Poesi piggar upp i höstmörkret

När Tomas Tranströmer förra veckan tilldelades Nobelpriset var det många som jublade och under kvällens tv-sändningar tävlade journalister, författare och skådespelare om att spotta ur sig favoritcitat. Deras iver fick mig att dra fram min volym Tranströmerdikter ur hyllan. Där fanns många ord och formuleringar som fick mig att stanna upp, tänka och känna. Hans ord gjorde det poesin gör när den är som bäst: berörde mig. Och jag insåg att det var länge sedan jag läste poesi. Ännu längre sedan jag själv skrev dikter.

Under gymnasiet var poesin min huvudsakliga uttrycksform. När fysiklektionerna blev outhärdliga lät jag blicken glida iväg, ut mot världen på andra sidan glasrutan. Tankarna följde med och blev till ord, rader, strofer och dikter i mitt kollegieblock.

Några av dessa dikter var det första jag publicerade. Tidskriften Ponton upplät tre hela sidor åt mina ord. Dessutom gjorde de en miniintervju med mig där jag kunde kläcka ur mig pretentiösa saker som jag trodde att en blivande författare skulle säga. (Hur länge har du skrivit: ”Alltid.” Favoritförfattare: ”Umberto Eco.” Motto: ”Det är synd om människorna.”) Några år senare fick jag även veta att en av mina dikter kommit med i antologin Mellanrum som gav ut av En bok för alla. Det var stort!

Tranströmers ord öppnade en dörr till den tiden i mig. Tiden i mitt liv då varje ord var på största allvar. Då jag beskrev en färg som ”falu blodröd” och döpte mina samlade dikter till ”Snöängel”. Då jag kände ett släktskap med Sonja Åkesson och Edith Södergran och högläste Walt Whitman med vännerna nätterna igenom.

När jag tänker på den tiden saknar jag den. Jag saknar inte tristessen på gymnasiet eller ängsligheten över vem jag var och skulle bli. Men jag saknar mitt språk.

Då var språket något mystiskt, som skulle utforskas, upptäckas, tämjas och tänjas. Ett levande språk som bjöd in och bjöd motstånd. Språket var medmänniska och fiende.

Idag är språket mitt främsta arbetsredskap och paradoxalt nog måste jag erkänna att det har förlorat lite av sin magiska laddning. I mitt journalistiska skrivande finns inte mycket utrymme för språkliga saltomortaler. Orden ska fylla sin funktion utan att dra uppmärksamhet till sig.

I barnböckerna finns visserligen en större konstnärligt frihet, men ännu har jag inte utnyttjat den till fullo. Delvis för att mina publicerade böcker vänder sig till ganska små barn, men kanske också för att jag inte riktigt har vågat kliva in i mitt magiska språk igen.

När jag hade läst Tranströmer lade jag ner boken och plockade istället fram en sprillans ny anteckningsbok från mina gömmor. Högst upp på sidan skrev jag dagens datum. Sedan lät jag orden ta över pennan, sidan, tanken.

Det var roligt. Förbannat roligt.

Jag har inga som helst ambitioner att bli poet, men att släppa loss sin egen röst i en tillåtande form är något av det mest givande man kan göra. I höst skippar jag C-vitamin och inför istället dagliga poesistunder. Det ska nog hålla lågan uppe!

2 reaktioner på ”Poesi piggar upp i höstmörkret

  1. Outhärdliga fysiklektioner? Vad menar du? Fysik som är så kul! 😉

    Det är verkligen roligt hur olika vi spenderade våra tonår. Medan du skrev dikter så var jag spelledare på kompisgängets rollspelskvällar. Också ett slags författande, men av ett helt annat slag.

    Kul ändå att höra att du fick så pass mycket publicerat. Det är inte illa.

    Du säger att du inte har några ambitioner att bli poet. Men om man skriver poesi, är man då inte poet? Däremot förestår jag om du inte har några som helst ambitiioner att bli publicerad poet. Det måste vara bland det svåraste som finns…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s