Sa hon, mumlade hon eller skrek hon?

För några veckor sedan slutredigerade jag Skogens hjärta. Det är alltid en klurig process, med vad som ska tas bort, och vad som ska behållas. Dessutom är det intressant att notera hur mina betaläsare och korrläsare ibland har vilt olika uppfattningar.

En punkt för meningsskiljaktigheter var dialogerna. En av mina korrläsare var stenhård gällande identitetsmarkörer. Med identitetsmarkör menar jag de där små orden som berättar vem det var som sa något. T.ex: ”Kom nu”, sa hon.

Jag har en tendens att skriva  saker som: mumlade hon, skrek hon, väste hon, fräste hon, skrattade hon o.s.v. beroende på situationen och med vilket humör något sägs. Låt oss kalla det för emotionella identitetsmarkörer. Jag vet att det är många som anser detta vara helt fel. Alla skrivarböcker jag läst, t.ex. Stephen Kings Att skriva, säger att man bara ska använda: sa hon, att  identitetsmarkören alltså bör vara neutral. De menar att  dialogen som sådan ska vara tillräckligt informativ för att läsaren ska förstå tonen med vilket det sas.

Jag förstår argumentet, men håller inte riktigt med. För det finns gott om tillfällen då det finns en diskrepans mellan vad vi säger och hur vi säger det. Hela konceptet med ironi och sarkasm blir väldigt svår att få fram utan emotionella markörer.

Ett annat argument är att för många emotionella identitetsmarkörer får textens flöde att stanna upp. Man riskerar att  fokusera mer på dem, än på dialogen som sådan. Det håller jag med om. Det är en reell fara, som man måste vara på sin vakt mot. Just ordet ”sa” är så grymt bra för att det i sin enformighet oftast redigeras bort av våra hjärnor. Så läsaren vet vem som sa något, utan att riktigt vara medveten om varför den vet det.

Så ”sa” är den säkraste identitetmarkören man kan använda. Samtidigt, om en karaktär skriker, bubblar, skrattar eller väser, bör de då inte få göra det? I rätt proportioner tycker jag att det ger texten mer färg och liv.

Det ironiska med Skogens hjärta var att jag fick så vilt olika kommentarer. En korrläsare hade med absolut konsekvens markerat varenda emotionell identitetsmarkör genom hela boken. De skulle bort ansåg hon. En annan korrläsare tyckte tvärt om att det var för lite variation.

Till slut gick jag genom manuset och tog bort så många som möjligt. Eller rättare sagt, jag bytte till ”sa” på alla ställen där jag tyckte att en mer emotionell markör inte bidrog till förståelsen. Så det finns fortfarande kvar en hel hög av: väste hon, skrattade hon, och stönade hon, även om de minskat i antal.

Jag vet att det inte är formellt, litterärt korrekt. Men jag tror att i en bra blandning, på en lagom nivå, höjer texturen och känslan i texten, snarare än skapar irriterande stötestenar.

14 reaktioner på ”Sa hon, mumlade hon eller skrek hon?

  1. Varför ska log eller skrattade bort. Om en person säger något med ett leende alldeles i slutet av meningen, ler personen och om jag använder det när jag skriver hör jag även litet mer värme för mig själv i rösten, ser blicken mjukna. Känslor är aldrig fel! Skrattar man så skrattar man. Det låter kanske tokigt att prata när man skrattar, men ibland gör man faktiskt just det. Att hela tiden använda sade är tråkigt och upprepning. Nej tack. Släng in frågade, undrade, hävdade, anklagade, protesterade, flinade hur mycket du vill. MEN kanske inte hundra log han. Då blir det ju slentrian och tråkigt. Möjligtvis att Jokern i Batman skulle le i varje fras. Eller varför inte skratta elakt.

  2. Visserligen tror jag att de benämns ”anföringsverb”, men vilket som så är jag allergisk mot dem. ofta behövs inte något anföringsverb överhuvudtaget, inte ens ”sade hon”. Jag är på Stephen Kings sida här. Det händer att jag använder annat än ”sade” (om jag ens använder det), men då motiverar jag den användningen för mig själv många gånger innan jag bestämmer mig för väste eller fräste eller viskade.

    Håller med övriga kommentatorer om ”skrattade” och
    ”log” och liknade – nej. Bort.

  3. En spännande sak med ordval och böcker är att somliga ord kan uppfattas som för ofta förekommande, även om det bara är två gånger, medan andra kan förekomma hur ofta som helst och man märker inte ens av det. Talmarkörer är sådana ord för mig (och många med mig). Även om ”väste hon” har en annan klang än ”sa hon” så hade jag inte kunnat läsa ‘väste’ särskilt många gånger i en text innan det var överutnyttjat. De flesta talmarkörer funkar så på mig. Om de däremot är del av en beskrivande text efteråt så reagerar jag inte lika starkt på det.
    Det är intressant att experimentera med i vilket fall som.

    (och, for the record, jag använder inte talmarkörer alls)

  4. Det där handlar främst om vad man rent personligen anser är rätt eller fel, till skillnad från grammatik eller stavning är det där ett område som är helt öppet för diskussion. Det som man tappar genom att stryka alla såna markörer är att man inte vet på vilket sätt någon säger något (det framgår definitivt inte alltid genom repliken i sig). Som med så mycket annat är det ”balanserat är bäst” som gäller. Rätt använda på rätt ställen gör det texten bättre, men överanvända gör de texten sämre (som med så mycket annat).

    Sedan skulle jag vilja påstå att om testläsarna inte är överens sinsemellan är det ett tecken på att man måste bestämma själv. Det hade varit en helt annan sak om samtliga testläsare påpekat samma saker.

  5. Jag håller med Charlotte, själv försöker jag begränsa mig till sa och ibland ”frågade”, ”svarade”, ”undrade” och de där (för mig) lite mer oskyldiga sorterna. Viskade, väste, fräste osv tycker jag inte ser så bra ut i mitt manus och ifall det måste framgå så försöker jag omformulera det ungefär som Charlotte beskriver. Man behöver inte alltid lägga till ett ”sa hon/han” efter, ibland kan man använda s.k action tags istället, beskriva vad karaktären gör medan han pratar. Även det kan ge en känsla för hur något sägs istället för att säga det rent ut. Personligen har jag inget emot adverb som läsare, men jag försöker undvika dem när jag själv skriver.

  6. Annika: Jag håller med dig, hur skrattar man fram något? Prova att prata och skratta samtidigt, det är svårt. ;-))

    En till sak. När det står t.ex. ”Nej, jag vill inte”, viskade hon. Så vet vi ju inte hur hon har låtit förrän vi har läst klart. D.v.s. man måste nästan läsa om meningen för att höra hur hon viskar. Jag tycker, personligen det är bättre att i så fall vända på det:

    Hon sänkte rösten till en viskning: ”Nej, jag vill inte.”
    Han väste: ”Skulle inte tro det.”
    o.s.v.

  7. Jag undrar bara hur man låter när man skrattar fram en replik. Möjligen kan man säga något skrattande. Men som redan sagts, det handlar om tycke och smak.

  8. Att skriva en trovärdig dialog är en konst, många duktiga berättare kommer till korta med detta. Jag tycker ”sa” är det bästa man kan skriva efter en dialograd, så länge karaktären inte ”skriker”, då det kan vara betydande för just den dialogen. Annars kan jag tycka att man tar lite för mycket från läsaren, att läsaren själv kanske tycker att hon borde ”viska” det där, inte ”fräsa” det osv.

    Jag har fått många pekpinnar, både från skrivkursare, skrivlärare och förlag, angående mina dialoger, att de inte är trovärdiga, därför har jag fokuserat extra på just dem. Jag sitter och säger varje dialograd högt för mig själv vid första korrläsning och justerar om för att det ska skrivas som det låter, och just för att dialoger oftast för något nytt till berättelsen brukar jag skala av dem så att det knappt står ”sa” efteråt, så läsaren till fullo kan fokusera på vad som faktiskt händer mellan karaktärerna, både i det de säger som i det de inte säger…

  9. Så här tänker jag:

    Väste, viskade, ropade osv. tycker jag inte stör i en text eftersom de effektivt berättar om volym. Så länge de inte används överdrivet mycket förstås.

    Skrattade, fnissade, snyftade, osv, är mindre effektiva eftersom de berättar om känslor, men inte lika lätt -ger- en känsla. Som så ofta kommer det till gamla godingar som show och tell.

    Och när jag ändå är inne på det. Folk ler och flinar väldigt ofta i böcker som dialogmarkörer, nästan otäckt ofta, framförallt i fantasy (räkna leenden i Trudi Canavans första bok…) Som i ”Adverb är mysigt”, log Emma.
    1) Det är tjatigt. 2) Hur ler man fram ord?

    Det är när adverben börjar komma in som det blir lurigt (sade hon underfundigt). Ofta, tror jag, för att adverben beskriver känslor som texten inte delar med sig av. Dvs, läsaren får veta hur personen känner men det blir inte så tydligt att man ser det framför sig eller känner det själv.
    Det är klart att adverben kan höja ibland, men jag tror att man blir en vassare skribent av att träna sig på att använda något annat istället. Dvs, prova andra sätt att uttrycka sina karaktärer på. Det är grymt svårt ibland, men vem sa att det skulle vara lätt att skriva? 😉

    En annan sak jag har tänkt på med såna här dialogmarkörer är att de är utmärkta i det första utkastet. När man skriver en ny text så tror jag att det är sunt att strössla på och inte tänka för mycket. Så kan man ta bort dem eller skriva om dem senare när man ser texten tydligare.

  10. Jag förstår problematiken, men tror själv inte på nåt ”formellt, litterärt korrekt” sätt att skriva en bok på. Tittar man i äldre litteratur kan det ibland fullkomligt dröslas med emotionella markörer. Antagligen finns det hela tiden nåt slags skrivmode i vad som anses vara mer rätt för tillfället. Men til syvende og sidst handlar det nog om att skriva en bra bok med de metoder/redskap man väljer som sina egna. Nu finns ju dessa ord ”väste, viskade, skrattade osv” i svenska språket så nån funktionell användning måste de väl få ha nångång 🙂

  11. Ett visst väsande, viskande och vrålande är okej tycker jag, men när det kommer något efter också, det är då det blir galet. Typ, ”viskade hon generat”, Om inte kan gestalta att hon är generad på ett annat sätt i texten, då tycker jag att det är dåligt skrivet.

  12. Här fick jag lite att tänka på. Jag skriver mycket emotionella identitesmarkörer i mitt manus, för jag tycker att de ger en bra förståelse för hur personerna verkligen uttrycker sig i en viss situation. Om man tänker hur vi själva är som människor så uttrycker vi oss faktiskt ibland med viskningar, stönanden, vrål osv., och då tycker jag att det är på sin plats att de finns även i ett manus. Det blir för enformigt och sterilt att bara skriva ”sa han” överallt. Men jag ska nog kanske gå igenom manuset igen och se om jag kan ta bort någon i alla fall. 😉

  13. Jag tänker precis som du. Mitt omedvetna skrivande vill slänga in massor av varierade markörer som jag sen med flit tar bort eller stoppar mig själv under skrivandets gång. Men jag kan aldrig ta bort dem helt för jag tycker de skapar någonting. Balansen är dock svår för det får inte stoppa upp dialogen.

    När det gäller markörerna tror jag att jag funnit en okej balans, värre är det med mitt behov att tala om hur folk ser ut, reser sig upp, drar handen genom håret osv medan de pratar. Jag borde kanske inte tala om det hela tiden. Ibland ger det effekt och ibland stör det. Svårt.

  14. Det gäller att kunna reglerna och sedan bryta mot dem vid behov. Det finns helt klart olika skolor. Inom journalistiken kan man se exempel på dem som använder sa/säger konsekvent genom texten och de som varierar genom att lägga in påstår/kommenterar/framhåller/tillägger osv.

    Rätt eller fel? Smaksak. Bara det är ett medvetet val.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s