Om du hänger upp den, måste du banne mig fyra av den!

Nyligen satt jag och reflekterade över löften. Inte vilka löften som helst, utan de löften man ger sina läsare. Det handlar om föraningar. Om att introducera element tidigt i historien som får stor betydelse mot slutet. Den ryske artonhundratalsförfattaren Anton Tjechov lär ha sagt: ”Om du hänger en pistol på väggen i första akten, så måste den avfyras i den sista.” Därav begreppet ”Tjechovs gevär.”

Anton Tjechov

När jag skriver följer jag ofta en grundläggande outline. Jag vet var jag börjar och vart jag är på väg. Slutscenen är ofta det första jag har. Men vägen dit är alltid lite grumlig, och det är i den gråzonen som det roliga sker. Därför skriver jag ständigt in en massa saker i början av en historia. Varje idé som dyker upp och som jag tycker är lite häftig beredes plats. För det är så jag upptäcker världen, genom att skriva om den och dess karaktärer. Men problemet är att jag då också hänger upp en massa vapen på väggarna. Mot slutet inser jag nästan alltid att jag inte kan fyra av dem alla. Det är inte ett ovanligt problem. Det händer hela tiden.

Alla dessa idéer och coola grejer behövs nämligen inte. Ibland kan de rent av vara distraherande. Det är inte bra att ge föraningar om saker som sedan inte sker. Det är vad jag skulle vilja kalla för ett sviket löfte. Men bygger upp något, men levererar inte. Det finns två sätt att hantera problemet. Antingen tar man bort föraningen. Eller så ser man till att knyta ihop det på slutet.

Jag ska ge ett exempel. I min bok etablerar jag ganska snabbt att det finns vanliga namn, och sedan finns det sanna namn. Om man känner en persons sanna namn får man också en viss kontroll över henne. När min huvudkaraktär Erik för första gången träffar ett troll, Snuva, så tvingar han henne att ge honom sitt sanna namn. Annars vågar han inte lite på henne.

Denna detalj hängde dock som en lös tråd och fladdrade. Det var en häftig idé, med sanna namn, men jag fann ingen ytterligare väg att implementera den. När hela boken var klar (i sin första version) läste jag igenom och tänkte. ”Det där är inte riktigt bra, men jag får väl använda det i nästa del i serien.” Så kan man göra. Man kan lämna ett löfte oinfriat om man ser till att plocka upp det senare. Men det kändes ändå inte riktigt bra.

Så vid en kraftfull redigering av boken, där jag skrev om mycket av slutet, så kom jag på en perfekt scen för att använda Snuvas sanna namn. Det var egentligen ingen stor grej. Det var inte en livsomvandlande scen. Tvärt om. Men det fungerade. Och plötsligt var tråden invävd med resten av historien.

Sedan kan det hända att man inser att man på slutet måste avfyra ett vapen som inte varit med tidigare. Då får man gå tillbaka och hänga upp det. Det har jag också gjort. Och det är väl det som är så skönt med att skriva. Det är aldrig för sent att fixa sina misstag. Aldrig för sent att knyta ihop trådarna. För i slutändan är det ju en vacker väv man vill presentera, inte något som repar upp sig i kanterna.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, författarens hantverk, Oskar och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om du hänger upp den, måste du banne mig fyra av den!

  1. Ping: Länk från Debutantbloggen

  2. Ping: Vad som menas med lösa trådar

  3. Ping: Vad som menas med lösa trådar « Skrivprocess

  4. Ping: Min arbetsprocess med ett nytt manus – del 1 « Debutantbloggen

  5. Ping: Länk från Debutantbloggen | Skrivprocess

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s