Budskap i barnböcker

Nästan allt jag gör bottnar i en stark vilja att främja språklig och mänsklig mångfald. Jag valde att bli språklärare för att få vara med när andra människor erövrar nya språk. Jag valde att vända mig till ett förlag som ger ut flerspråkiga böcker för att jag känner en stark samhörighet med deras affärsidé.

I grund och botten tror jag att en stark övertygelse är en fördel när det kommer till att bygga en karriär och att skapa sitt numera så omtalade personliga varumärke. Men det handlar hela tiden om en balansgång. Att bara ösa ut sitt budskap kan i längden bli tjatigt.

Det finns olika sätt att inkludera budskap i barnböcker. På 70-talet var det revolutionärt så det förslog – inga förskönande omskrivningar alls. Sedan dess  har det hänt en del inom den svenska barnlitteraturen. Fortfarande finns ofta en sensmoral, även om den är mer inlindad. Att man ska vara snäll mot sina kompisar eller att alla är lika mycket värda kan man säga hur många gånger som helst. Både i ord och bilder.

Personligen har jag svårt för böcker som bara är budskap. Om man till exempel ska göra en bok som har budskapet att det inte spelar någon roll vilken hudfärg människor har, behöver boken inte nödvändigtvis handla om hudfärg. Vill man skriva om pappor som tar hand om sina barn behöver boken inte göra en stor grej av att papporna tar hand om sina barn.

Jag tror att det bästa sätter att ge barn  (och vuxna) ett budskap – oavsett om det handlar om utseende, beteenden eller etik – är att låta det vara i bakgrunden, gärna outtalat, i en berättelse som handlar om något helt annat.

Min första bok handlar om Adam som får vattkoppor, men där finns också en pappa som tar hand om sin son. Många har uppskattat det, och undrat om det finns en tanke bakom att det är just pappan som står för omvårdnaden. Självklart finns det en tanke bakom. Det finns en tanke bakom (nästan) allt. Pappan ringer till exempel till förskolan och sjukanmäler sin son, vilket är en subtil signal om hur man förväntas agera då ens förskolebarn blir sjukt. Dessutom förekommer ordet förskola, fastän jag själv oftast säger dagis. Ett sätt att förhålla sig till en diskussion om profession och yrkesstolthet. Ett medvetet val.

Jag tror på att normalisera det som för somliga ter sig främmande. Istället för att skriva barnböcker om hur konstigt det är att människor har olika hudfärg (det finns!) tror jag på att bara låta folk se ut som de gör mest och skicka ut dem på äventyr i världen. Samtidigt kan man peta in små pekpinnar och budskap som kanske passerar obemärkt för de flesta läsare, men som ändå finns där.

Det finns andra tillfällen än skrivandet att formulera vad man vill säga med sin bok. I intervjuer till exempel.

About these ads
Det här inlägget postades i Annelie, Inte klia Adam, Inte så fort Adam och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Budskap i barnböcker

  1. Oskar Källner skriver:

    Nu har jag ingen erfarenhet av att skriva barnböcker. Så låt mig kommentera mer generellt.

    Jag får ofta problem med böcker som jag upplever som predikande. Ämnet kan vara aldrig så hjärtevärmande och gott, men det stör mig ändå. Jag tror att det beror på att jag känner mig skriven på näsan. Då är föredrar jag i mycket högre grad det som Annelie pratar om, att bara låta saker och ting vara på ett sätt, utan att alls kommentera det. På så sätt får läsaren dra egna slutsatser.

    Sedan är det klart att man som författare har ett budskap! Medvetet eller undermedvetet fyller alla skapande människor sina kreationer med sin egen världsbild, och därmed med ett budskap. Det finns saker i Drakhornet som jag medvetet lagt dit, och annat som jag upptäckt först efteråt (och säkert massor med saker jag är helt omedveten om.)

    Jag tror att det var Orson Scott Card som sa att (parafraserar vilt ur minnet nu): ”Som författare behöver man inte oroa sig så mycket över budskap och tema. Det kommer att komma ändå, av den enkla orsaken att alla tror på något. Däremot så är böcker väldigt avslöjande för vad författaren egentligen tror på. Man kanske tror att man tror på en sak, men historien du berättar visar att du egentligen tror på något annat. På så sätt kan en bok vara en lika stor överraskning för författaren som för läsarna.”

  2. Sofia skriver:

    Själv uppskattar jag böcker som är pedagogiska eller som har ett mer eller mindre uttalat budskap. Men jag gillar också böcker som inte har det, böcker som författaren/illustratören skapat för sitt eget höga nöjes skull.

    Jag tycker det är superviktigt att det finns bilderböcker som visar mångfald eller som vill göra inlägg i samhällsdebatten. Jag tror dock inte slutresultatet blir bra om man försöker krysta fram ett budskap eller en politisk ståndpunkt som man själv inte känner i hjärtat. Eller om det blir för övertydligt. Precis som du säger så kan det inte finnas bara budskap. Jag ogillar också när vissa författare klandras för att deras berättelser inte är ”politiskt korrekta”, t ex att deras böcker borde innehålla fler kvinnor osv. Alla skapande människor har sina egna drivkrafter, vissa kan vara starkt motiverade att skildra olika orättvisor i samhället och lyckas samtidigt göra stor konst av det. Andra utgår från sin egen kreativa värld med det som kan tänkas rymma däri och har inget intresse av att väva in budskap i sina berättelser. Båda sätten är helt ok.

    Intressant ämne verkligen! Denna fråga har på sätt och vis varit ett stort dilemma i mitt personliga skapande också. Jag är uppvuxen i en ”fattig förort” och min åsikt är att höghusmiljöer alltför sällan skildras i kulturen i stort. När det görs så blir det ofta väldigt sökt, det görs en poäng av det som inte känns rättvisande i mitt tycke. En annan åsikt jag har är att detta bidrar till att utestänga barn från kulturen; om man aldrig får se t ex illustrationer i bilderböcker med miljöer man själv känner till så känner man sig på något plan annorlunda och utestängd. Jag har alltså länge haft en önskan att skildra förortsmiljöer i mina bilder, inte så att berättelsen är förknippad med förorten utan bara att den utspelar sig där. Problemet är bara att jag själv inte lyckades få fram skönheten i dessa miljöer i mina bilder. Det låter förmodligen rätt ytligt att börja svamla om skönhet hit och dit men jag kan inte komma ifrån att det är min stora drivkraft när jag skapar, jag vill göra vackra bilder, det är det som motiverar mig. Blir inte bilden bra så blir det liksom ingenting. Det var bara att inse och kill your darlings, bara och bara förresten.. det har verkligen varit jättesvårt. Men ingen sa att detta skulle vara enkelt ;)

    • Annelie Drewsen skriver:

      Tack för din långa och välformulerade kommentar!

      Intressant att du tar upp att vissa författare klandras för att deras berättelser inte innehåller en viss typ av människor/företeelser. Jag har funderat mycket på det med anledning av hur en person uttrycks önskemål inför kommande böcker om Adam. Kanske skriver jag ett inlägg om det exemplet i framtiden.

      Intressant att du tar upp det här med förorten. En av mina första publicerade artiklar handlade om just hur förorten skildrades i barnböcker – ett mycket intressant ämne. Jag bor som du säkert vet i Tensta och upplever miljön här som intressant, dynamiskt och ofta vacker, mycket tack vare människorna som befolkar den. Att jag vände mig till Markku Huovila och frågade om han villa illustrera mitt manus om Adam var det just för att han har förmågan att fånga skönheten i förorten utan att rada upp klichéer eller uttjatade bilder. I samband med bomässan som ordnades här 2006 gjorde han målningen ”För orten”, som jag upptäckte och bloggade om:

      http://tensta.blogg.se/2006/august/for-orten-av-markku-huovila.html

      (Den hänger fortfarande i fönstret i Medborgarkontoret här i Tensta om någon är intresserad av att se den på nära håll.)

      Jag tycker man kan se att han har målet med kärlek och kännedom. På samma sätt tycker jag att det syns när någon målat en viss miljö ”bara för att” – då blir det klichéer och känslolöst.

      Även om det inte förekommer några utomhusmiljöer i den första boken om Adam är det i ett förortslandskap han lever och rör sig. Förhoppningsvis kommer det att synas med i kommande böcker – och skapa igenkänning hos många unga läsare och deras föräldrar.

      Hm… jag tror att vi skulle kunna prata vidare om det här hur länge som helst. Och nu är jag ännu mer nyfiken på att se dina bilder!

      • Sofia skriver:

        Jag håller med! Det är skillnad på att ha sin egen upplevelse och göra en något äkta av den, som Markkus målning, än att ”nu ska jag måla en typisk förort”. Jag tror inte på att försköna, men samtidigt tror jag det är få människor som främst associerar sin boplats till betong, höghus, graffiti.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s