Drivkrafter och motiv i bilderböcker

I måndags träffade jag illustratör och förläggare för att prata om nästa bok om Adam, som ska komma ut i höst. Utöver en del praktiska spörsmål blev det en hel de diskussion om vem han är egentligen, vår Adam. Varför gör han som han gör? Hur är hans pappa?

Inför första boken hade illustratören och jag diskuterat en del grundläggande saker som var viktig för att förstå hur det ser ut kring Adam. Saker som inte nödvändigtvis syns i boken, men som vi känner till. Nu när det har blivit dags att skapa en ny bok om Adam känns han som en gammal bekant. Han har ett liv, han har mött världen och han har varit med om saker. Han och hans pappa har en relation. Allt detta påverkar förutsättningarna för nästa bok.

I råd till blivande romanförfattare brukar det heta att man bör känna till sina karaktärer och deras motiv väl. Det är det som driver historien framåt. Nu när jag sitter med andra boken framför mig inser jag att det är precis lika viktigt i bilderböcker. Om vi som skapar berättelsen inte vet varför huvudpersonen gör som hon gör eller tänker som hon tänker kommer läsaren inte heller att begripa det.

I nästa bok ska Adam lära sig cykla. Det kan gå till på många olika sätt. En förälder kan vara drivande, barnet kan vara en naturbegåvning och det kan gå åt skogen. Hur det går för Adam ska jag inte berätta, men en lite detalj som illustrerar vikten av att känna till sina karaktärers motiv vill jag ändå dela med mig av.

I det manus jag hade med mig till mötet i måndags säger pappa till Adam, efter att Adam har ramlat på cykeln:

– Upp på sadeln igen!

Utöver att diskutera om detta  är något som en förälder skulles säga till sitt barn, pratade vi om det verkligen är en sådan pappa Adam har. Repliken antyder att det är pappan som är drivande, att Adam behöver uppmuntras för att fortsätta cykla. Men vi som känner Adam och hans pappa vet att det inte är sådana de är. Det är Adam själv som vill cykla och pappan som är  ängsligt lagt. Alltså var det bara att stryka repliken, skriva om.

Trots att manuset liksom  det förra  bara består av drygt hundratalet ord uppstod en hel del sådana här diskussioner. Hur känns det egentligen för ett barn att ramla på en cykel? Vad säger man? Hur ser man ut? Hur känns det att som förälder släppa taget om pakethållaren och låta sitt barn cykla ut i världen?

Det är frågor man måste ställa sig för att skriva en berättelse om ett barn som lär sig cykla och en förälder som hjälper till. Inte för att tala om för läsaren hur det ligger till, utan för att det är nödvändigt för att göra berättelsen trovärdig. Hur väl vi lyckas får ni se i oktober.