”Det var en mörk och stormig natt”

Det är svårt det där med att inleda en berättelse. Inledningen ska fånga läsarens uppmärksamhet och samtidigt snabbt orientera henne i berättelsens universum. Det var lättare på mellanstadiet när man alltid kunde börja med ”Det var en mörk och stormig natt … ” eller ”Det var en gång …”.

Jag var dock väldigt nöjd över min inledning till Berg har inga rötter (fast på den tiden hette den Spädbarnsskägg). Min huvudperson, Lasse, sitter och skriver på en deckare, och jag började helt enkelt med ett rått gangstermord ur hans deckare. Det borde ju få läsaren att vakna till, tänkte jag. En sida pågick ”deckaren” innan jag upplyste min stackars läsare om att det inte alls var en deckare som hon läste. Det var bara var någon som satt och skrev en deckare. Tydligen någon som egentligen inte alls tyckte om deckare. Men varför då skriva en? Jag hoppades att detta skulle väcka läsarens nyfikenhet och att berättelsen därmed skulle ha fått en bra start.

Redaktören på Damm förlag delade inte alls min entusiasm. Hon påpekade en sak som jag inte alls hade tänkt på, nämligen att inledningen också anger tonen för berättelsen. Min bok är egentligen ganska lyrisk och känslosam, men läsaren får svårt att upptäcka det om man börjar med skvättande blod och hjärnsubstans i en rysk flyghangar – även om mordet är på låtsas. Den första sidan riskerade att färga av sig på det som kom efter. Dessutom höll den lägre kvalitet än den ”riktiga” texten. Sedan fanns förstås en annan risk: att människor bara skulle läsa första sidan och lägga ner den i tron att det vore en deckare. (En god vän läste i och för sig bara första sidan och slutade läsa när hon insåg att det inte var en deckare. Ja ja.)

Alltnog, jag tänkte till och hittade på en ny inledning, och så här i efterhand kan jag se att texten blev bättre. Jag tror att jag har lärt mig ett och annat på kuppen, och att min redaktör kommer att bli nöjdare med inledningen till min andra roman, som hon snart ska få läsa. Om man vill tjuvläsa den nya inledningen till Berg har inga rötter, kan man förresten bara klicka på bilden ovan, så går det att urskilja de två första styckena (ett snålt smakprov, jag vet).

Till sist, vad du än gör, börja inte din roman med orden ”Det var en mörk och stormig natt”! Det gjorde nämligen pekoralförfattaren Bulwer-Lytton år 1830, och för detta är han så föraktad att ett pris för dåliga romaninledningar är döpt efter honom. Man vill ju liksom inte bli odödlig av fel orsak.

Annonser
Det här inlägget postades i författarens hantverk, Manne Fagerlind. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till ”Det var en mörk och stormig natt”

  1. Karl-Johan Svamp skriver:

    Jag tog tre sidor till att beskriva just hur jävla mörk och stormig natten var i en bok jag skrev, bara för att. Det kändes jättebra.

  2. Ping: Att arbeta med en redaktör « Debutantbloggen

  3. Johan Lindback skriver:

    När man skriver filmmanus är det mycket vanligt att man går tillbaka och skriver om öppningsscenen när resten av manuset är färdigt och man vet ”vilken väg filmen tar”. Jag tror att det är ganska vanligt även när man skriver böcker.

    Din berättelse är lärorik, början måste fånga tag i läsaren! Jag tillhör själv dem som ofta läser första sidan för att se om det verkar vara någonting för mig.

  4. Anna skriver:

    Jo, inledningen är viktig, men ännu viktigare är den första meningen. Det finns de som kan citera samtliga förstameningar ur alla bökerna om Hamilton, just för att de är så bra. Vad jag än sedan tycker om hårdkokta svenska agenter så kan jag inte annat än att hålla med. Alla dessa första meningar är mycket bra.

  5. Marika King skriver:

    Ja fy, håller just på att skriva om inledningen till min andra bok. Ursvårt! Knepigt att helt frikoppla sig från det man tidigare skrivit… Har också visat sig att jag måste lägga till mkt i första fem kapitlen – skriver tydligen alltid för lite bakgrund om karaktärerna, vill framåt, framåt i handlingen, men tydligen på bekostnad av förståelse och empati för huvudkaraktären främst… Pust!

  6. Lovable skriver:

    Jag finner mig halvt på väg från stolen för att läsa min första sida eller kanske bara de första orden…. Jag inbillar mig att jag startat snabbt för att få med mig läsarna med en gång. (Barn och ungdom inbillar jag mig har ännu mindre tålamod än vuxna) När jag läste copywriting var regeln att alltid stryka det första stycket. Det visade sig att det så sällan behövdes utan bara tog upp onödig tid av läsaren….
    Jag bläddrar alltid i böcker i bokhandeln, skummar igenom just den första sidan. Fastnar jag inte med en gång kommer jag inte att göra det senare heller. Det lilla jag kan se av dina inledande ord skvallrar om något vackert som gör mig nyfiken. En historia som troligen endast livserfarenhet har kunnat producera. Underbart! Nu räknar jag också ned till utgivning! Hur många dagar var det nu kvar? 102?

  7. Frida Skybäck skriver:

    Det där med inledningar är svårt. Ofta börjar jag med inledningen av boken, innan jag ”fått upp farten” och lärt känna tonen och karaktärerna ordentligt, vilket resulterar i att början blir aningen stelare än resten av manuset. Jag tror att man i princip alltid måste skriva om inledningen, om man inte är något slags geni förstås ;-).

  8. Andrea skriver:

    Haha, jag och några bekanta hade en gång en liten tävling om vem som kunde skriva den klyschigaste berättelsen. Jag vann inte, men hon som gjorde det tyckte jag borde ha vunnit just pga att jag tog tillfället i akt att äntligen få inleda med ”Det var en mörk och stormig natt”!

    Välkommen som debutantbloggare förresten. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s