Vems omdöme ska man lita på?

Att skriva och ge ut en bok är att göra sig mottaglig för kritik. Men vems omdöme ska man egentligen lita på?

Ett förenklat resonemang är att man kan lita på proffs – de som jobbar med text kan bedöma text. Jag håller med om detta till viss del. Men det går inte att bortse helt från alla de människor som faktiskt inte har som jobb att kritisera texter utan ”bara” ingår i den stora massa form förhoppningsvis kommer att läsa ens bok. I slutändan vill alla som skriver bli lästa, oavsett var kritikerna har att säga.

När det handlar om barnlitteratur är det där lite knepigt. Den egentliga målgruppen är barnen, men för att nå dem måste man ofta passera en vuxen kontrollinstans, till exempel en förälder eller lärare. Som författare är jag i första hand intresserad av att se hur barnen reagerar på min bok. Det är guld värt att se små barns blickar sugas in i berättelsen. Glittret i deras ögon säger mer än en väl formulerad teoretisk analys. Men för att barnen ska få möjlighet att gå in i min värld måste det finnas en vuxen som öppnar dörren för dem. En vuxen som tycker det är kul att läsa just min bok.

Jag är själv förälder och vet hur det är. Det finns vissa böcker jag gärna läser gång på gång för mina barn, medan andra inte lockar det minsta. För det mesta beror det på illustrationerna och språket. Om boken har en stil som inte tilltalar mig eller ett bildspråk som inte väcker någon genklang i mitt känsloregister kommer jag inte att vilja läsa den, oavsett hur mycket mina barn lobbar för den. På samma sätt måste orden ligga rätt i munnen för att läsupplevelsen ska bli behaglig för uppläsaren.

Hittills verkar barnen gilla min bok. Både de jag har läst för själv och de som har varit inblandade i recensioner tycks gilla Adam och hans kliande prickar. Även recensionerna har varit positiva. Bland de vuxna recensenterna finns de som verkligen gillar att läsa boken högt. Det finns också en och annan invändning mot någonting i boken. I de fallen har jag försökt att verkligen förstå vad de menar. Kanske finns en poäng, något att tänka på i nästa bok? I sådana fall tar jag det med mig. Men det kan också vara så enkelt att det handlar om tycke och smak. Det går inte att tilltala alla. Så länge jag har väck en känsla i läsaren vet jag att boken i alla fall inte passerat obemärkt. Den allra värsta reaktionen vore tystnad och likgiltighet. Det har jag sluppit.

3 reaktioner på ”Vems omdöme ska man lita på?

  1. Håller verkligen med. Är man dålig på att skriva för barn om en vuxen kritiker tycker det? Vem ska texten anpassas till, barnen eller de vuxna? Frågor jag ställt mig under resans gång. Aldrig trodde jag det skulle vara så svårt att skriva för åldern 6-9 år. Hoppas dock att jag utvecklas för varje ny bok!

    • Just den ålder du skriver för är ju knepig. Är din bok tänkt att läsas högt eller ska barnen läsa själva? Det kan vara väldigt stor skillnad språkmässigt. Har du fått några reaktioner ännu?

      Jag skriver själv ett manus som är tänkt att högläsas för 6-9-åringar. Det är roligt, men det gäller verkligen att varje ord ligger rätt i munnen. Brukar läsa högt för mig själv eller mina barn, då hör man direkt vad som inte funkar.

      När det handlar om Adam-boken är en av tankarna att det ska vara avskalat så att texten tillsammans med bilderna inbjuder till samtal om vad som händer och vad man ser. Då hänger ju hela läsupplevelsen för barnet på vad den vuxna gör med boken! Det är sannerligen inte okomplicerat.

  2. Ping: I väntan på recensionerna « Debutantbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s