De första tidningsintervjuerna

Dagens gästbloggare är Malin Johansson som debuterade den 20:e juli på Contrast Förlag med den humoristiska kärleksromanen ”Kär lek?”. Boken handlar om Joanna som flyttar från Norrland till en studentlägenhet i Malmö, men den dagen hon får en ny granne är också dagen saker och ting sakta men säkert börjar förändras.


Först skrev jag en bok som jag egentligen inte ville att någon skulle läsa. Sedan gav jag ut den själv trots att jag tidigare sagt att det aldrig skulle hända. Då ringde journalister och ställde frågor vars svar jag inte alltid ville säga.

Den första intervjun överrumplade mig helt. Den kom innan boken var tryckt. En dag hade jag ett missat samtal på mobilen, och ett inspelat röstmeddelande med uppmaningen om att ringa upp journalisten. Så jag ringde upp. Och han började genast ställa frågor om mig, min bok, dess handling, mina framtidsplaner. Jag trodde han vill talas vid för att bestämma tid för intervju, så jag skulle hinna förbereda mig. Men nä.

Detta var innan boken hade kommit ut. Jag blev genast varse hur svårt jag hade att beskriva handlingen för min egen bok. Det var ju det att handlingen var så extremt jobbig för mig att tala om. Svarade något om att det var en humoristisk kärleksroman. Fick frågor om hur mycket i boken som var jag, hur mycket som var sant, vad mina vänner skulle säga. Jag hade ganska svårt för att svara på egentligen väldigt många av hans frågor, men han var trevlig. Lätt att prata med. ”Har du någon bild du kan mejla till mig, som vi kan publicera i tidningen?” undrade han avslutningsvis. ”Självklart”, ljög jag, för det var minsann allt annat än självklart, men som tur var hittade jag i datorn en bild som kändes ok.

Några dagar senare kom så artikeln i tidningen. Bokens titel saknade genomgående ett frågetecken, vilket såklart var något irriterande, men i övrigt var den helt ok. Kändes konstigt att se sig själv och framförallt läsa sina egna svar. Sa jag verkligen så?

En kort tid därefter kom samma text, men något längre, även med i en annan tidning. Men betydligt större. Reportaget fick en helsida och min bild upptog halva. Jag tänkte tyst att jag inte borde skickat en så högupplöst bild. Men det var kul ändå. Båda tidningarna finns uppe i Norrland i mina hemtrakter, så vips hade jag blivit lokalkändis. Nu var jag inte längre järvträskbon som flyttat till Malmö, nu var jag författaren som skrev böcker.

Boken anlände från tryckeriet, och ett par veckor senare fick jag mejl från en journalist som läst Kär lek? och nu ville tala med mig om den. Han hade inte bara mejlat, utan också skickat ett meddelande till mig på Facebook där han berättade lite om sin egen bakgrund, samt bad mig ringa honom. Då blev jag nervös. Med tanke på hur jobbigt det hade varit med frågor om boken tidigare, både från reportrar och bekanta, tänkte jag med fasa på vilka frågor som kunde komma nu när reportern läst Kär lek?. Han var dessutom en äldre herre, vilket väl inte direkt är den mågrupp som Kär lek? med studentliv och kärleksbekymmer riktar sig till. Så, jag var nervös. Men helt utan anledning skulle det visa sig.

Den här reportern var påläst, inte bara om boken men också om mig. Han hade kollat i min blogg, ställde frågor om Queen, läsning, ursprung, var mitt skrivande kom ifrån, hur jag hinner med allt. Vi hade mycket gemensamt och mycket att tala om, trots att han inte var i min målgrupp. Även han avslutade samtalet med att be mig mejla över en bild. ”Javisst, inga problem”, svarade jag, vilket inte helt sant den här gången heller.

Bilden som användes i de två första reportagen var visserligen bra, men den hade redan använts två gånger i norrländska tidningar samt att Kär lek? själv inte var med. Det var givetvis inte bra ur marknadsföringssynpunkt. Jag befann mig i lägenheten i Malmö, solen hade legat på hela dagen och det var 30 grader i lägenheten. Då började jag med projektet att ta ett självporträtt i helfigur. Det borde ha varit filmat, men som man säger; med självutlösare går det förr eller senare. Jag har fått många komplimanger för bilden, men själv fnissar jag mest då jag tänker på spektaklet det innebar att få till den. Om någon tycker att jag ser lite blank ut i ansiktet är det för att jag blev genomsvettig av att åla omkring i sängen, stapla upp böckerna som ständigt trillade omkull och försöka ställa in kameran som stod på uppstaplade lådor en bit bort.

Och artikeln blev bra, även om jag tycker en del grejer låter så fåniga. Men så är det väl för det mesta när ”man hör sin egen röst” i tidningen. Han verkade dessutom gilla boken och kallade mig för vår tids författare. ”Oj, det var inte illa”, tänkte jag.

Det här inlägget postades i Gäster och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till De första tidningsintervjuerna

  1. annicajonsson skriver:

    Kul blogginlägg, med igenkänningsfaktor. ; ) Var finns boken, är det på nätet eller kommer den typ i vanliga boklådor? (det heter ju så, konstigt namn). Lycka till.

  2. Ping: Om de första tidningsintervjuerna | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

  3. Oskar Källner skriver:

    Jättekul historier. Tack för att du delar med dig. 🙂

    Och jag tycker fotot med dig och böckerna på sängen blev riktigt bra!

  4. Annelie Drewsen skriver:

    Roligt att läsa om hur det gick till bakom kulisserna, efter att ha läst om dig och din bok lite överallt. Visst känns det töntigt att se en del saker i tryck, men så länge det inte är några direkta fel försöker jag att inte hänga upp mig på det.

    Jag håller med Frida om att det är läskigt att bli fotad av tidningens egen fotograf, som kanske har en helt annat bild av hur bilden ska bli en man själv har. Därför gillar jag din sista bild, där du fått till balansen mellan dig själv och din bok fint. Det syns att du är stolt över boken!

  5. Åh, vad jag känner igen mig! Känner mig så töntig varje gång jag läser något jag sagt. En reporter intervjuade mig dessutom med en diktafon, så jag kunde inte ens förneka nåt jag sagt i efterhand 😉

    • malinthewriter skriver:

      Jaa men så känner nog de flesta när de läser sina intervjuer, och jag brukar ju ändå väldigt sällan tänka på vad nån annan har sagt i en tidning så det är nog inte så farligt 🙂

  6. Boktanten skriver:

    Alltid lika inspirerande att läsa om din författarresa 🙂

  7. Frida Skybäck skriver:

    Ha ha! Jag känner igen våndorna. Särskilt det där med bild är ju klurigt. Det är inte världens lättaste att ta porträtt av sig själv, men samtidigt lite läskigt om en tidningsfotograf fotar en. Jag föredrar nog att skicka in en egen bild.

Lämna ett svar till malinthewriter Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s