Det journalistiska och det skönlitterära skrivandet

Att arbeta med text är både en dröm och en mardröm. En dröm för att det är det jag älskar, det jag vill göra allra mest. En dröm för att jag faktiskt får betalt för att skriva. Men en dröm som då och då tangerar en mardröm när det blir för mycket. För många texter under för kort tid. För många ord. För mycket energi.

Att skriva skönlitterärt är att ge mycket av sig själv. Även det som inte är självbiografiskt bär spår av personen bakom berättelsen. Idéer, förställningar om världen, erfarenheter och attityder färgar texten.

Att skriva journalistiskt borde rimligtvis inte vara lika krävande på ett personligt plan. Det är ju ”bara” att återge, att beskriva, att rapportera. Men under det här året jag har arbetat med både skönlitterära texter och journalistiska har jag nästan känt att de senare har krävt mer av mig. Ofta är det en kort deadline, vilket gör arbetet mer intensivt. Ofta handlar mitt arbete om att jag intervjuer någon, besöker någon eller rapporterar från en konferens. Det går inte att göra det halvhjärtat. Att rapportera är att låta allt gå igenom sig själv. Att låta andras ord, rörelser, utseenden och tankar passera min egen varelse innan det får fäste på pappret.

För mig är det otroligt viktigt att respektera andras integritet, att ge en rättvisande bild av den jag möter. Jag vill inte förenkla den jag beskriver, vill inte reducera hennes ord eller handlingar. Men hur gör man en annan människa rättvisa på 6000 tecken, eller 3000? Går det ens?

Att skriva skönlitterärt är att släppa kontrollen och ge sig hän åt den egna fantasin, att låta enstaka egenheter hos karaktärerna ta över, att dra allting till sin spets. När man skriver om verkligheten funkar det inte. Då gäller det att ligga så nära sanningen – om den nu finns – som möjligt.

På så vis är det skönlitterära skrivandet en viloplats, en ventil, en möjlighet att släppa sanningen, moralen, verkligheten och viljan att göra rätt. Skönlitteraturen är att dyka ner på samma plats som alla andra, men att uppfatta något nytt, att beskriva det på ett sätt som igen annan gjort men som många känner igen sig i. Det är att vara sig själv trogen, att följa sin egen röst och sin egen vilja att nå ut. Att skita fullständigt i vad alla andra har att säga.

Det här inlägget postades i Annelie och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Det journalistiska och det skönlitterära skrivandet

  1. Oskar Källner skriver:

    Vilken intressant artikel! Jag har aldrig skrivit journalistiskt, så jag har aldrig tänkt i de banorna. Jag tror jag är ganska glad att jag framförallt skriver skönlitterärt. Gillar den där friheten. 😉

    Tack för att du delar med dig.

    • Annelie Drewsen skriver:

      Och att skriva fantasy är ju ännu friare, även om man naturligtvis måste följa vissa regler även där. Tror faktiskt jag ska ge mig på det under nästa år 🙂

      • Oskar Källner skriver:

        Precis i startögonblicket, när man är i början på sitt fantasymanus, så är man väldigt fri. Men för varje val du gör i skapandet av värld och berättelse så sätter man också upp ramar. Dessa måste man sedan förhålla sig till. Det är mycket viktigt att man gör det korrekt, så det finns en inre koherent logik. Annars tappar hela historien sin trovärdighet.

        Samtidigt är inte väldefinierade gränser något dåligt. Tvärt om är det just de som tvingar ens karaktärer att finna kreativa lösningar på sina problem.

        Lycka till! Läser gärna ditt fantasymanus när det närmar sig alfa eller beta-stadiet. 🙂

      • Annelie Drewsen skriver:

        Gärna! Jag har faktiskt funderat på att fråga dig, men nu behöver jag ju inte det. Manuset är ”färdigskrivet” och har lästs av det du kallar alfaläsare. Efter ännu en omskrivning kanske det kan bli aktuellt…

  2. Johan Lindback skriver:

    Är du journalist? Jättekul i så fall, det var någonting som jag drömde om att bli när jag var yngre.
    Jag känner att jag skriver journalistiskt när jag bloggar (jag försöker vara objektiv, däremot är jag knappast opartisk). Jag gillar det sättet att skriva också. Jag skulle aldrig vilja behöva välja mellan att skriva så eller att skriva skönlitterärt.

    • Annelie Drewsen skriver:

      Jag kallar mig frilansskribent, det låter mindre anspråksfullt än journalist. Skriver främst om sådant som ligger nära mina kunskaper och intressen, dvs. skola, utbildning, språk och förort. Och jag håller med, vill inte välja. Att kunna ägna sig åt båda sätten att skriva är roligt och utvecklande.

Lämna ett svar till Oskar Källner Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s