Nytt manus del 2: Vad jag lärde mig av alfaläsarna

I Förra veckan skrev jag om min arbetsordning med ett nytt manus. Jag skrev något om grovmanus, grovredigering och alfaläsning. Jag har nu kommit in i nästa skede, alfaredigering. Jag skriver nästan alltid mina manus utifrån en outline. Det hjälper mig att hålla fokus på vart jag är på väg. Men trots ett gediget outlineande och ett försök att verkligen hålla reda på alla trådar så finns det mycket som måste fixas.

Alfaredigeringen är för egen del nästan den roligaste fasen av skrivandet. Man har i princip ett färdigt manus. Man kan se hela historien framför dig. Man kan hålla den och väga innehållet i sin hand. Man kan se hur berättelsens trådar snurrar, väver och dansar kring varandra.

Detta är fasen där man kan göra de stora ändringarna. Om ett kapitel inte fungerar. Bort med det! Om en scen känns kraftlös. Skriv om den, kanske ur ett annat perspektiv, kanske med en annan komplicerande variabel. Om en karaktär känns blek eller inte blev som du önskade. Ge den en ny personlighet!

Allt ska självklart syfta till att göra manuset bättre. Och ensam med sitt manus blir man ju lätt hemmablind. Så jag är mycket tacksam för all feedback jag fått av mina alfaläsare. De har påpekat ett antal saker som kommer att få konsekvenser för boken:

  • Det saknas en ordentlig föraning för en av de bakomliggande trådarna. Det finns inte tillräckligt med motivation för en av karaktärerna att göra som han gör. Därför måste jag lägg till ett kapitel i början med en händelse som får honom att reagera kraftigare.
  • Erik, min ena huvudkaraktär, är genom hela boken lite för kaxig och lite för stark. Han går för lätt ur striderna och repar sig för snabbt. Därför måste jag genomgående se till att han blir mer mänsklig och tar mer stryk av allt han går igenom. Han får gärna vara kaxig ibland, bara han får äta upp det senare. 😉
  • En av karaktärerna förändras inte tillräckligt av allt som händer och på slutet reagerar han precis som om han ingenting lärt sig. Därför stryker jag helt enkelt hans två kapitel på slutet. De var ändå bara fyllda med meningslös aktion. Nu blir det istället ett nytt kapitel med lågmälda samtal och dolda hot. Mycket mer effektivt, och mer i enlighet med hans karaktär.
  • Vid några tillfällen döljer jag för mycket för mina läsare. Det är en fin gräns mellan nyfikenhet och frustration. Jag måste visa mer av vad som pågår bakom scenen.
  • Dessutom finns det några tillfällen där tempot behöver ses över. På några ställen händer för mycket, för snabbt, utan återhämtning. Jag måste ändra ordningen på några scener, och eventuellt lägga till en scen för att sänka tempot.
  • Ibland är jag övertydlig. Flera av Eriks och Hannas tankar kan plocka bort. Läsarna förstår ändå vad de känner och tänker.
  • Jag måste förtydliga hur det där förtrollade armbandet egentligen fungerar. Annars blir läsarna lätt förvirrade.
  • På ett ställe hänger inte kapitlen ihop. En viktig tråd tappas bort i kap 6, och återkommer inte förrän kap 10. Därför måste jag skriva in en ny scen som väver ihop trådarna och förklarar varför fortsättningen dröjer.
  • Och mycket, mycket mer … Som t.ex. hur länge orkar egentligen en höggravid kvinna dansa? Och hur varmt kan det bli en solig dag i ett gammalt trähus?

Sedan sa alfaläsarna en massa positiva saker också. Sådant som jag sög i mig som en svamp och bevarade i mitt inre. Men det kan jag ju inte skriva om här. Folk skulle ju kunna få för sig att jag skryter. 😉

7 reaktioner på ”Nytt manus del 2: Vad jag lärde mig av alfaläsarna

  1. Hej och vad kul att hitta en svensk blogg med fantastiska skrivarresurser. Tack! Upptäckte den idag via wordpress och ska med glädje följa den.

    En tanke bara gällande höggravida kvinnor och dans: nu är ju graviditet högst individuellt i och för sig, men om kvinnan i fråga skulle ha foglossning (dvs att brosket i höftlederna har lösts upp för att bredda bäckenet inför förlossningen) så klarar hon inte alls att dansa utan smärta, barfota på gräsmatta eller inte, hur mycket hon än vill. Hon har sannolikt ett special bälte som man får på mödravårdscentralen för att stötta höfterna och har förmodligen en cykel med sig överallt för att cykla känns lättare än att gå.

    Hon blir förmodligen, som ett trollslag, av med foglossningen någon dag efter förlossningen och upplever det som att hon skulle kunna springa maraton.
    Jag beskriva detta med klarhet då jag själv upplevt det. Jag genomlevde detta helvete från 4 månaders graviditet fram till och med födseln. Men nu är det ju så att alla får ju inte foglossning, tack och lov, för det komplicerar livet avsevärt.

    Men vill du att din karaktär ska ha det jobbigt, så ge henne foglossning! Det hindrar henne i mycket och hon tvingas träna uthållighet under smärtpåverkan 🙂

    Det ska bli spännande att följa dina inlägg. Tack än en gång.

  2. Haha… okey då. De hade även kommentarer som: ”Helt sjukt bra! och ”oerhört spännande.” 🙂

    Kvinnan i fråga dansar barfota på en gräsmatta. Det borde väl vara än bättre? jag tänker att fötterna blir inte lika trötta utan skor och gräsmattan är mjuk. Annars räcker det iofs med en halvtimme för scenen i fråga. 🙂

  3. PS Jag har en gravid kvinna i mitt manus också. Jag har givit henne en låg klack för att hennes rygg ska orka, men efter en icke definierad tid sätter hon sig och tar av sig skorna. Hon är dock inte höggravid, utan i femte månaden. Nu vet jag ju inte om du skriver något om klädsel, men just en lägre klack eller andra hjälpmedel kan ju skymta förbi om du vill att hon ska orka dansa lite längre än normalt.

  4. @Ethel: Tack. 🙂 Det är min förhoppning att någon kan lära sig något av detta, så att vi får lära oss av varandra. Jag har lärt mig enorma mängder på att lyssna på författare som pratat om hur de redigerar och strukturerar sina berättelser.

    @Andrea: Tack för informationen. 🙂 Då vet jag det, och plötsligt blev en scen i boken bra mycket mer trovärdig. * Visst är det fantastiskt vad man kan lära sig när man gör research till en bok! *

  5. En höggravid kvinna (som inte är speciellt vältränad) orkar dansa rätt intensivt i bortåt en halvtimme om stämningen är bra och hon får korta pauser emellanåt 🙂 Hon kan dock få rätt kraftiga sammandragningar på kuppen.

  6. Jag ler åt det sista du skriver. Kul och intressant text! Alltid givande att få ta del av andras erfarenheter. Hur länge som helst kan jag lära mig nytt. Och så roligt det är!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s