Det börjar bli nervöst

Det närmar sig slutet. Det har varit en lång process att förvandla det där manuset i datorn till en riktig bok. Men snart är det bara dagar kvar innan jag håller det första provexemplaret i handen. Idag har jag mailat fram och tillbaka med min grafiska designer och gjort små justeringar på den sista versionen av omslaget.

Jag är så nöjd med omslaget att jag nästan spricker. Som jag tidigare berättat så kommer Drakhornet att ha ett omslag i mangastil. Dessutom är det inspirerat av John Bauers konst, så det blir lite Bauermanga. 😉 Jag hoppas att denna mix av det genuint svenska och det lite ungdomligt coola slår an rätt strängar hos de potentiella läsarna.

Överhuvudtaget börjar jag faktiskt bli nervös. Det är inte något jag brukar vara. Men detta känns så pass stort och viktigt att det tar sig förbi mina vanliga emotionella barriärer och får mig att bli lite ängslig och rastlös.

För det är ju på sätt och vis nu som jobbet börjar. Det är nu, när man har den färdiga boken i handen, som man måste lyckas höja sig över mediabruset så att människor upptäcker dess existens. Man kan ha världens bästa bok, men om ingen känner till den, så spelar det ingen roll. Men jag har några idéer vad gäller marknadsföring, som jag tror kommer att bli riktigt bra. En idé är riktigt djärv, jag tror ingen har gjort något liknande förut i Sverige. Men mer om det senare.

Men vad händer om det inte funkar? Om läsarna uteblir? Hur mycket jag än intalar mig att det egentligen inte spelar någon roll, för jag har ändå publicerat min egen bok, så säger mina känslor något annat. Nu har jag lagt ner så mycket tid och energi på det här, och min grafiska designer har lagt ner så mycket tid och energi på det här, att jag längtar efter en rejäl framgång.

Det är inget konstigt att hoppas på goda resultat. Vilken författare gör inte det? Vilken författare vill att hans/hennes böcker ska glömmas bort och arkiveras i något underjordiskt valv. Eller rensas ut och skickas till pappersåtervinningen? Nej! Man längtar efter att orden ska få sträcka sig ut och möta andra människor. Att orden ska få beröra, förvandla och inte minst underhålla. Är det inte därför man skriver?

Så jag börjar bli nervös. Fast när jag tänker efter, så är det nog ett sundhetstecken. Tänk vad tråkigt det vore att gå rakt genom allt detta och bara vara blasé. Nej, då är jag hellre nervös, även om det kan kännas lite olustigt.

2 reaktioner på ”Det börjar bli nervöst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s