr eller senare händer det alla. Man har börjat på en ny bok. Man har kommit kanske femtio sidor in och ingenting verkar hända. Karaktärerna är träiga, ploten är obefintlig och språket börjar sakta men säkert skava i ögonen. Till slut lägger man ner boken och säger: ”Till och med jag kan skriva något bättre än det här.”

Det är inte alla som sedan går och skriver något eget. Men jag gjorde det. Varje gång jag får stora tvivel går jag bort till bokhyllan och plockar ner en ”riktigt usel bok.” Märk väl att de alla är utgivna av stora svenska förlag. Med stavfel, meningsbyggnadsfel och allt. Efter några sidor kan jag sätta tillbaka den i hyllan och nöjt konstatera att mina tvivel har skingrats.

Återkoppling från målgruppen

Min bok är riktad mot tonåringar och ”unga vuxna.” Därför har jag självklart också låtit flera tonåringar läsa den. Här är ett sms jag fick av en av dem:

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Vi träffades en vecka senare, fikade och gick systematiskt igenom boken, scen för scen, karaktär för karaktär. Det var väldigt givande.

Över lag har mina tonårsläsare varit väldigt entusiastiska. Det känns skönt. För det är ändå de som är målgruppen. Jag är säker på att en sann litteraturvetare skulle finna tusen saker som är fel på mitt manus. Men vad gör det, om målgruppen älskar den.

Återkoppling från de äldre betaläsarna

Jag har även ett antal unga vuxna samt äldre som fått läsa manuset. Faktum är att alla genuint har gillat den. Jag har varit väldigt noggrann med att påpeka att de inte får vara snälla mot mig, utan tvärt om måste påpeka varje brist de kunnat finna. Det har de också gjort, så det finns en hel del jag åtgärdat. Samtidigt har de alla, oavsett ålder, gillat historien. Flera har kommenterat att språket känns väldigt målande och levande. Detta trots att manuset då befann sig i en oborstade beta-version.

Det är mycket tack vare deras uppmuntran och glada tillrop som jag faktiskt vågar ta steget ut och publicera själv.

Kommentarer från refuserande redaktörer

I ett tidigare inlägg så publicerade jag ett refuseringsbrev från en redaktör på ett av de stora förlagen i Stockholm. Hon tog trots allt tiden att ge mig några uppmuntrande kommentarer samt några tips hur jag skulle kunna redigera manuset. Det hade hon inte behövt göra.

Jag har fått liknande uppmuntrande brev även från andra förlag. Flera skrev att de gärna tog emot framtida manus. Det innebär, i alla fall i min naiva skalle, att de insett att här faktiskt finns något. Sedan fungerade inte manuset just för dem, men de ser det inte som omöjligt att jag skulle kunna ha en framtid som författare

Det räcker för mig.

Min egen tro på mitt eget material.

Det finns en ganska stor stigma i att ge ut själv. Den ”Hemliga litterära polisen” tittar barskt på dig och mullrar ”Vem är du? Tror du att du är någon?”

Men jag bryr mig inte. Det är många år sedan jag upptäckte att jag faktiskt är någon. Jag är en sån där människa med jobbigt god självkänsla. Jag vägrar låta Jante och dess hemliga polis sätta sig på mig. Jag tror på mitt eget material.

Det är inte en tro som bara anlänt hux flux. Det är något som växt fram under en lång period av slit. Jag är idag en mycket bättre författare än när jag skrev de där första svajiga raderna på min första bok. Det kan jag säga med säkerhet. När jag läser mina gamla texter så ser jag verkligen att det skett en utveckling. Jag kan se de misstag jag gjorde då och veta att de inte kommer att göras igen.

På samma sätt kan jag, när jag läser böcker, oavsiktligt börja studera en författares teknik. Jag har blivit mycket mer medveten om form och innehåll, narrativ struktur och karaktärsbeskrivningar. När jag därför läser min egen bok och känner ”Det här är ju riktigt bra” så tror jag faktiskt att det inte enbart är mitt storhetsvansinne (även om det kan vara en delförklaring 😉 ) utan att manuset faktiskt är bra på riktigt.

För jag tror helt ärligt att jag lyckats skapa något ganska unikt. Det är en väldigt speciell värld, vår egen historia, men ändå inte, främmande men ändå välbekant. Full av märkliga varelser, hämtade ur våra gamla folksagor, men i en ny smutsig, bitvis ganska grym, tappning. Jag tror att det finns något här som tilltalar, inte bara tonåringar, utan fantasyälskare över lag.

Nu börjar det här inlägget bli riktigt långt. Alldeles för långt. Imorgon kommer del 2 och då ska jag ifrågasätta vad litterär kvalité egentligen är för något. Kanske kommer det bli provocerande. Kanske går jag alldeles för långt. Läs själva. 😉

Vi ses imorgon.