Vägen till utgivning – del 2

Sommaren 2008 skickade jag iväg tre kopior av mitt manus Stormnatt till större förlag, varav ett var Forum som ger ut Camilla Läckbergs böcker. Jag hade egentligen ingen aning om vad jag kunde vänta mig, men jag hoppades på att åtminstone få ett personligt nej-tack-brev och varje dag kontrollerade jag spänt vår brevlåda.

Som för många andra dröjde responsen. En månad gick, sedan ytterligare en. Jag började undra om manusen verkligen hade kommit fram eller om de försvunnit ut i samma parallelluniversum som alla saknade strumpor. Men så plötsligt hände det. Jag stod och väntade på att ta bussen hem från jobbet och minns inte exakt vilken dag eller månad det var, bara att solen sken och mina händer darrade. En förläggare från Forum ringde upp mig och berättade att de gillade mitt manus och att de skulle diskutera det på ett manusmöte. Jag kunde knappt tro att det var sant!

Tiden direkt efter den där telefonkonversationen känns aningen luddig. Jag vet inte exakt hur eller vad jag kände, men det är ingen överdrift att säga att jag var överväldigad. Kanske var det tur att jag, som motvikt, fick två refuseringsbrev dagarna efter det där samtalet.

Vid det här laget var jag sprängfylld av hopp och framtidsdrömmar. Förlaget hade egentligen inte lovat mig någonting, men bara det faktum att de diskuterade mitt manus på ett möte kändes som kvitto nog på att jag faktiskt kunde skriva och jag insåg att jag kanske hade en liten, liten chans att en dag kunna titulera mig författare.

Jag började genast skissa på en uppföljare till Stormnatt så att jag skulle vara redo med en bank av idéer om förlaget hörde av sig igen. Dagarna gick, men rätt så snart hörde förläggaren av sig igen. Dessvärre hade hon ”dåliga nyheter”.  Stormnatt hade inte blivit antagen, men däremot gillade förlaget bokidén och karaktärerna och undrade om jag kunde skriva ytterligare ett manus där jag gjorde några mindre förändringar. Dels föreslog de att min hjältinna Fredrika Storm skulle bli något äldre (jag hade tänkt mig att hon var strax under 30, men de uppfattade henne som runt 25), dels ville de att historien skulle vara av ett mer ”klassiskt” snitt.

Sagt och gjort, jag skred omedelbart till verket och under några intensiva veckor (utan novemberlov hade det aldrig gått) skrev jag uppföljaren till Stormnatt: Stormhav. Jag skrev bokstavligen talat tills fingrarna blödde och jag följde förläggarens alla råd så gott det gick. Då manuset var färdigt skickade jag genast iväg det och satte mig sedan och bet på naglarna.

Som tur var läste förläggaren snabbt och ringde mig runt 2 veckor senare. Återigen blev jag skakig i knäna, men när jag hörde henne berätta hur mycket hon tyckte om boken rann det värsta av mig. Hon förklarade att Stormhav skulle diskuteras på ännu ett manusmöte och att hon skulle höra av sig så snart hon hade ett besked.

Denna gång blev väntan längre och om jag inte missminner mig hann jul och nyår passera. Jag lekte flera gånger med tanken på att ringa och fråga hur det gick, men vågade aldrig. Till slut kom samtalet. Förläggaren berättade att de tyvärr inte kunde ge ut min Stormserie eftersom den inte passade in i deras utgivning just nu och jag dessutom påminde för mycket om andra deckarförfattare de redan hade. Självklart sjönk jag som en sten. Jag hade hoppats så innerligt på att bli utgiven och kunde knappt tro att det var sant att jag snubblat på mållinjen.

13 reaktioner på ”Vägen till utgivning – del 2

  1. Hej igen Frida!

    Jag skulle gärna se lite konstruktiv kritik även i ett standardnej. Det skulle kunna räcka med en enda mening som de väljer bland till exempel följande alternativ:

    A. Ditt manus är för långt och pratigt.

    B. Ditt manus innehåller för få intressanta karaktärer.

    C. Ditt manus har en story som inte är tillräckligt intressant.

    D. Ditt manus ligger inte rätt i tiden.

    E. Ditt manus är inte tillräckligt eget, utan påminner alltför mycket om andra böcker.

    F. Språket i ditt manus håller inte tillräckligt hög klass.

    Det går säkert att komma på tio till eller så, men jag hade uppskattat ett pip om varför de tackade nej.

    Det skulle dessutom kunna vara en hint om att de faktiskt läst ens alster, även om jag förstår att de kanske inte alltid orkar läsa precis hela, för som det är idag känns det tveksamt… Tror att många håller med mig om det…

    Jag ser fram emot att få läsa om dina läxor framöver! 🙂

    • Joanna! Jag tror att de tio första sidorna i ett manus är det intressantaste för en lektör. Godkänner han inte dem, slutar han nog att läsa.Jag tror inte att tidsåldern som manuset utspelar sig i, har någon större betydelse.

      Under ditt E och F skulle jag gärna vilja tillägga det exploderande antalet så kallade skrivarskolors påverkan på blivande författares sätt att skriva, och på att bygga upp sina romanverk. Dessa skolor är allt för enkelriktade i sina teorier om hur det skall gå till att skriva en bok, att bygga upp en roman eller en novell. Att skriva efter mallar kommer att likrikta skrivandet och lär inte gagna den personliga stilen. En sådant likriktat mallförfattande kan i framtiden vara förödande för återväxten av författare vars personliga stil redan tidigt kvävs i en skrivareskola som missat det viktigaste. Nämligen friheten att skriva efter sin egen övertygesle,

  2. Hej Joanna!

    Ja, jag tycker själv att det som skedde var ganska ”grymt”. Jag hade höga förhoppningar om att bli utgiven och det sved verkligen när det till slut blev ett nej. Dock gjorde det mig rätt revanschsugen och dessutom hade jag kommit så otroligt nära att det blev svårt att ge upp. Men ändå, det ”sög”, som mina elever säger.

    Det är en intressant fråga det här med vad som egentligen känns bäst, att få ett standard-nej eller ett ”vi-gillade-din-bok-men-kan-inte-ge-ut-den-nej”. Kanske något att diskutera i ett framtida inlägg.

    Kram Frida

  3. Hej alla!

    Ja det är otroligt vad man kan få vara med om när man kommer i kontakt med större bokförlag. Jag antar att en anledning till att man får olika besked är att bokförlagen precis som alla andra företag består av individer med olika åsikter och intressen. Men, som sagt, det gäller att inte ge upp. I ett senare inlägg lovar jag att dela med mig av de viktigaste ”läxorna” som jag lärt mig av i den här processen.

    Kram Frida

  4. Vilken dramatisk resa för dig och så ledsamt att få nobben till slut… Det sved i mitt hjärta.

    På sätt och vis ska jag nog vara glad åt mina standardrefuser, som jag fick förra året, för jag hann inte få upp hoppet och absolut inte tokskriva en hel roman till…

  5. Spännande! Jag hoppas verkligen du får napp hos ett annat förlag. Jag har själv gått och väntat på det som sedan blev en refusering från förlag så jag vet hur det känns. Men… när man har en berättelse som man tror på så ska man aldrig ge upp. Ser fram emot att få läsa fortsättningen 🙂

    Ann-K
    tidattskriva.blogspot.com

  6. Delar dina erfarenheter om förhoppningar och besvikelser. Du är alltså inte ensam. Bokförlagen är mäktiga och nästan alla är invävda i
    varandra på ett eller annat sätt.

    Jag fortsätter attt skicka in mina manus till förlagen men utöver det har jag också startat ett eget bokförlag där jag har givit ut mina första diktböcker. Det var mycket roligt och lärorikt och när jag mottog min första POD bok blev jag stolt och glad. Marknadsföring och försäljning var också intressant och sedan jag skickat i väg exemplar av boken till två olika lokaltidningar blev den också läst och kommenterad i tidningarna. Så, traska på i ullstrumporna. Resultaten kommer så småning om, i en eller annan form.
    Boris

  7. Jag tycker det är fascinerande att de först ville ha något av mer ”klassiskt” snitt, och sedan när de fick det så påminde det för mycket om andra deckarförfattare de redan hade. 😉

    Det är sannerligen inte en lätt balansgång att vara både klassisk och progressiv samtidigt.

    Mycket intressant läsning!

  8. Fy tusan vilken berg-och-dalbana…
    Tack för att du delar med dig Frida! Jag har skickat iväg mitt första manus så jag är (naturligtvis) jätteintresserad av att höra om andras erfarenheter.

  9. Hej Sofia! Vad roligt att du tycker det! Ja, jag hoppas att mina erfarenheter kan vara till hjälp för andra. Det är verkligen en svår bransch att förstå sig på.

    Kram Frida

  10. Verkligen superintressant läsning, tack för att du delar med dig.

    Herregud vilken omtumlande tid detta måste ha varit för dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s