Att höja ribban

Jag skriver. Det är det jag gör. Det är mitt jobb nu. Jag lever för att skriva. Eller skriver för att leva. Överleva? Vad är det jag skriver? För vem? Varför? Den inre drivkraften har alltid funnits där, finns fortfarande. Men det är som om någonting stör min inre kompass. Som om min färdriktning har rubbats. Som om jag skriver för skrivandet skull, inte för budskapets, meningens, känslans.

Tänker mycket på vad jag vill uppnå. Mindre på vad jag vill säga. Tänker på vem det är som ska läsa, men förtränger vem det är som skriver. Skriver för att bli läst? För att inte bli bortglömd? För att finnas?

Vet att det finns någonting i mig som behöver bli text. Någonting som kan berättas. Som har ett budskap. Men i min iver att skapa något – nästa stycke, nästa text – är det som om jag inte förmår lyssna inåt. Som om balansen har rubbats. Som om bekräftelsen utifrån har blivit viktigare än den som kommer från mig själv.

Känner mig som en skadad idrottare. Ribban ligger kvar på samma nivå, träning efter träning, vecka efter vecka. Jag vet att jag måste höja den, måste bli bättre. Men det är något som tar emot. Något som ännu inte har läkt.

Men jag är inte skadad. Eller?

3 reaktioner på ”Att höja ribban

  1. Pingback: Rivstart på veckan | Annelie Drewsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s