Jag stryker – alltså finns jag

En sida som ska bort.

Just nu håller jag på och stryker. Text alltså, inte kläder. Jag stryker bara kläder i undantagsfall (läs: till fest). Min förläggare skickade en PDF full med röda streck. Sida upp och sida ner skulle bort. Så kändes det. Först fick jag lite panik. ”Va? Allt det här? Det blir ju inget kvar. Ska jag ge ut ett litet häfte?” Sedan mer defensivt. ” Varför vill hon ta bort det här? Det är ju så fint.” (I bakhuvudet hörde jag darling, darling, kill your darlings men jag ville inte riktigt lyssna på det).

Jag beklagade mig lite inför skrivande kollegor, sådana som varit med ett tag. De log lite åt mig och sa snällt att sådär, så är det alltid. Det blir bra ska du se.

På nyårsdagen satte jag mig ner och började. Läste. Begrundade. Skrev ”ok” i marginalen på strykning efter strykning. Såg att det faktiskt blev bättre så. Men så var det de där sakerna jag inte riktigt kunde skiljas ifrån. Skrev om, försökte korta ner. Skrev kommentarer och argumenterade för min sak. Sedan lät jag texten ligga ett dygn. Läste den. Tyckte att det kändes bra men började fundera lite på de där sakerna jag absolut ville ha kvar.
Kanske att de ändå inte behövdes …?

Att inleda ett nytt år är i alla fall för mig ofta förknippat med rensning. Det finns ofta en liten låda att städa ur, en garderob att sortera, en kropp att detoxa. Något sådant pyssel. I år blev min rensning mitt manus.

Augustin Erba, grundaren till Debutantbloggen skrev i ett väldigt bra inlägg i denna blogg:

”När texten är skriven, stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.” (Tack Annelie för tipset).

Så rätt han har. Jag ser det nu. Och jag ser också att livet ofta är så. Man måste stryka. Saker vi inte hinner. Saker vi inte vill göra. Saker vi bara gör för att vi borde. Ibland stryker vi ett streck och går vidare. Ibland kan vi inte stryka det där strecket, då stryker vi personen eller händelsen.

Jag har blivit bättre på det här, jag stryker saker jag inte har lust att göra. Mitt liv är fulltecknat, det är värdefullt och det är med all sannolikhet för kort. Alltså måste vissa saker strykas.

Och just nu är det text som ska strykas. Så då gör jag väl det.

Vad stryker du 2012?

Om Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."
Det här inlägget postades i Debut, Pernilla Alm och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Jag stryker – alltså finns jag

  1. Ping: Manne Fagerlinds blogg

  2. Ping: En månad med Debutantbloggen « Manne Fagerlinds blogg

  3. Evalinn skriver:

    Kloka ord! Jag har väldigt svårt att stryka saker. Inte ord och texter, men saker att göra. Tror jag ska stryka att göra saker som jag bara gör för att jag tror att andra förväntar sig av mig, utan att jag själv egentligen vill.

  4. Marika King skriver:

    Ja, jag får också alltid lägga till en massa! Som att jag har för bråttom på nåt vis, vill komma fram i handlingen… Fast nu ska jag stryka också. Nya manuset har en del som är för lång och jag tycker det är SÅ SVÅRT!! Fast blir ofta bättre… Men ibland får man stå på sig också, Pernilla. Oftast har de rätt, men inte alltid:)
    Kram

    • Pernilla skriver:

      Ja, det är en svår avvägning det där. Men jag tror man känner det på sig – vilket som är viktigt och vilket som inte är det. Jag har både lagt till och strukit. I guess that’s the way the story goes … 🙂

  5. Annika skriver:

    Nyttig läsning, många tror säkert att deras manus är klart när de skrivit klart berättelsen. Fast det egentligen är då det tunga arbetet börjar.

  6. Anneli skriver:

    Det låter tungt för mig som inte alls kommit dit. Det är säkert bra att nya friska ögon ser på texten, eftersom man själv levt med den i en oändlighet.

  7. Kära Syster skriver:

    Bra inlägg! Tänkvärt, roligt och köttigt. Kul att följa alla här!

    /Anna

  8. Ping: Debutantbloggen | Simona Ahrnstedt

  9. Gabriella skriver:

    2012 styrker jag behovet av kontroll. Försöker åtminstone. Hittade Debutantbloggen i höstas och den är ett härligt stöd i skrivprocessen. Bromsad av kontrollbehov tänker jag inte vara längre. Har bestämt mig för att börja göra i stället. Ett växande manus och en nystartad blogg är resultatet hittils, blott fem dagar in på det nya året. Ser fram emot att följa er och fortsätta inspireras!

    • Pernilla skriver:

      Bra Gabriella! Jag har också strukit en hel del kontrollbehov. Det som händer, det händer och oftast är det bra. LYCKA TILL och vad kul att du tänker hänga här med oss!

  10. Liz Wennberg skriver:

    Oj, vad jag har fått stryka i mina manus. Allt det fyndiga och roliga – enligt mig.

  11. Sofia skriver:

    Det måste vara svårt! Jag menar, när man väl har nått så långt att man skickat in ett manus så antar jag att man själv tycker att detta är det allra bästa jag kan prestera skrivmässigt just nu. Att då ”tvingas” stryka favoritord, meningar och kanske hela stycken -yikes!! Nej men det måste vara jobbigt på ett sätt jag nog inte riktigt förstått innan. Men jag förstår också att det är helt nödvändigt ibland. Och det gör säkert helheten bättre (och den ser vi fram emot att läsa!).

    • Pernilla skriver:

      Fast jag har ändå känt att det är skönt att få de där extra ögonen. Som ser saker som jag inte ser. Som förbättrar min text. Som orkar läsa den som inte jag orkar läsa den längre. Det är lyx!

  12. Tack för dina ord. Det är viktigt det här, och svårt. Igår satt jag och strök ner en text från 39 000 tecken till 28 000 tecken först, sedan ner till 12 000 tecken… Det ska bli en bilderbok och då måste man ju också tänka på vad som gör sig bäst i bild och inte behöver ordsättas. Det är en konst jag försöker lära mig.

    Nu ska jag läsa texten igen, se om det går att få ner den ytterligare och se var jag måste fylla på med ord.

  13. Johan Lindback skriver:

    Att stryka är en del av en skribents vardag, fast för mig blir det oftare så att jag måste lägga till text istället för att stryka. Men att lägga till och att stryka är egentligen två sidor av samma mynt, en text blir varken bra om den innehåller en massa onödiga meningar eller om allting går för fort och känns förenklat.

    Apropå ”kill your darlings” så skrev jag faktiskt ett helt inlägg om det i höstas: http://johanlindback.wordpress.com/2011/08/13/kill-your-darlings-eller-hur-var-det-nu/

  14. Lina Forss skriver:

    Fint P, väldigt fint. Vackert och likt solen som silar sig genom diset, ångan från havet som varm andedräkt. Kram<3

  15. Björn Carheden skriver:

    Man borde få denna kunskap tidigt i livet. Min bror som flyttat fram och tillbaka från Sverige till USA några gånger borde ha lärt mig. Han har farit fram och tillbaka med endast en resväska med allt han ägde ett par gånger. Allt som måste sparas behöver inte större plats. Jag har nu börjat min ”dödsstädning” d.v.s. jag kastar allt som jag inte vill att mina barn en dags ska behöva ta hand om. Svårast är att kasta foton och texter (brev). Jag förstår hur du känner dig. När jag läser brev och dagböcker så inser jag att visa saker borde aldrig ha kommit på pränt. Det är tur att allt man sagt inte finns arkiverat.

    • Pernilla skriver:

      Men Björn! Nej. Kasta inte. Kan du inte låsa in och ”öppnas 20 år efter min död” typ? Och det klart att man kan känna så, efteråt, att saker inte borde ha sagts eller gjorts men JUST DÅ kanske det behövdes sägas/skrivas/göras. Det är ju det som är livet.

      Men det är sant. Man behöver mindre än man tror. När vi byggde vårt hus och hade det mesta nedpackat ett halvår förstod vi det. Inte för att det hjälper nu, när allt är framme igen. 🙂

      • Björn Carheden skriver:

        Det värsta är att jag sparat sådant som jag har efter mina föräldrar. Det är hemskt att kasta 100-åriga foton som förmodligen föreställer släktingar. Ibland finns det någon anteckning om vem, när och var och då får det bli mina barn som får avgöra. När jag hjälpte mina föräldrar att tömma sitt bankfack så innehöll det bara deras betyg, de hade kvar dem trots att de knappast kunde användas för att söka arbete. Vad är ett betyg från en 6-årig folkskola från slutet av 20-talet värd? Och mina farföräldrars betyg från folkskolan i slutet på 1800-talet ska jag spara dem? Mina föräldrar läroböcker hade jag i mitt klassrum i Ekliden för att roa mina elever men de åkte med allt annat som jag kastade, när jag gick i pension.
        I Nacka har Lisbeth och jag cirka 100 kvm, här i Ystad 58kvm. Vi inser att vi behöver ca 100 kvm för att förvara allt vi samlat på oss efter 40 års äktenskap. Det värsta är att det börjar samlas även här i Ystad. Karin Thunberg skrev i förra veckan en bar kolumn om det samlande.
        Jag hade en gång en kollega vars mamma hade skrivit en noggrann kassabok för ett medelklasshushåll under 20-talet. Hon hade inte plats för dessa böcker och intresset var bara så där. Men hon chansade att de kanske var intressanta för Nordiska Museet och de tog tacksamt emot dem. Men så intressant har inte mitt liv varit.

    • Pernilla skriver:

      Ja du. Det är irriterande när man inte vet vem bilderna föreställer etc. Frustrerande. Vi har också sådana lådor liggandes. Tänk allt man skulle kunna få veta om människorna på bilderna.
      Och gamla läroböcker är kul, men till slut har de väl gjort sitt. Jag minns din slängtunna från tv. 🙂 Det är inte helt dumt att rensa ut men det är en konst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s