Det är kul … att redigera

Just nu håller jag på med slutredigeringen av min bok. Det känns bra. Det är också spännande att läsa igenom hela texten igen, och att göra det i ett relativt högt tempo. Lite konstigt, kan man tycka, att det är spännande när man läser samma text för etthundrafemtioelfte gången. Men jag finner mig ändå road av berättelsen. Och det är väl tur det. Annars skulle man aldrig orka.

Slutredigering kallas tydligen för ”line edit” i den engelskspråkiga världen. (Om någon vet vad termen är på svenska, förutom ”slutredigering”, så får ni gärna skriva mig en kommentar. 🙂 Jag är ständigt villig att lära.) Det hela går i alla fall ut på att gå igenom texten en sista gång, plocka bort onödiga ord, och försöka göra texten så snygg och lättläst som möjligt.

Detta är alltså det sista steget i redigeringsprocessen. Vid det här laget måste man redan ha gjort den grova redigeringen där man flyttar scener, plockar med karaktärer, förändrar i den narrativa strukturen och ibland skriver om hela kapitel. Allt sådant måste vara klart. Det här är finliret.

Det finns författare som påstår att man i slutredigeringen ska plocka bort runt 10% av texten. Riktigt så brutal kommer jag nog inte att vara. Men det beror ju också självklart på hur texten ser ut, och hur mycket man slipat på den tidigare. Fast det blir ändå en hel del text som ryker. Jag är kanske 75% genom boken och har tagit bort nästan 2500 ord Det är ändå ett medelstort kapitel för mig.

Ibland är det några ord i en mening som försvinner, ibland är det en hel mening eller två, ibland är det hela stycken. De försvinner, inte för att de är felaktiga eller direkt dåliga. De tillför bara ingenting och saktar ner mer än vad som skulle behövas. Nedanför har ni några exempel från dagens arbete på hur meningar kan förändras och förkortas.

Hon hade ett ovanligt sympatiskt leende … för att vara ett troll.
Hon hade ett ovanligt sympatiskt leende … för ett troll.

Hon tassade iväg genom tunneln mot grottan.
Hon tassade iväg mot grottan. (För läsaren vet redan att de är i en tunnel.)

Längre bort i grottan tog båsen slut och istället var där en stor underjordisk äng.
Längre bort låg en stor underjordisk äng. (Onödigt mycket detaljer, dåligt formulerat, saktar ner)

Tillsammans gick hon och Sven ut och satte sig i gräset utanför stugan.
De satte sig i gräset utanför stugan. (Läsaren vet redan att det bara är Hanna och Sven i den där scenen. Onödiga detaljer.)

Sedan kan man inte plocka bort alla detaljer, överallt, hela tiden. Då förlorar boken i struktur och nyanser. Men man behöver inte ha onödiga upprepningar och man behöver verkligen inte vara övertydlig.

Så tänker i alla fall jag. Hur tänker ni?

Annonser
Det här inlägget postades i författarens hantverk, Oskar, Språket och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det är kul … att redigera

  1. Creutz skriver:

    Jag tror på att göra texter så koncisa som möjligt, liksom andra tror på Gud…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s