Ibland saknar jag ord

Björn Ranelid har precis spatserat runt på dansgolvet i Let´s Dance. Jag, min älskade och några vänner sitter djupt försjunkna i tvsoffan och pratar. Klockan är egentligen inte så mycket, men vi är alla väldigt trötta och börjar bli lite flamsiga. Så blir det reklamavbrott och en nystartad bank försöker värva oss som kunder. ”Den osjälviska banken.” lockar den flimrande texten.

”Osjälvisk bank?” säger min kompis. ”Det är ju en omöjlighet!”

”Ja”, säger jag. ”På engelska kallar man det för en oxymoron… undrar just vad det heter på svenska.”

”En självmotsägelse kanske?”

”Jo, det har du rätt i. Det fungerar utmärkt. Men en oxymoron är mer specifik än en självmotsägelse. Det är liksom… Vänta lite.” Jag sträcker mig efter en laptop som ligger under bordet och börjar hamra in sökdata på google. ”Här, lyssna på det här: Oxymoron. ‘A figure of speech by which a locution produces an incongruous, seemingly self-contradictory effect, as in “cruel kindness” or “to make haste slowly.”’

”Så det bör alltså egentligen vara ett talesätt som i sig själv är motsägelsefullt.”

”Ja. Så även om det går utmärkt att använda det svenska ordet ‘självmotsägelse’ så är ändå oxymoron en mer specifik typ av självmotsägelse. Den är liksom ytterligare och tydligare definierad”

”Det känns ibland som att engelskans ord är mer väldefinierade över lag, som att de har tydligare meningsområden än våra.”

”Det är nog för att de har dubbelt så många ord som svenskan. Det är i alla fall vad jag har hört. Att när de franska normanderna invaderade och besegrade saxarna så smälte språken ihop. De tog saxarnas germanska grammatik men behöll båda språkens ordförråd.”

”Och engelskan håller ju fortfarande på och integrerar nya ord hela tiden!”

”Ja, i och med att det är ett världsspråk. Det känns liksom som att de har en helt annan grammatisk flexibilitet.”

Det blir tyst en sekund. Vi begrundar engelskans flexibilitet.

”Och en annan psykologisk flexibilitet också”, säger han plötsligt.

”Hur menar du?” säger jag.

”Man kan ju säga grejer på engelska som bara inte går att säga på svenska. Svenskan kan ibland kännas lite stel och präktig.”

”Jag vet precis vad du menar. Kolla bara på en sådan sak som superhjältenamn. De blir jättetöntiga på svenska. Ta Batman som exempel. Det fungerar ju riktigt bra på engelska. Vad blir det när man översätter till svenska?” Jag börjar skratta och kan knappt pressa fram ordet. ”Fladdermusmannen. Liksom. Vad är det!”

”Och vad blir batmobilen?”

”Fladderbilen!”

Vi är båda väldigt trötta och skrattar i säkert två minuter.

”Istället gick översättarna och tog det fantastiska namnet… Läderlappen!” fnissar han.

”Jag undrar just vad översättaren tänkte på?”

”Jag undrar vilka namn de ratade. Jag menar, vilken nivå var det på de andra förslagen om det bästa var Läderlappen.”

Plötsligt ser jag listan framför mig och viker mig dubbel av skratt.

”Tyst!” hyschar min älskade. ”Jag kan inte höra vad Tony Irving säger.”

Annonser
Det här inlägget postades i Oskar, Språket och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ibland saknar jag ord

  1. stefanekman skriver:

    … och låt oss alla skynda till svenskans försvar genom att snarast använda hederliga svenska ord som e-post / e-brev (isf det evinnerliga och onödiga ”mejl”) och nätdagbok (isf för det ogenomskinliga ”blogg”).

    Men vad gäller engelska och motsägelser: kan man inte ändå lite älska ett språk där både ”höjd” och ”ned/åt” heter samma sak? (Från en keltisk rot, för övrigt.)

  2. Oskar Källner skriver:

    Det är så kul att skriva på den här bloggen. För man får alltid så många intressanta och insiktsfulla kommentarer. Jag tar av mig hatten och bugar.

    @Anders: Jag har ingen aning. 🙂 Jag känner inte Tony Irving personligen. Men jag tycker han verkar vara en skön kille.

    @Sara Lövestam: Det är bra att du opponerar dig. På så sätt får vi en mycket roligare diskussion. 😉 Under ett års tid var jag regelbundet på SFI som assistent. Ibland höll jag i lektioner också. Du har helt rätt. Det finns verkligen ord och uttryck som visar upp svenskans suveräna tillgångar. Olika språk har olika tillgångar, beroende på vad man vill göra med dem. Dock är jag ganska säker på att man med ett större antal ord i sitt ordförråd kan konstruera mer exakta meningar med ett kortare antal ord.

    Självklart gäller det då att dessa ord finns i en människas aktiva ordförråd, och det är inte alls säkert. Det beror helt på vilken sub/delkultur man kommer ifrån och vilken sociolekt man känner sig hemma i.

    Snarare än ett språks kvalité, låt oss prata om just den psykologiska flexibiliteten. Jag är övertygad om att svenskan kan och skulle kunna vara minst lika flexibel som engelskan. Men min erfarenhet är att den sällan blir det. Orsaken till det tror jag framförallt ligger i antalet talande. Jag har förstått att runt 400 miljoner har engelskan som förstaspråk att jämföra med 10 miljoner för svenskan. I en språkpopulation på 400 milj finns helt enkelt många fler sub/delkulturer som kan experimentera med språket på sitt eget unika sätt. I en så pass liten population som 10 milj finns en starkare kraft mot enhetlighet och assimilering. Självklart finns undantag även i Sverige. Bland annat tycker jag att det är högintressant med de olika språkliga varianterna som många nysvenskar använder. Eller det trixande med språket som jag främst hör i diverse rap/hiphop. (Även om genren i sig inte är riktigt min smal. Jag föredrar Heavy Metal.) Jag har även förstått att vissa andra sammanhang som t.ex. Poetry Slam, är ett Mecka för intressanta innovationer på svenska.

    Och du har helt rätt angående superhjältarna. Det är ett riktigt kul tankeexperiment. Har vi några förslag på genuina svenska superhjältenamn?

    @nilla|utanpunkt: ”the flappingmouseman” 😀 Nej du har helt rätt. Det låter helt galet. Annars har jag samma upplevelse som du att engelsktalande ofta är mer kreativa med språket. Men det tror jag som sagt beror på att de är fyrtio gånger fler än oss…

    Fast…

    Plötsligt drar jag mig till minnes en konversation jag hade för några år sedan med några finska ungdomar. Enligt dem höll de ständigt på med att uppfinna nya ord och böja dem på alla möjliga vis. De påstod att det fanns en helt annan öppenhet i det finländska språket för att experimentera och leka med ord, än vad de fann i svenskan. Det skulle vara intressant om vi hade några finsktalande läsare som kunde kommentera huruvida detta är sant eller inte.

    Så Oxymoron finns i svenskan också! Fantastiskt. Hade jag inte en aning om. Kanske för att jag aldrig någonsin hört en svensk använda ordet, men hört det ett flertal gånger på engelska.

    @JacobM: Så läderlapp var alltså synonymt med fladdermus ända in i 60-talet? Hade jag heller ingen aning om. Nu är jag iofs född nästan tjugo år senare, men ändå. Kul! Jag är ändå glad att jag inte kände till det i fredags kväll, för då hade vi inte haft hälften så roligt. Samtidigt är jag glad att jag känner till det nu. Tack för upplysningen.

    @Nene Ormes: Intressant att du tar upp just aspekten med SF, fantasy och översättningskomplikationer. Det finns mycket man kan säga om de genrerna och om att finna ett gemensamt, dynamiskt språk för dem i svenskan. Jag brottas nämligen ibland med ett problem när jag skriver SF. Men detta är en så pass stor fråga (i alla fall för mig) att jag tänker skriva ett helt nytt inlägg om det.

    Återkommer.

    @ALLA: För övrigt skyller jag allt flams i inlägget ovan på Let´s Dance, sömnbrist och Tony Irving (som för övrigt, som sagt, verkar vara en riktigt skön snubbe.)

  3. Nene Ormes skriver:

    De här ovan som talat för svenskans sak – Jag håller helt med! Och då har vi inte nuddat vid svenskans fantastiska förmåga att sätta samman ord till nya och fantastiska betydelser, eller låta en gammal betydelse glida över till en ny i ett särskilt sammanhang. Visst, engelskan kan sätta flera ord efter varandra för att uppnå snarlik effekt men det blir inte ett nytt ord av det (på tal om att engelskan gör om sina ord till enstaviga och därigenom skapar nya, svenskan gör tvärtom).

    Som butiksbiträde i en butik som säljer fantasy, superhjälteserier och sf så får jag rätt ofta höra att allt låter bättre på engelska (mitt favorithatobjekt är just Spindelmannen kontra Spiderman) och min stående reaktion är att det är bara för att det inte är vårt förstaspråk. Saker som går att ignorera när det är på ett annat språk blir omöjliga att ignorera när de sägs på svenska.

    Visst kan jag ha åsikter om översättningar av engelsk litteratur till svenska, men det har inte med bristen på möjligheter i svenskan att göra, det har att göra med översättarens val av ord (och ibland har det med originalets platta språk att göra, svårt att rätta till och uppenbarat med översättningen). Svenskan är nyansrik, vore skönt om vi slutade utarma den till förmån för engelska.

    (säger detta väl medveten om att jag har ett engelskt uttryck i varannan mening när jag hänger med vänner, för att inte tala om alla citat från filmer, böcker, musik osv.)

  4. Ping: Kan man plaska på spanska? « Debutantbloggen

  5. JacobM skriver:

    Jag är förvånad över att så många tycker att Läderlappen är ett konstigt namn på Batman. Läderlapp är ett äldre svenskt ord för fladdermus, troligen det gängse på den tiden Batman kom till Sverige. Fortfarande när jag var liten på 60-talet så var läderlapp en fullt användbar synonym till fladdermus. Det är alltså som om denne fladdermusman hetat ”The Bat” på engelska, vilket ju inte är helt långsökt.

    För övrigt så håller jag inte med om att engelskan är mer dynamisk än svenskan. Det är ett klart fall av grönare-gräs-på-andra-sidan. Vi har en lätt stjärnögd syn på engelskan här till lands. För att gå tillbaka till superhjältar så är det ju många som på fullt allvar tycker att ”Spiderman” är ett mycket ballare namn än ”Spindelmannen”, att ”Star Wars” är tuffare än ”Stjärnornas Krig” o.s.v.

    En del är svårt att översätta från engelska, javisst, men det omvända gäller lika ofta.

    Vi svenskar i gemen tycker helt enkelt att engelska *alltid* är lite tjusigare.
    Because we’re worth it?
    /J

  6. nilla|utanpunkt skriver:

    Inser att Sara inte alls sa det jag anklagade henne för. Sorry.

  7. nilla|utanpunkt skriver:

    Engelskan har massor av enstaviga ord som de dessutom är väldigt duktiga på att leka med, konstruera nya kombinationer etc. Jag tycker till skillnad från Sara att engelsmännen/kvinnorna är mycket mer kreativa med sitt språk och det tror jag inte nödvändigtvis beror på att de har fler ord än oss. De har den traditionen helt enkelt. Har man flerstaviga ord älskar man dessutom att korta ned dem, till just enstaviga. När det gäller ”bat” i sig så betyder ju ordet dessutom ”slå” på engelska, så ordet har redan från början en tuffare klang. Svenska ordet ”fladdermus” är ju i sig rätt knäppt, om man tänker efter, också för djuret. Och hade det hetat ”flappingmouse” på engelska också hade antingen ”the flappingmouseman” inte heller varit någon hit.

    ”Jätteliten” är väl den mest använda svenska oxymoronen (heter visst så på svenska också enligt min ordlista).

  8. Sara Lövestam skriver:

    Å andra sidan finns det sådant som vårt språk uttrycker mycket mer precist och kortfattat också, och det där med ordrikedom är extremt svårt att mäta, särskilt om det gäller människors aktiva ordförråd.

    Som lärare på sfi har jag fler än en gång fått höra ”there is a word for THAT?” T.ex. paltkoma, nämligen, kissnödig… och det faktum att vi har tre ord där engelskan har ett: think. Eller sådant som att ”hålla ut” betyder något helt annat än ”hålla in”, ”hålla med”, ”hålla om”, ”hålla av” eller ”hålla på” (etc).

    Även om vi inte skulle kunna skilja mellan oxymoron och självmotsägelse (fast det kan vi, för oxymoron är såvitt jag vet ett ord i svenskan också, härstammande från latinet), så säger det inte så mycket om kvalitetsskillnaden mellan språken. Såvitt jag vet kan inte engelskan t.ex. skilja mellan ordstäv och talesätt. Svenskans grammatiska flexibilitet är ganska lik engelskans, och om den svenska kulturen hade varit den som födde fram superhjältar hade det varit svårt för USA att hitta bra översättningar på deras namn. Så jag opponerar mig en smula. 😉

  9. Anders skriver:

    Tony Irving är väl ändå oxymoron personifierad?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s