Jules Verne – min barndoms största inspiration.

Det finns ett antal författare som mycket tidigt satte avtryck i mig. Den första författaren jag står i tacksamhetsskuld till är René Goscinny som bl.a. ligger bakom både Astrix & Obelix och Lucky Luke. Det var mycket tack vare dessa seriealbum som jag lärde mig läsa.

Nästa författare är Enid Blyton. Hennes Femböcker var så spännande att jag ibland kunde sitta uppe långt in på nätterna och läsa. Som vuxen är jag fullt medveten om att de rymmer både en viss främlingsfientlighet och sexism, men som barn fullkomligt älskade jag dem. Jag plöjde snabbt genom de 21 Femböckerna och 8 Äventyrsböckerna som mamma hade stående i hyllan.

Sedan kom nästa stora förälskelse, Jules Verne. Jag tror det började med Tsarens kurir. En egentligen ganska vanlig historisk roman satt i Tsar Alexander IIs Ryssland. Vad jag inte förstod då var att när boken skrevs 1876, så var den inte fullt lika historisk.

Men även om Tsarens kurir var den första boken så var det inte den som fångade mitt hjärta. Den förtjänsten tillhör helt och hållet En världsomsegling under havet. Jag var helt betagen av Kapten Nemo, ubåten Nautilus och de oändliga världshaven. Någonstans förstod jag dessutom att Jules Verne hade skrivit detta minst 50 år innan det ens fanns några u-båtar.

Snart slängde jag i mig den ena titeln efter den andra: Jorden runt på 80 dagar, Äventyrens ö, Från jorden till månen och Till jordens medelpunkt m.fl. Faktum är att jag tömde Jönköpings stadsbibliotek på allt som Verne hade skrivit.

Det fanns en vision och en positivism i Vernes författarskap som tilltalade mig. Det innebar inte att han var naiv. Många av hans historier handlar om människans girighet, kortsynthet och kompletta idioti. Men ändå genomsyrades hans författarskap av en tilltro på att vi nog en dag, med vetenskapens hjälp, skulle kunna lösa problemen och utforska den fantastiska verklighet som vi bebor.

Verne var alltid mycket noggrann med att underbygga sina historier vetenskapligt. Han använde sig av den vetenskap som fanns tillgänglig mot slutet av 1800-talet och drog ofta teorierna till sin spets. Om han ville skriva en historia för vilken det inte fanns en vetenskaplig bas så såg han till att bygga en egen som han kamouflerade så väl att man som läsare knappt såg skillnaden. Detta gjorde att alla de fantastiska resor han tog med mig på, märkligt nog, också kändes fullkomligt realistiska och trovärdiga.

Jag är övertygad om att det var med Jules Verne som mitt intresse för Science Fiction startade. Han ses ju i allmänhet som något av genrens farfar (tillsammans med H G Wells och några andra.) SF är ju den genre som utgår ifrån vår bästa förståelse av universum och ställer fråga: Tänk om! Verne utgick från sitt viktorianska 1800-talsuniversum och ställde samma fråga. Hans historier blev fantastiska.

Det roliga är att på senare tid har det framträtt en ny subgenre inom SF/Fantasy som kalls för Steampunk. Det är böcker där man gör spännande tankeexperiment med historien. Säg t.ex. att viktorianerna utvecklade datorer, men att de drevs med hjälp av ångkraft! Hur skulle ett sådant universum se ut?

Jag är själv riktigt sugen på att skriva en Steampunk baserad i Sverige. Jag har ett sent 1800-tals universum i huvudet, några karaktärer och en dimmig outline till en historia. Vi får se hur det blir med det. Måste ju arbeta på tredje delen om Erik och Hanna också. Men det finns en dragningskraft i Vernes gamla verk som fortfarande får det att suga i magen. Det vore en ära att få återvända till Vernes universum och se om jag kan skapa något eget utifrån hans vision.

Det här inlägget postades i Oskar och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jules Verne – min barndoms största inspiration.

  1. @tantdeluxe skriver:

    Älskar Jules Verne!

  2. Oskar Källner skriver:

    Självklart har jag gjort det! 🙂

    Det var den som jag så felaktigt benämnde Äventyrens ö i artikeln ovan. (Som för övrigt är en titel till en bok av Enid Blyton. Se som hjärnan kan blanda ihop saker och ting ibland.)

    Den hemlighetsfulla ön är inte lika stor och episk som många av hans andra. Den är mer lågmäld, samtalande… Ett Robinsonäventyr med oväntade implikationer. Och det var verkligen fascinerande hur bra han vävde ihop den med vissa av hans andra böcker. Säger inte vilken, för det vore en spoiler av episka proportioner! 😉

  3. Frida Skybäck skriver:

    Jag fullkomligt älskar Jules Verne. Jag hoppas att du läst den hemlighetsfulla ön, det är min favorit. Jag får rysningar när jag tänker på när de, om jag inte minns helt fel, hittar hagelskott i ett viltdjur (vildsvin?) och inser att de inte är ensamma. Sååå spännande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s