Att lära sig skriva, igen

Det här är alltså ett systerinlägg till Mannes text om skrivarbiblar. Att gå en skrivarskola, hur fungerar det egentligen? Eftersom jag har tillbringat två år på Lunds universitets författarskola så tänkte jag ge en bild av tillvaron här som förhoppningsvis besvarar en del frågor som jag fick på mitt första inlägg på debutantbloggen.

Lunds universitets författarskola är en universitetsutbildning på två år. Det som skiljer den från många andra skrivarutbildningar är att man har ett större projekt som man påbörjar redan dag ett. Detta skriver man sedan på under hela utbildningen, och med jämna mellanrum lämnar man in utkast till sin handledare som ger respons. Under hela utbildningen har man längre ”skrivarperioder” på en eller några månader då man enbart skriver på detta projekt.

Författarskolan är nästan lika mycket en utbildning i att ge respons på andras texter som i att skriva själv. Responssamtalen, då man sitter i grupper på runt tio personer och talar om varandras texter, är själva kärnan i utbildningen. Det är kanske också här man verkligen kan ”lära” sig något. Författarskolan är fantastisk när det gäller att få koll på olika typer av texter. Man har föreläsningsblock och övningar i så vitt skilda ämnen som lyrik, TV-seriemanus, fantasy, barnböcker och sångtexter. Att tvingas till att skriva i genrer som man inte är helt bekväm i och sedan låta andra läsa texterna var jobbigt i början, men gjorde också att man vågade allt mer.

Så, blir man en bättre skribent? Tyvärr är svaret inte helt enkelt. Undervisningen var inspirerande, men eftersom handfasta tips som fungerar för alla är svåra att ge blev föreläsningarna ibland ganska luddiga. Det som är den allra största vinsten med att gå i en skrivarskola tror jag snarare är att skrivandet blir ett jobb, man avsätter tid man annars inte skulle ha haft och genom övningsuppgifterna tvingas man till kontinuerligt skrivande. Och responsen förstås! Att ha ett nätverk av skrivintresserade personer runt sig som lägger ner timmar på att kommentera ens text är såklart fantastiskt givande. Det här nätverket har man ju dessutom kvar även efter det att utbildningen är avslutad.

Ännu mer om författarskolan kan man läsa här.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Att lära sig skriva, igen

  1. Ping: Manne Fagerlinds blogg

  2. Ping: En månad med Debutantbloggen « Manne Fagerlinds blogg

  3. Till Anna: Mycket sant, fast jag inte är heltidsarbetande småbarnsmamma men när jag jobbade med annat än mitt nuvarande förlag var jag ofta verkligt trött när jag kom hem. Jag kommer ju i kontakt med väldigt många wannabe-författare nu genom min tjänst manusbedömning och jag måste säga att är djupt imponerade över alla som slutfört en roman och samtidigt jobbat.

    Och det är inte korta böcker heller: fantasy och thrillers på hundratals sidor och många andra. En kille som jag varit redaktör åt ska ge ut sin fantasybok på eget förlag nu i vår och har jobbat på den i fem år.

    Även som svar till Lina:

    Jag skrev i en kommentar till Manne Fagerlind nyss att jag delar in skrivarhandböcker i hantverket och inspirationella. Julia Cameron hör till de senare och är bra, och det finns många andra i den kategorin som handlar om att skapa ett utrymme i tid och rum för sitt skrivande.

    Man kanske också kan tänka sig att ”skalövningar” som det finns böcker om kan fungera som ett sätt att bota skrivkramp och sätta igång en.

  4. Björn Falkenström skriver:

    Tror skrivarskolor kan fungera väl utifrån en social synpunkt också. Man får träffa andra som också brinner som supernoviga tomtebloss för litteraturen och dess hantverk.

    Finns ju vissa som hävdar att man lär sig mer av varandra än av kursen i sig.

  5. Lina Arvidsson skriver:

    Jag tror absolut att det finns en sådan myt, Göran! Tycker att Julia Cameron säger det bra, när hon jämför skrivandet som hantverk med att spela piano. Ingen skulle drömma om att kunna spela piano utan att ha övat, och utan att sedan hålla igång plinkandet då o då för att inte rosta till. En vettig liknelse att ha i bakhuvudet, tycker jag. Skönt också för att ta press från att allt man skriver behöver bli speciellt bra. Vissa saker skriver man helt enkelt för att det hjälper en att bli bättre.

  6. Anna skriver:

    Avundsvärt det där med tid för skrivandet. Visst, ibland är det kanske en ursäkt att inte sätta sig ner. Men som mycket-mer-än-heltidsarbetande småbarnsmamma är tiden verkligen knapp. Nästan allt annat än just jobbet och barnen får stå tillbaka om man ska ha en chans. Drömmer om att kunna ta ut kanske två halvdagar i veckan för att bara skriva. Men det lär förbli en dröm… som jag delar med andra. 🙂

  7. Jag kan inte kommentera kvaliteten på Lunds utbildning men håller med dig om att deltagarna tvingas till att se författandet som en jobb.

    Biskops Arnö verkar ha en likartad princip att respons i grupp är en väldigt stor del av innehållet.

    Hur Göteborgs universitets skrivarlinje funkar vore intressant att veta om nån här har gått den, den är också projektinriktad och man skriver mycket hemma och åker ner då och då, tror jag. Den har ju avkastat en del numera kända författare.

    En sak som förvånat mig på de skrivarkurser jag hållit är att wannabe-författare inte ser kontinuerligt övande som viktigt. Musiker gör det ju ständigt även när de är verksamma som proffs, men inte skrivare. Finns det en myt att jag kan författa, det handlar bara om att få ner min story på papper?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s