Kan man plaska på spanska?

I gårdagens inlägg skrev Oskar om skillnaden mellan svenska och engelska. Det fick mig att fundera på vissa problem som uppstod när jag skulle översätta min egen bok till spanska.

Varje språk har sina finurligheter, som av den språkligt begåvade kan utnyttjas till att skapa litterära aha-upplevelser. De skickligaste författarna rör sig i grammatikens gränsland, där de tänjer en aning på det system som möjliggör vår dagliga kommunikation.

Ett språks särart svarar mot vissa bestämda behov. Ett nomadfolk har andra språkliga behov än ett bergsfolk. Samma behov kan ge upphov till olika lösningar i olika språk. Det som i svenska beskrivs med hjälp av prepositioner kan i andra språk anges i form av kasus. Det som framgår av verbet på ett språk måste sägas med ett pronomen på ett annat. Detta innebär inga större problem för oss i det dagliga livet, då vi kan göra oss förstådda tämligen obehindrat utan att fundera över språkliga val.

Svårigheten uppstår när ett språk ställs mot ett annat, när en idé som uppstått på ett språk ska överföras till ett annat. Det är där, i mötet mellan språkens olika sätt att förhålla sig till verkligheten, som översättarens skicklighet sätts på prov.

Min bilderbok kommer ut på svenska i kombination med fyra andra språk. Eftersom jag behärskar spanska tillfrågades jag av mitt förlag om jag ville skriva den spanska versionen. ”Javisst!” svarade jag. Den som har läst mina tidigare inlägg vet att manuset består av 127 ord, många upprepningar och enkla meningskonstruktioner. Jag talar spanska dagligen och har ett gäng högskolepoäng i ämnet, så jag kände mig ganska trygg.

Jag satte mig ner och började. Det här var innan den slutgiltiga svenska versionen var klar. Egentligen var det långt kvar tills översättningarna skulle göras, men jag tänka att jag skulle testa. Jag försökte översätta rakt av. Kollade i ett lexikon och en spanska synonymordbok på nätet. Det gick hyfsat bra.

Men trots det enkla språket lät sig vissa formuleringar inte översättas utan problem. Låt mig illustrera det med ett exempel. I boken badar Adam. Texten löd: ”Plask, plask.” Jag letade efter den spanska motsvarigheten. Försökte ta omvägen över engelskans splash. Sökte på ordlistor över ljudhärmande ord som beskriver vatten i rörelse. Dripp. Dropp. Plums. Skvalp. Plask. Det enda spanska ord jag hittade var chapoteo, som inte alls kändes lika träffande som vårt plask. Ett plask är plötsligt, enstavigt. Det är inte cha-po-te-o.

Att översätta en text utan att det sker en viss förskjutning av nyanser är i princip omöjligt. En översättare måste ha en viss frihet. Men i mitt fall kommer de två textversionerna att ligga intill varandra på boksidorna. Många läsare kommer att använda dem för att lära sig det ena språket. Utrymmet för meningsförskjutning är därför litet.

I fallet med plaskandet löste jag mitt översättningsproblem genom remittera det till författaren av den svenska texten, som råkade vara jag. ”Du, det här funkar inte på spanska, kan du göra något åt det? frågade jag mig själv. ”Tja, vad sägs om att placera betydelsen i ett verb istället, som i  ’Adam plaskar’?” föreslog författarjaget. ”Toppen, det är mycket lättare att översätta!” tackade översättare och skrev ”Adán chapotea”.

Vissa konstnärliga friheter får man tillåta sig.

Annonser
Det här inlägget postades i Annelie, inte klia adam och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Kan man plaska på spanska?

  1. Ping: En obloggad helg | Annelie Drewsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s