Bortom Tolkien

I förra veckan fick Drakhornet ännu en recension. Denna gång var det på spelkriget.se, där Frances och Joakim skrev en dubbelrecension. De har mycket roligt och intressant att säga, så läs den gärna. Men jag var tvungen att stanna upp över några reflektioner som Francis gjorde. Hon skrev:

Det är mycket intressant att Källner har valt att berätta sin saga med ett riktigt Sverige som kuliss och riktiga historiska händelser som ram. … Han svarar på frågan; Vad skulle hända om allt detta vi trodde på förr fanns på riktigt? … Vad skulle vi kunna kalla det? Eller har Tolkien snott så pass mycket från den skandinaviska mytologin och folktron och vävt sönder det tills folk inte känner igen vårt eget arv? Har vi förlorat allt till klassisk högepisk fantasy?

Fantasyn är äldre än Tolkien. Egentligen har den sina rötter i de gamla medeltida sagorna, som i sin tur hämtar inspiration från antikens myter och legender. Fantasyn är på sätt och vis moderna folksagor, där vi vågar gå in i en värld som är radikalt annorlunda från vår egen.

Men om fantasy är så annorlunda, varför är den så ofta standardiserad? Hur kommer det sig att allt för många fantasyböcker har en dvärg, en alv, en människa och en halvling (hobbit) som huvudkaraktärer? Hur kommer det sig att den allt för ofta är satt i något som liknar ett generaliserat, lite smaklöst, medeltida Europa?

Jag tror att det har att göra med det enorma genomslag som Tolkien fick med Sagan om Ringen. Sedan är jag inte professor i litteraturhistoria. Jag är ingen Tolkienvetare. Men jag har ändå läst så pass mycket inom genren från olika tidsperioder att jag tror mig ha en aning om vad som skedde, och vart genren är på väg.

Sagan om Ringen gick från att vara en liten ganska obskyr bok till ett fullständigt kulturfenomen. Dess genomslagskraft går nog inte att överskatta. Bokstavligt talat miljoner läsare sögs in i den värld som Tolkien skapat och följde Frodo och Aragorn i deras kamp för att befria Midgård från Saurons skräckvälde.

De närmsta decennierna efter Tolkien prånglades det ut väldiga mängder av undermåliga kopior. Många som läst Sagan om Ringen ville ha mer, och en hel författarkår fann sig stående i Tolkiens skugga. Oavsett om man försökte kopiera Tolkiens framgångsrecept, eller om man i ren revolt försökte sig på något helt annat, så var ändå alla tvungna att på ett eller annat sätt relatera till denna gigant.

En dvärg, en alv, en mänsklig krigare och en halvling som ska ut på äventyr.

Men nu har tiden gått. Vi är inte längre Tolkiens barn. Vi är snarare Tolkiens barnbarn. Genren har mognat och nya vindar blåser. De senaste 15 åren har jag sett en mognare, mer vuxen fantasy växa fram. Man har insett att det räcker inte med några alver, dvärgar och onda härskare för att folk ska bli begeistrade. Istället måste man satsa på djuplodande karaktärer och välstrukturerade berättelser.

Det finns idag gott om författare som testar nya grepp och som ständigt pressar gränserna. Det handlar inte bara om att sätta sin fantasy i en ny miljö, även om det hjälper, utan det handlar också om nya litterära grepp. Ett intressant exempel är t.ex. Lois McMaster Bujolds serie The Sharing Knife. Hon har hämtat inspiration till den världen från sin barndoms uppväxtmiljö vid de stora sjöarna i norra USA. Där finns inte en alv eller dvärg inom synhåll. Där finns bara människor, och de fruktansvärda illviljorna.

Det finns andra författare som förlägger sin fantasy till nutid. Så kallad Urban fantasy har på sistone blivit riktigt stort. Udda Verklighet av Nene Ormes som skrev här på debutantbloggen under förra året, är ett exempel på den genren. Även i Udda Verklighet lyser alverna och dvärgarna med sin frånvaro.

Jag har förlagt Drakhornet till ett historiskt Sverige. Det är en så kallad alternativhistorisk fantasy. Vad jag vet är jag först i Sverige med att skriva en sådan. Jag har faktiskt både troll och älvor i min värld. Men jag har försökt att gå tillbaka till den variant av dem som fanns i vår svenska folktro innan Tolkien använde dem som råmaterial för sitt Midgård. Jag tror att det går att göra något nytt och fräscht av dem. Att de går att rehabilitera.

Missförstå mig rätt. Jag älskar Tolkiens verk. Jag älskar Midgård och har spenderat alldeles för mycket tid där. Men allt för länge har Sagan om Ringen och dess efterföljare legat som en blöt filt över genren. Det är dags att sparka sig loss och finna nya vägar. Och det är precis vad som nu sker.

Vänta ni bara. Framtiden rör sig under våra fötter. You ain’t seen nothing yet!

Det här inlägget postades i Drakhornet, författarens hantverk, Oskar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Bortom Tolkien

  1. Oskar Källner skriver:

    Nej, inte just den avhandlingen. Tyvärr. Däremot har Stefan Ekmans egen avhandling publicerats nu. Mer info här:
    http://mythotopes.wordpress.com/2013/02/24/here-be-dragons-its-here/

    Kanske kan du fråga honom direkt, via hans blogg.

  2. Markus skriver:

    Väcker diskussionen till liv igen: är det någon som läst eller hört något om avhandlingen som stefanekman nämnde?

  3. Oskar Källner skriver:

    @stefanekman: Då tar vi det på Eurocon. 🙂 Ska bli kul att träffa dig. Ha det bra tills dess.

  4. stefanekman skriver:

    Det kunde man väl ge sig den på att en så här intressant diskussion dyker upp precis när det är som mest att rätta …

    Vad gäller svensk fantasy är jag fullständigt villig att hålla med om att förändring sker.

    Och Oskar, du nämner ”fantasykulturen” och ger exempel på bl a rollspel (inklusive Weist & Hickman, vars DragonLance förstås är ett utmärkt exempel på hur litteratur parasiterar på rollspel). Absolut har det funnits en likriktning här och jag tror att det är spelen snarare än JRRT som står för den — men det kan nog hävdas att även utvecklingen mot det gråschatterade snarare än svartvita kan tänkas springa ur detta (det kommer f ö i dagarna en avhandling från Liverpool University om hur man kan se på rollspelens inverkan på fantasylitteraturen).

    Och tyvärr vågar jag inte hoppas allt för mycket på HP-generationen; de flesta av dem kommer nog att stanna där, precis som så många svenska barn läste Pippi, Mio, Lejonhjärta, Ronja, Karlsson, m fl men inte tog steget från Astrid L till andra fantasyförfattare. (Med lite tur har jag fel.)

    Nu pockar den elektroniska högen med uppsatser. Jag tar gärna en längre diskussion med envar som dyker upp på Eurocon 🙂

  5. Oskar Källner skriver:

    @Peter: Det ligger mycket i det du säger. Men vi får hoppas att det är en generationsfråga, och att det blir bättre med tiden. Jag menar, när jag var tonåring var det bara vi nördar som läste fantasy. Idag har fantasyn blivit mainstream, tack vare stora succéer som Harry Potter. Så jag hoppas verkligen att dessa ungdomar när de blir vuxna också behåller sitt sug efter fantastik. Då kanske vi på allvar kan få en livskraftig svensk fantasy som också är riktad mot vuxna.

    @johan: Mycket välskriven artikel. Och intressant diskussion efteråt. Tack!

    @Leori: Jag hoppas verkligen också att du inte blir besviken, utan tvärt om sporrad. Kör hårt och lycka till med ditt skrivande.

  6. Leorio skriver:

    Får ta och låna Udda verklighet och American gods då, och se vad jag tycker. 🙂

    Och det finns naturligtvis alltid författare som skrev intressanta böcker långt innan man trodde att de fanns, utan att man vet om dem, men det gäller att slå igenom bruset också. Du måste fånga mitt intresse.

    Svensk fantasy var ointressant för tio år sedan, och inget av det jag läste orkade jag mig ta igenom.

    Idag verkar det vara skönare saker på gång, och mitt intresse för svensk fantasy har vaknat till liv igen. Hoppas jag inte blir besviken nu! 😉

    Överhuvudtaget har acceptansen för fantasy ökat de senaste åren, så möjligheten att slå till med någonting spännande, som skapar intresse, bör vara bättre nu än på mycket länge.

  7. Peter skriver:

    Tjenare Johan, så du hänger också här =).

    Bra skrivet!

    Peter

  8. jophan skriver:

    Peter, jag skrev (delvis) om detta på Vetsaga för ett par år sedan: http://vetsaga.se/?p=26

  9. Peter skriver:

    Som illustratör till en jävlans massa fantasy måste jag säga att det är en hiskelig skillnad på fantasy i USA och fantasy i Sverige. Där USA får Game of Thrones, får vi Barda. Där USA har tegelstensvolymer i långa serier har vi lättläst för 6-9 åringar.

    Svensk fantasy för mig, undantaget Granström, Krog osv är lite plattare, lite mer tillrättalagt, lite mera blodfattigt.

    Det blir lätt lite tafatt och trevande. Fantasyns grundpelare fast utifrån minsta gemensamma nämnare. Lite troll, lite slott, en fager prinsessa. Klart.

    Fast nu pratar jag kanske mer om skillnaden mellan barn-fantasy och vuxen-fantasy vilken förmodligen är en helt annan debatt. Men ändå relevant eftersom den svenska scenen för vuxen fantasy är i princip obefintlig. Och det har lika mycket med förlagens ointresse att göra som att fantasy för en äldre publik, skriven på svenska, för svenska läsare inte tas på allvar av läsarna heller.

    Peter

  10. Oskar Källner skriver:

    @Leorio: Tack för din kommentar. 🙂 Bra tips på Urban fantasy? Testa redan nämnda Udda verklighet av Nene Ormes. Den är klart intressant och roligt nog utspelar den sig i Malmö.

    @Andrea: Jag tror vi är väldigt många som delar just den upplevelsen att fantasy har blivit mycket mer mångfasetterat och av bättre kvalitet senaste åren. Jag upplever det. Du har upplevt det. Många av mina fantasynördvänner har upplevt det. Det gör Stefans kommentar så mycket intressantare. För frågan man måste ställa sig är huruvida vår upplevelse är baserad på en verklig revolution, eller om det bara är så att vi bara är blinda för vår historia och den utveckling som alltid funnits där.

    @Stefan Ekman:

    Tack för ett välformulerat och välargumenterat svar. Det är bara att ta av hatten och buga. Jag är tvungen att ge dig rätt, men bara delvis. Jag håller inte med dig helt. Däremot inser jag omedelbart att vissa av mina formuleringar i inlägget ovan var allt för svepande och generaliserande, för vilket jag ber om ursäkt.

    Självklart har det funnits gott om mycket duktiga fantasyförfattare sedan Tolkien. Många av de som du räknade upp var mina egna personliga favoriter under tonåren. Men det fanns också gott om skräp. Jag vet. Jag läste många av dem.

    Jag har glömt bort vad de flesta hette, de var liksom inga namn man la på minnet. Men några är så stora att jag fortfarande minns. Med risk att förolämpa någons husgudar säger jag bara *host* Margaret Wies och Tracy Hickman *host*

    Som sagt fanns det självklart många författare som var nydanande och som ständigt försökte flytta fram gränserna. De var inte sämre författare än de som debuterar idag. Många av de som du räknade upp är oerhört skickliga. Men samtidigt vidhåller jag att de alla på ett sätt eller annat fick förhålla sig till Tolkien, om inte annat för att Tolkiens verk ofta hölls upp som en måttstock för allt annat. Det innebär att dessa författare pressade gränserna inom sin egen kontext. Då är det ganska naturligt att nästa generation författare, i sin tur pressar gränserna ytterligare. Och på så sätt förflyttas vi, sakta men säkert, allt längre från Tolkiens skugga.

    Självklart har du rätt i att det inte finns så många böcker där en människa, en alv, en dvärg och en halvling går på äventyr. Jag var lite raljant när jag skrev det, men det har snarare sin botten i en känsla än i ett empiriskt faktum. Mitt problem är egentligen inte att även etablerade författare (Kerr, Feist, Pratchett, m.fl.) lånar av Tolkiens fantasyväsen. De gör ofta något eget och intressant av det. Utan det handlar om att hela fantasykulturen kom att bli totalt associerad med dessa väsen, som om inget annat existerade.

    Kanske handlar det egentligen inte så mycket om den faktiska fantasylitteraturen, som det handlar om fantasykulturen, och den innehåller mycket mer än bara böcker. Det är fanart, rollspel, live, dataspel m.m. Jag minns själv hur vi brukade lira Drakar och Demoner på gymnasietiden, och då blev det ofta en människa, en alv, en dvärg och en halvling, av rent speltekniska skäl. Samma sak kan man se i det amerikanska Dungeons ´n Dragons, och det är en struktur som går hela vägen fram till dagens World of Warcraft.

    Men låt mig då nämna några konkreta nya aspekter som jag upplever har berikat fantasyn på sistone. Till en början med har två nya subgenrer etablerat sig starkt i mainstreamfåran. Det är Urban fantasy och Steam Punk. Man kan argumentera att det fanns Urban fantasy redan på Dickens tid, men man kan alltid finna enstaka författare eller böcker som gått före. Jag menar att Urban fantasy nu har fått ett genombrott och blivit en genre i sig själv.

    Samma sak gäller Steam Punk. Det finns de som skulle vilja placera Steam Punk inom Science Fiction, och de har goda argument för det. Speciellt när det kommer till ”hard” Steam Punk där man försöker hålla sig så vetenskaplig som möjligt. Men samtidigt innehåller många Steam Punks element som känns fantasybetonade, och därför vill i alla fall jag sätta den som en subgenre till fantasy.

    Det finns också de som skulle vilja uppmärksamma det enorma uppsving som genren Supernatural Romance fått de senaste åren, mycket tack vare serier som Twilight och True Blood. Det står dem fritt att kalla det för fantasy om de vill, personligen vill jag nog kalla det för en slags skräcklitteratur. (Vilket i sin tur skapar en intressant diskussion som vi kanske inte behöver gå in på nu, vilken är skillnaden mellan fantasy och skräck? Finns det någon?)

    Förutom nya subgenrer som är starka nog att stå på egna ben är det också många författare som vågar ta sig in i helt nya miljöer. De lämnar medeltiden, eller som du säger, förupplysningsvurmen, bakom sig och tar sig an helt nya miljöer och civilisationer. Vad sägs om Tusen och en natts Arabien (Saladin Ahmed), Kina (Guy Gavriel Kay), Japan (Travis Heermann), eller Amerika (Lois McMaster Bujold.) Detta är inte heller något helt nytt. Det har funnits tidigare. Men jag upplever att det är en stadigt ökande trend. Folk vill ha något nytt.

    Antalet ”onda härskare” har minimerats. Istället handlar det allt oftare om det politiska spelet om kronan. Över lag blir det allt mindre av folk som är onda bara för att de är onda. Det var också länge sedan jag läste en bok med ”onda” raser. Över lag är man mycket försiktigare idag att tillskriva en hel ras, eller ett helt folkslag, vissa attribut. Istället porträtteras konflikterna allt oftare som något baserat på kulturskillnader, mänskliga svagheter som avundsjuka, hämnd och girighet, eller ren skär jakt på överlevnad. Det har helt enkelt skett en högre grad av nyansering. Även detta har funnits förut, men ökar stadigt.

    Allt fler vågar sig på att blanda genrerna. Det blir allt mer romantisk fantasy, för de som vill ha det. Det skrivs även många intressanta experiment där man testar att blanda fantasy och science fiction, eller fantasy och deckare, eller fantasy och … Det har funnits förut, men ökar.

    Allt detta sammantaget gör att jag personligen upplever fantasygenren som något som gått från en hyfsad standardisering (även om det självklart funnits undantag) till något som idag sjuder av kreativitet och idéer.

    Aldrig förr har det varit så kul att läsa, och skriva, fantasy.

    • Nene Ormes skriver:

      Oskar: Spännande utläggningar det här, både inlägget och svaren, jag läser med glädje att andra också ägnar sina dagar åt att fundera över genrer och genrestereotyper, och inte bara vi på jobbet. 🙂 Här tillbringades gårdagen med att diskutera litterära termer för epigrafer när de var faktiska och när de var fiktiva och vad man kallade citat i början av boken och i början av kapitlet. Spännande tider!

      I den andan tänkte jag fråga dig ifall du noterat att du skriver ‘fantasy’ med litet f men alla de andra genrerna med stora begynnelsebokstäver?

      Och tack för rekommendationen! 🙂

      • Oskar Källner skriver:

        Fiktiva epigrafer!? Tänk vad kul man kan ha. 😉

        Jo, jag vet. Jag är hopplös. Och det är inte det enda jag skriver med stor bokstav! I manuset till Drakhornet fick jag söka igenom och ändra varenda titel från stor till liten begynnelsebokstav. Så alla Kyrkoherde, Brukspatron, Kapten, Mäster m.m. fick snällt krympa en aning.

        Antar att jag är alldeles för anglosaxiskt inspirerad. Kan bero på att 80% av all litteratur jag läst de senaste 15 åren varit på engelska. Men jag är glad att du pekar ut misstagen. Jag lovar att göra mitt bästa för att undvika dem i framtiden.

        Sedan är det ju iofs extra klurigt med just genretitlar inom fantastisk, eftersom de oftast är engelska termer. Då blir det också extra lätt att skriva dem på engelskt vis.

  11. Ping: Intet nytt inom fantasygenren « Mythotopes

  12. Stefan Ekman skriver:

    Det är alltid svårt att svara på ett sådant här inlägg utan att falla för frestelsen att spruta ut titlar och författare som exempel, framför allt om man inte nödvändigtvis instämmer, men jag ska försöka.

    Oscar nämnder en förändring i genren under de senast 15, och Andrea de senaste 10, åren. Samtidigt har jag hört (och ibland sagt) just detta åtskilliga gånger sedan jag började titta närmare på fantasy för cirka tjugo år sedan. Genren har tydligen alltid börjat förändras till det bättre för ca 10-15 år sedan, vilket tyder på att det kanske inte är genren som förändras utan vi som läser, funderar över och diskuterar den.

    Om vi lyfter ut ett fåtal storsäljare (Jordan, Eddings, Kerr, Brooks, Feist och kanske en eller annan som jag glömt) samt rollspels-tie-ins, vilka är då dessa vitt spridda Tolkien-kloner? Vilka är alla dessa verk med en alv, en dvärg, en människa och en halfling? Är McKillip, McCaffrey, Modesitt, Garner, Gemmell, Lindholm, de Lint, Delaney, Holdstock, Bull, Brust, Cook, Cooper, Pratchett, Noon, Vance och Zelazny verkligen oändligt mycket sämre än de författare som debuterar idag? Är Donaldson och Williams, i sin medvetna reaktion mot Tolkien, immitatörer? [OK, det blev namnsprutande] Jag vill inte på något sätt hävda detta.

    Visst har genren utvecklats, men jag tror att den har gjort det sedan Linn Carter beslöt att ge ut verk som liknade LotR — liknade, men var inte identiska med, för de flesta författare vill ändå testa gränser. Urban fantasy må vara ”hett” just nu men den började (eventuellt) med Bull och Lindholm, som i sin tur byggde på tidigare verk hela vägen tillbaka till Dickens och urban mysteries.

    Och visst har en pseudomedeltida miljö tillåtits dominera, men även där har det funnits stora variationer, så långt att vi kanske hellre ska tala om en förupplysningsvurm än en medeltidsfokus. Miljöerna spänner från bronsålder till renässans, gärna i en salig blandning, med moderna åsikter och samhällsidéer insprängda. Även där har det skett en tydlig förändring sedan ett bra tag tillbaka; det var inte tack vara sin stora framsynthet som Zahorski och Boyer år 1982 föreslog termerna high fantasy (förlagd i en främmande värld) och low fantasy (förlagd i en variant av vår egen): det var för att det fanns en vits i att dela upp genren efter miljö redan då.

    Jag tror att författare ständigt testar genrens gränser och således flyttar dem utåt; att de hela tiden undersöker vilka möjligheter som inte utforskats ännu; och att vi således alltid ser de senaste författarna som mer innovativa. Enstaka trender dyker upp då och så, och enstaka briljanta författare förändrar genren i större eller mindre mån (Miéville har påverkat mycket; Link betydligt mindre) men det är nog i princip vad som hände när Tolkien ”startade” genren också. Han påverkade mycket; Mirrlees betydligt mindre.

    Och så förändras fantasylitteraturen, och intet är nytt under solen.

  13. Leorio skriver:

    ”Vänta ni bara. Framtiden rör sig under våra fötter. You ain’t seen nothing yet!”

    Och det är där jag fint kommer in i bilden. 😉

    Haha, nej men, det var inspirerande läsning. Klassisk fantasy känns som humormaterial eller rollspelsnostalgi för tillfället.

    Minns när Robin Hobb kändes fräscht för att det bara var människor och en och annan drake, men det här tydligen hänt en hel del sedan dess.

    Jag läser överhuvudtaget väldigt få nya romaner, så antingen är mina berättelser väldigt originella eller helt ur tiden, det får man väl se? 😉

    Ska bli spännande att läsa din bok, om bara biblioteket masar sig och köper in den snart!

    Gissar att min ninjaberättelse räknas som Urban fantasy. Några bra tips inom genren?

    • Andrea skriver:

      Neil Gaimans ”American gods” är det första som studsar upp i mitt huvud.

      De senaste tio åren HAR fantasygenren blivit oändligt mycket mer mångfacetterad, och kvalitetsmässigt bättre. Tyvärr tycks detta inte nått t ex svensk media, som fortfarande verkar tro att fantasy enbart är schablonskriven ungdomslitteratur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s