Det mest fantastiska med skönlitteraturen

Ulrika skrev ett väldigt fint inlägg i tisdags om att ”skriva det man inte vet”. Grundfrågan som man funderade på var om man måste ha varit med om det man skriver om. För mig är det fullständigt uppenbart att det inte är så. För om man inte kan förstå hur andra människor har det, hur kommer det sig då att vi kan läsa om sådant vi inte känner till och leva oss in i det? Det är bara två sidor av samma mynt. Rosas gästinlägg i fredags visar också hur fel kvinnan på Ulrikas kurs hade. Rosa kan knappast förstå exakt hur det känns att vara en 91-åring som saknar sin ungdomskärlek, men både hon och vi kan förstå det tillräckligt bra för att kunna skriva och läsa en historia om det.

Jo, jag tror att man kan både skriva och läsa om det man inte vet. I själva verket tycker jag att det allra mest fantastiska med skönlitteraturen är just detta: att den är bättre på att visa oss andra människors liv än något annat. När jag nyligen läste Adizies fina debutroman ”Lila Hibiskus” funderade jag en del på hur det egentligen kommer sig.

Konstformer är bra på olika sätt. Musiken (som jag själv älskar mest efter litteraturen) talar till exempel direkt till känslorna och handlar oftast inte om något; den kan vara helt abstrakt utan att vara krånglig. Bildkonsten kan däremot vara avbildande och konkret och är på ett sätt den mest lättillgängliga konsten. Vår hjärna är ju så oerhört bra på att bearbeta synintryck. Därför kan vi ta in en tavla på bara ett par sekunder, trots att den innehåller så mycket information. Och filmen slår ihop alla konstformer. En film är lite som en ande som kan trolla fram nästan vad som helst: med datoranimationer och musik och bildvinklar och manus kan den trolla fram nästan vad som helst. Det känns närmast fuskigt!

Så hur kan litteraturen tävla med det? Jag tror att det är just den egna ansträngning man lägger ner som är hemligheten. Det finns en ande i litteraturen också, men den är som den i sagan om Alladin. Man måste gnida den där lampan för att locka fram den, men då är den å andra sidan den mäktigaste anden i hela världen!

 

Tusen ord säger mindre än en bild, för att travestera ett känt talesätt. Men tio ord och läsarens fantasi kan säga fantastiskt mycket, just därför att läsaren måste delta och lägga in sina egna erfarenheter. Den som läser en bok får vara med och leka, inte bara titta på. Och det är just det, mötet mellan berättelse och läsare, medan det utsagda, det antydda och det som läsaren själv lägger till, som gör litteraturen så magisk. Man är tvungen att använda sin fantasi för att ens komma in i berättelsen, och av bara farten börjar man fantisera om hur det vore att vara de här personerna man läser om. Som ingen annan konstform låter litteratur oss stiga in i en annan människas skinn. Jag tror verkligen att litteraturen är vår bästa genväg till denna ”empati” som det tjatas så mycket om numera. Men jag vill hellre kalla det medkänsla och engagemang i andra människor. Litteraturen är helt enkelt en genväg in i deras liv.

Därför kan litteratur, även mindre ”fin” litteratur, faktiskt göra världen bättre. Att den dessutom gör den så mycket roligare är förstås en trevlig bonus.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s