Hur snackar dina karaktärer?

En av de största utmaningarna med att skriva en historisk roman är talspråket och anledningen till det är naturligtvis att ingen egentligen kan svara på exakt hur en person talade. Förutom individuella olikheter ändrades även talspråket beroende på klass och geografisk tillhörighet. Dessutom fanns det många trender och något som var högsta mode att säga inom en krets en dag kunde vara direkt olämpligt en annan dag.

I ”Charlotte Hassel” valde jag tidigt att inte använda mig av gammal svenska utan i stället normalisera talspråket och t.ex. skriva av i stället för af.

Sjävklart har jag strävat efter att bara använda ord och uttryck som fanns på 1700-talet och jag har lagt mycket av min researchtid på att leta uttryck i SAOB som publicerats i en fantastisk onlinekatalog.

Tilltal är en annan sak som speglar sin tid. Vem duade vem, vilka tilltalade varandra vid förnamn och vilka titlar användes? Jag har t.ex. kommit fram till att ett barn inte duade sina föräldrar, men föräldrar duade sina barn och alla växlingar mellan ”du” och ”ni” komplicerar verkligen skrivandet.

Ett annat ”problem” är hur man, förutom tilltalet, markerar att någon tillhör en lägre klass. Måste alla som inte är av finare familj tala slang eller använda felaktig grammatik (”Han sa te mej att han gilla pärorna, å då sa ja te han att de va tur för han”) och kan vissa karaktärer ”tala talspråk” medan andra talar ”skrivet språk” (mej/mig)?

Som ni ser finns det väldigt många nötter att knäcka och det är inte alltid helt lätt att vara konsekvent. Något som jag själv har mycket svårt för är författare som skriver något slags konstlat ”låtsasspråk” för att de tycker att det låter ”gammalt”. När jag tvekar ställer jag mig frågan: vad blir enklast och mest naturligt?

Vad har ni för åsikter om talspråk i böcker och vad har ni själva stött på för språkproblem?

 

Det här inlägget postades i Charlotte Hassel, Debut, Frida och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Hur snackar dina karaktärer?

  1. Johan Lindback skriver:

    Jag skulle definitivt använda modern svenska (minus daterade modeord). Risken finns annars att läsaren fastnar på orden och missar vad man egentligen försöker säga. Ingen kan ju exempelvis säga annat än att ”Jag tyar icke mer, Kristina” faktiskt låter väldigt komiskt, och att läsaren nog helt missar det underliggande budskapet.

    Däremot är det ju viktigt att variera språket beroende på individ! Ung och gammal, arbetare eller överklass, uttrycker ju sig helt olika. Det är betydligt viktigare än att språket tillhör rätt epok, tycker jag.

  2. Frida Skybäck skriver:

    Tack för alla kommentarer! Detta är verkligen ett spännande ämne, skönt att det inte bara är jag som möter problem när det gäller talspråk.

    Jag var hyfsat nöjd med talspråket i ”Charlotte Hassel” tills en recensent påtalade att de lägre klassernas talspråk inte skilde sig tillräckligt mycket från de högre klassernas :-(. Eftersom jag jobbat jättemycket med tilltal och uttryck blev jag självklart besviken över den feedbacken, särskilt som jag inte vet hur jag skulle kunna särskilja klasserna ännu mer.

    Nu experimenterar jag med slang och dialekt i mitt nya manus, men det är inte lätt att få det att fungera bra och frågan är hur läsarna kommer reagera. Ingen förutom en recensent har haft några problem med talspråket så kanske borde jag släppa min oro och fortsätta på samma sätt som i CH, för slang och dialekt rör verkligen till det.

    J-E, oj vilket fint omdöme. Alla behöver bra läsare som kan ge pepp ibland!

    Kristina, håller helt med om att det är smart att läsa in sig på sin tidsperiod. Har försökt läsa en del litteratur och poesi från 1700-talet, men språket skiljer sig så pass mycket att det är svårt att ”direktanvända” det. Jag måste läsa ”Livläkarens besök” och se hur P-O Enquist löst problemet!

    Oskar, jag tror också att man måste få lov att ”modernisera” lite så att läsarna inte blir utestängda från historien. Visst är det irriterande när man hittat precis rätt ord eller uttryck och så går det inte att använda för att ordet ännu inte existerar.

  3. Oskar Källner skriver:

    Vad kul att du tar upp det här! Språket i gamla tider är en riktigt svår nöt att knäcka.

    Faktum är att det var en av de saker jag brottades mycket med. Mina böcker utspelar sig ju 1809 och i första versionerna så talade alla ganska ”ålderdomligt”, med mer konstlade dialoger. Dessutom var det några som talade dialekt, utskrivet och en av mina karaktärer sluddrade verkligen när han var full.

    Jag fick en massa feedback från mina beta-läsare om just de delarna, och insåg att dialekterna, sluddrandet och det högtravande, snarare fick folk att tappa läsupplevelsen än att sjunka djupare ner i den. Istället för att bli något som berikade historien blev det något som fick läsarna att stanna upp och börja tänka över texten som sådan.

    Så i slutändan tog jag bort allt. I alla fall allt jag bedömde som ”över gränsen”. Man kan fortfarande se spår av högtravande språk här och var. Istället får mina huvudkaraktärer prata ett hyfsat modernt språk. Vissa begrepp och uttryck är ju så klart förbjudna. Jag vet inte hur många gånger jag börjat skriva ”Okey” bara för att omedelbart radera.

    Det finns de som kan irritera sig på att så pass modernt ordflöde i en bok som ska utspela sig 1809. Men jag har sett att det fungerar hos läsarna, och det är huvudsaken för mig. Nu är dialogerna något som för historien framåt, inte något som blockerar.

  4. Kristina Hård skriver:

    Det är visserligen inte dialoger, men i min roman Himalayabreven har jag brev skrivna i början av 1900-talet. För att få språket så att det lät/såg någorlunda övertygande ut utgick jag från brev och vykort från den tiden. För att få formuleringarna ok. Jag insåg snabbt att folk skrev väldigt olika, beroende på ålder och naturligtvis utbildning. Stavning, grammatik och tilltal skiljde sig åt. Därför valde jag endast brev/vykort från en släkting som emigrerade till USA och som var i samma ålder som den som skriver breven i boken. Dialog är däremot mycket, mycket knivigare … kanske jobba just med uttryck och ordval som du gjort, snarare än slang/dialektalt. Visst är SAOB (och även de äldre SAOL versionerna) på nätet underbara!

  5. Frida Skybäck skriver:

    Hej Jan-Erik! Men hur löste du det ;-)? Kan du inte berätta vilka utmaningar du mötte?

    • Jan-Erik Ullström skriver:

      Hm. Egentligen inte. Inte utan att avslöja för mycket kring en välbevarad intrig. Men storyn sträcker sig brett över olika tidsepoker och karaktärerna är mellan 8 och 80 år gamla. Eftersom det var min totala debut på alla fronter, visste jag inte hur det komplexa arbetet med både tidsaspekten och de olika språken skulle hanteras. Det verkar dock som att spänningen drar blickarna från problematiken. Jag lät allt bli som det blev 🙂 I detta nu väntar på svar från förlag på denna genredebut: http://hemsktmycketbarn.blogspot.com/2011/11/marklund-lackberg-guilliou-med-flera.html Där behöver jag hantera problematiken med olika språk på ett helt annat vis. Svenska, italienska, engelska, serbiska, ryska och franska. Där har jag låtit viss serbiska vara med oöversatt likt all engelska. Vi får se hur det tas emot 🙂 Tack för en utmärkt blogg!

  6. Jan-Erik Ullström skriver:

    I vägen till Umbria var det där en av många utmaningar. Men fantasin löste det också 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s