Jag kan inte ens se texten längre

Under senaste veckorna har jag suttit med korrekturläsningen av Skogens Hjärta. Men jag tror att min hjärna börjar få nog nu. Det är som att jag sakta förlorar förmågan att läsa min egen text. Som om orden har slutat vara ord och blivit något annat, en flytande massa som sakta glider nedför pappret. Till slut kan jag inte ens se texten längre.

Hade det här skett i fasen av beta-läsning så hade jag blivit livrädd. Då hade jag varit tvungen att stoppa manuset i en byrålåda och låta det ligga där och jäsa i ytterligare ett halvår innan jag kunde läsa det igen. Men som tur är, är jag precis i slutet av korrläsningen, och den har jag inte gjort själv. Istället har jag några vackert rödmarkerade manus framför mig. Och det är inte så avancerat att åtgärda problemen. Jag behöver bara ändra en bokstav här, ta bort ett dubbelt ord där, korrigera en ändelse här. Till och med i mitt nuvarande tillstånd kan jag göra det ordentligt.

Jag har även upptäckt att jag inte längre kan avgöra huruvida en text är bra eller dålig. Vilket i vanliga fall hade gett mig panik och åter fått mig att slänga manuset i den där byrålådan. Men nu minns jag att jag tidigare tyckte att texten var bra, att hela manuset var bra. Och jag har fått god respons från mina alfa-, beta- och korrläsare, människor vars åsikter jag litar på. Så därför känner jag ändå att jag med gott samvete kan gå vidare.

Igår sände jag de sista filerna för inlaga och omslag till min grafiska designer Morten Ravnbo. Inom några dagar hoppas jag kunna sända hans filer vidare till tryckeriet. Sedan är det bara att beställa provtryck. Snart håller jag faktiskt Skogens hjärta i min hand. Känns så grymt skumt. Jag har liksom arbetat målmedvetet mot det här sedan ett halvår tillbaka då grovmanuset var klart. Och nu är det snart dags…

Men arbetet tar inte slut. Det finns alltid signeringar att arrangera och olika intressanta marknadsföringsidéer att implementera. Och sedan är det ju dags att ta tag i nästa bok.  Men först ska min stackars hjärna få vila. 😉

Annonser
Det här inlägget postades i Oskar, Skogens hjärta och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jag kan inte ens se texten längre

  1. Oskar Källner skriver:

    @Johan Lindback: Japp. Det är något man får leva med. Men man måste komma ihåg att låta hjärnan vila lite sedan. Tror inte jag ska skriva något nu på några månader.

    @Vilse: Tack för erbjudandet. Kul att din syster tyckte om Drakhornet. Men tyvärr är korrläsningen redan avklarad. (Eller tyvärr och tyvärr …. 😉 Jag tycker det är ganska skönt.) Den positiva nyheten är att jag precis ska tanka upp Skogens hjärta på tryckeriets server. Förhoppningsvis håller jag första provtrycket i handen om en vecka, och boken bör finnas tillgänglig om två veckor.

    Så din syster behöver inte vänta så länge trots allt. 😉

  2. Vilse skriver:

    Härligt att du närmar dig slutet! Känner igen känslan precis, för övrigt. Det är då man måste ta en paus från manus eller be någon annan korrläsa. Ser fram emot att läsa den så småningom! (min syster har för övrigt erbjudit sig att korrläsa Skogens hjärta. Hon är bra på det och hon tyckte om Drakhornet och vill inte vänta på fortsättningen :P)

  3. Johan Lindback skriver:

    Ungefär sådär kändes det för mig också när jag äntligen blev klar med ”Det magiska förbundet”, min fantasyserie i sju delar som tog fyra år att skriva. Kände mig som en robot när jag gick igenom det sista. Men det är så otroligt kul att skriva att man definitivt kan leva med det 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s