Den lidande konstnären

Jag sitter i min lilla lägenhet i Montmartre i Paris och knappar på min Royal från 1924 som jag köpt på en närliggande loppmarknad. Det metalliska ljudet från tangenterna ekar mellan väggarna.

Allt som finns i rummet är en obäddad madrass på golvet och ett mindre bord med en tillhörande pinnstol och det är på den jag sitter och skriver. En gardinstång är fäst över fönstret, men istället för ett puffigt arrangemang hänger där bara ett lakan som jag slängt upp för att inte störas av det som pågår utanför.

Jag skriver fort, så fort att jag ibland inte ens hinner uppfatta orden som rinner ur mig. Dagarna har flutit samman och jag vet inte säkert om skimret jag kan ana på himlen är morgon- eller kvällsljus, men det spelar ingen roll för jag har fångats av min egen historia.

Ur glaset som står framför mig tar jag en klunk rödvin och ser mig omkring. De blommiga tapeterna på väggarna är inpyrda av rök och har antagit en gråaktig ton och i kokvrån hägrar ett berg av smutsig disk. På golvet framför ytterdörren ligger en hög med obetalda räkningar och jag vet inte om det är dem eller vinet som får det att svida i magen.

Det finns så mycket jag borde göra, men istället för att resa mig upp fortsätter jag att trycka ner tangenterna och ser hur orden formas på det gulbleka pappret. Varje mening jag får ur mig ger upphov till en bultande värk i bröstet, varje stavelse skaver i själen. Men. Jag. Måste. Fortsätta. Skriva. Det är ett tvång jag inte kan undfly, ett måste för att överleva.

 

När jag tänker på författare tänker jag på den lidande konstnären. Sanningen är dock att det inte räcker med att lida för sin konst om du vill kunna försörja dig på den. Rollen måste kombineras eftersom du även måste kunna se dig själv som en produkt som ska säljas. Hur går detta egentligen ihop? Kan man förvänta sig att en riktig, plågad konstnär ska svida om till kostym och diskutera försäljningssiffror eller sitta på Coop Forum och signera böcker? Jag har en teori om att de flesta som skriver både är konstnärer och försäljare. Själv har jag nog tidigare till större delen varit konstnär, men ju mer jag lärt mig om branschen desto mer har marknadsföraren i mig växt och nu består jag nog till 30-40% av försäljare och 60-70% av konstnär.

Hur ser din fördelning ut?

10 reaktioner på ”Den lidande konstnären

  1. Ping: Konstnären och försäljaren « Johan Lindback

  2. Väldigt intressant betraktelse! Självklart måste man vara både en ”lidande konstnär” och försäljare om man ska kunna bli en etablerad författare idag. Själv ser jag mig som 60% skribent och 40% försäljare (kan inte riktigt identifiera mig som en konstnär).

  3. Hej Sofia!

    Våga prova. Man behöver inte berätta för någon att man skickat iväg sina manus. Mindre förlag brukar vara mer generösa med utlåtanden och har man råd kan man ju alltid betala en lektör som läser och ger utlåtande innan man skickar in (och då får man nog en del pepp och positiv feedback på köpet!).

    Hej Helena!

    Vad härligt med någon som har marknadsföringssjälvförtroende! Kan du inte dela med dig av hur du tänker kring just marknadsföring av en bok?

  4. Tror jag skulle säga 50/50 som det är nu. Den siffran kommer med all sannolikhet öka markant till favör för marknadsföringsdelen när det blir dags att ge ut. Jag är mycket väl medveten om vikten av mycket god marknadsföring för att boken ska nå ut brett och det är mitt mål med skrivandet. Jag skulle inte vara nöjd om bara vänner och bekanta ville läsa och jag själv hade ett antal ex i bokhyllan. Jag vill mer än så. Det är mitt mål och det måste man ju försöka uppnå!

  5. Frida- haha, nej kanske tänker inte konstnärer så! Det är klart att man vill att folk ska få se hur jäkla brilliant man är (man=jag). Lik förbannat är processen oerhört värdefull för mig och jag har nöjt mig med den i många år. Men det är klart att jag gärna skulle vilja uppleva att dela den med andra. Det måste vara galet häftigt att få ett manus antaget och känna den bekräftelsen. Det betyder ju faktiskt att någon gillar det man skapat så himla mycket att de tror att jättemånga fler också kommer gilla det.

  6. Hej Oskar och Sofia!

    Jag har också roligt när jag skriver, men någonstans finns där en gnutta tvång. jag måste skriva, förmodligen för att få utlopp för känslor och tankar, och jag lider med mina karaktärer. Då de på olika sätt far illa sitter jag och grinar.

    Eftersom även jag blir aningen ”manisk” då jag skriver väljer jag under perioder bort att göra saker som jag hade mått bra av (äta ordentligt, motionera, vila, umgås med vänner osv.) och prioriterar mitt manus, vilket leder till att jag på olika sätt ”lider”. Kanske är det en av anledningar till varför det känns så viktigt att bli publicerad. Man har ju valt bort stora delar av livet för att skriva sin bok och om det inte blir något av den (ingen uppskattning, inget erkännande, ingen möjlighet att skriva mer eller försörja sig på skrivandet i framtiden) har ju all den tid och energi på ett sätt gått förlorad. Visst får man tillfredsställelse av själva processen, det är ju fantastiskt roligt att skapa, men räcker det verkligen? Finns det ”konstnärer” (skribenter, poeter, musiker osv.) som nöjer sig med att hålla sin ”konst” för sig själva?

    Jag känner verkligen igen mig i det här med känslighet. De som inte skapar något eget kan nog aldrig förstå hur skör man är då man ber någon läsa ens texter. Minsta lilla negativa kommentar fastnar som en tagg i hjärtat (särskilt om den inte är konstruktiv). Kanske blir det lättare att hantera kritik då man även har fått uppskattning och erkännande?

    PS. Sofia, jag vet precis vad du menar, men var inte rädd! Skicka iväg manus, det är en otrolig kick då man väl får respons.

  7. Jag har absolut drag av den lidande konstnären i mig. Dock tilltalas jag inte av den självdestruktiva livsstilen utan vill ha det mer ordnat kring mig. Att jagas av fordringsägare och leva på vatten och bröd är inget för mig, även om jag gjort rätt stora uppoffringar genom åren för att ha tid till min hobby.

    Jag blir lätt ”besatt” av att skapa och innan barnen kom satt jag ofta vaken hela nätter för att arbeta med illustrationer. Så fort jag fick mitt första barn så insåg jag snabbt att detta sätt att arbeta på inte fungerade och det medförde att jag helt slutade teckna, jag höll inte på med något kreativt på ca 3-4 år. Jag visste inte längre hur jag skulle göra, det kändes så väldigt krystat att schemalägga skapande. Men sedan kom jag igång, hittade tid här och där. Nu är barnen stora så vi kan ofta sitta tillsammans vid ritbordet- underbart! Nuförtiden följer jag ungefär detta sätt att leva http://www.austinkleon.com/2011/03/30/how-to-steal-like-an-artist-and-9-other-things-nobody-told-me/ (ett fantastiskt inlägg- läs det gärna!)

    En annan sak jag känner igen mig i vad gäller konstnärligt lidande är känsligheten. Jag grubblar mycket och kastas mellan hopp och förtvivlan vad gäller mitt skapande. Det senaste året har jag haft fokus på att ”göra något på riktigt” av mina manus, jag har velat skicka dem till förlag men de blir aldrig färdiga. Jag hittar någon detalj som inte stämmer och så börjar jag om. Och samtidigt som jag våndas över om mina manus håller för utgivning och bekymrar mig mycket om vad andra ska tycka så kan jag också känna att jag vill ha dem för mig själv. De skänker så stor glädje till mitt liv, att arbeta med dem är det roligaste jag vet och att ha detta som en hobby är något jag inte vill förlora. Jag är rädd för att mista den känslan om jag sätter bollen i rullning. Jag inbillar mig att många ”konstnärssjälar” (ugh, avskyr ordet) tänker så.

  8. Jag har aldrig känt igen mig i den lidande konstnären. Jag lider inte, jag leker. Och hur skoj har man inte när man leker. Jag skulle snarare definiera mig själv som den glada kreatören.

    Däremot måste man lära sig en viss mängd marknadsföring. Jag är nog också ungefär 30% / 70%, precis som du, men under vissa perioder, som när Drakhornet släpptes, så var jag 100% redaktör och marknadsförare i ungefär två månader. Allt skrivande fick ligga på is. Men så släppte jag ju också min bok själv. Så det är skönt att nu åter ha tid att skriva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s