Jag har så oändligt mycket att lära …

En sen kväll i Karlskrona satte jag mig vid skrivbordet för att skriva. Fem år, och många omskrivningar senare, blev det till min första bok, Drakhornet. Det var en lång process och under tiden lärde jag mig mycket av författarens hantverk. Ändå känns det som att jag bara har skrapat på ytan.

Det är fascinerande med perspektiv. Världen ser så olika ut beroende på om jag ser tillbaka eller ser framåt. Å ena sidan har jag kommit en bit. Men å andra sidan är det långt kvar.

För ibland inser jag hur oändligt mycket jag fortfarande har att lära. Det händer oftast när jag får en text i min hand som är skriven av en sann mästare. En text som är så bra att det svider i ögonen och smärtar i hjärtat.

Men där föds också en längtan. Att alltid försöka finna något nytt. Att pressa sig till det yttersta för att bli allt man kan vara.

Men blir man någonsin nöjd? Känner man sig någonsin klar? Hittar man till slut den där nivån där man kan luta sig tillbaka och med glädje se på den väg man vandrat?

Är det ens målet?

Och om man nu vill gå vidare. Om man nu vill söka sig till nya destinationer. Finns det någon guide på vägen? Kanske en reseledare? Kan man måhända köpa en sistaminutencharter?

I många berättelser får den unga protagonisten hjälp av en äldre mentor. Det är något som återfinns i hundratusentals sagor och myter världen över. Men var finns min mentor? Visst, jag kan läsa skrivarböcker, lyssna på podcasts och studera mina favoritförfattares tekniker genom deras böcker. Men var finns den där mentorn av kött och blod? Den där som man kan föra en dialog med? Den där som bjuder ett kärleksfullt motstånd? Jag skulle verkligen behöva honom eller henne i framtiden.

Ett alternativ kanske är att starta en skrivargrupp. Att finna andra likasinnade i samma situation, och så vara mentorer åt varandra. Det skulle antagligen vara jätteskoj, men det är inte lätt att få till en bra personkemi, att lära sig ge bra feedback och att ordna allt rent praktiskt. Orkar jag det? Ännu ett projekt bland de andra? Kanske … kanske inte … Jag vet inte.

Vägen är höljd i dunkel. Den slingrar sig och jag kan inte se horisonten. Men jag tänker vandra den. Vart den än tar mig. Vad skulle jag annars göra?

Det här inlägget postades i Oskar. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Jag har så oändligt mycket att lära …

  1. Lotta skriver:

    Oskar: tusen tack för ditt tips, vad roligt att du delade med dig utav en av dina favoriter 🙂

  2. Oskar Källner skriver:

    @Rosa Glas: Nej, precis. Bara för att första boken är ute så är man absolut inte färdig. Förhoppningsvis lär man sig ständigt och utvecklas i sitt skrivande hela livet.

    Och en skrivarcirkel vore jättebra. Frågan är bara hur man hittar en cirkel där man känner att man arbetar på samma nivå och drar åt samma håll. Samt, den stora frågan, hur ska jag hinna med …

    @Lotta: Hehehe.. Nu känner jag pressen. 😉 För det är ju inte säkert att det som jag finner vackert upplevs på samma sätt av andra läsare. Men jag ska ändå våga mig på att dryfta en av mina stora favoriter:

    Serien ”The Book of the New Sun” av Gene Wolfe.

    Första delen heter ”The Shadow of the Torturer” och handlar om torterarlärlingen Severians resor genom en döende jord i en oändligt avlägsen framtid. Serien vann bland annat World Fantasy-priset, Nebulapriset, The British Fantasy Award och The British Science Fiction Award. Jag tror till och med den finns översatt till svenska.

  3. Lotta skriver:

    Oskar, kan du inte ge några tips på texter som du tycker ”(…) är så bra att det svider i ögonen och smärtar i hjärtat.” Jag skulle vilja läsa något riktigt bra!

  4. Rosa Glas skriver:

    Åh, bra och tänkvärt skrivet! Ofta tror man att så fort en person har skrivit och gett ut en bok är det liksom färdigt, bara för författaren att börja på nästa och skriva en till. Men naturligtvis behöver alla hjälp på vägen. Skrivarcirklar brukar finnas att gå med i eller dra ihop i de flesta städer, och jag tror att det kan vara en bra hjälp. Är man en grupp gör det ingenting om inte alla skriver på liknande texter eller liknar varandra som personer, min erfarenhet är att skrivandet är ett ganska bra kitt som kan få de flesta grupper att fungera.

  5. Oskar Källner skriver:

    Jag är kluven.

    Å ena sidan trivs jag verkligen med den frihet och den nivå av kontroll som ett eget förlag ger mig.

    Å andra sidan finns det två saker som ett etablerat förlag skulle kunna ge mig. Ett mentorskap och ett stort distributions- och marknadsföringsnät.

    Men detta är inte saker som kommer av sig själv, ens på ett stort förlag. Det finns mycket som måste fungera. Både när det kommer till personkemi mellan författare och redaktör, samt hur mycket av sin marknadsföringsbudget förlaget är berett att satsa på dig.

    Så det måste inte bara vara ett etablerat förlag. Det måste vara ett bra förlag. 😉

    Annars får jag lösa det på något annat sätt. Det finns alltid vägar för de som är villiga att vandra dem.

  6. Vilse skriver:

    Oskar, jag börjar känna likadant, att jag är i behov av en förläggare, en redaktör som läser och kommer med synpunkter. Men då ska man ju få det där stora JAet till utgivning först. Annars får man glatt stå på egna ben.

    Du skrev tidigare att någon tipsat dig om att skicka in din bok till ett förlag nu när den redan är utgiven. Hur spelar den här faktorn in i de tankarna? Du trivs med att vara din egen, men längtan efter en mentor, kan den driva dig till att söka dig till ett förlag trots allt?

  7. Oskar Källner skriver:

    @Vilse: Tack. 🙂 Bollplank är alltid härliga att ha.

    @Frida Skybäck Du har helt rätt. Jag tror att det är den relationen som många författare har med sin redaktör på förlaget. I alla fall om personkemin fungerar. 😉 Men då jag har mitt eget förlag är jag tyvärr också min egen redaktör (även om jag får mycket hjälp av mina alfa- och betaläsare.) Men det är verkligen något som jag saknar. Jag känner att jag sakta börjar komma upp mot en gräns för hur mycket jag kan lära mig själv. Jag behöver någon som visar mig vägen …

    Ser fram mot ditt inlägg om författare som peppat dig! Det är alltid roligt att höra sådana positiv historier. 🙂

  8. Frida Skybäck skriver:

    Spännande frågor!

    Jag känner verkligen igen mig i det här att aldrig bli färdig. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer skriva en bok som jag är helt nöjd med. Fast förmodligen är det likadant för alla författare (med undantag för jan Guillou).

    Under de månader jag skriver vill jag inte läsa andras böcker. Framför allt är det jobbigt när man inser att man aldrig kommer bli lika bra som sina favoritförfattare. Jag måste tvinga mig själv att låta bli att jämföra det jag skriver, annars tappar jag bara lusten.

    Mentorer är det också svårt att hitta. Kanske beror det på att skrivandet är en så privat process (iaf för mig). Det är svårt att dela den med andra. På ett sätt hade jag jättegärna haft en mentor med mer erfarenhet som kunde ge råd på vägen, men jag antar att det är den rollen som en förläggare får fylla. Ska dock skriva ett inlägg om de författare som faktiskt tagit sig tid och hejat på mig på vägen mot utgivning.

  9. Vilse skriver:

    Det är bara att ringa! =) Mentor är jag inte, men väl ett bollplank.

    Men visst önskar man sig en mentor. Någon som med vänlighet pekar i rätt riktning. Någon som tror på mig, på mitt skrivande, som tycker om min värld, men ändå hjälper mig bli bättre.

    Säljer de såna på blocket?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s