Så blev ”Berg har inga rötter” antagen, del 1

De flesta som skriver verkar pendla mellan storhetsvansinne och självförakt. Ena dagen är det man skriver ett odödligt mästerverk, nästa är det dynga i dess renaste form. När denna berättelse tar sin början, för ganska precis ett år sedan, skrapade jag i botten av den långa skalan och hade betraktat det som djurplågeri att lägga mitt manus i en kattlåda.

Min depressiva inställning hade i och för sig sina skäl. De två manus som jag skickat in ungefär femton år tidigare hade faktiskt fått en del personliga refuseringar — förlagen hade berättat varför de tackade nej, sagt att det var lovande även om det hade brister. Det skulle ju vara ett gott betyg. Därför hade jag haft gott hopp om framgång med denna min tredje roman, för både jag och min fru tyckte att den var minst en klass bättre. Men allt jag fått från förlagen dittills var refuseringsbrev enligt formulär 1A: tack för att vi fått läsa, tyvärr passar det inte in i vår utgivning, et cetera, och så vidare. Dessutom hade ingen av de tre vänner  jag skickat det till hört av sig och berättat vad de tyckte. Nu hade jag en gnagande misstanke att de alla avskydde mitt manus men inte hade hjärta att säga det.

Var det så att jag var kass på att skriva och inte ens hade vett att förstå det själv? Kanske var det dags att en gång för alla skrota de gamla drömmarna och ägna mig åt något som andra hade någon glädje av i stället? På något vis måste jag få veta. Först tog jag tjuren vid hornen och ringde väninnan L, min skrivarkompis sedan många år. Med bultande hjärta frågade jag: ”Snälla, du måste svara ärligt nu, är min roman så dålig att du inte ens orkar läsa klart den?” Men nej, hon lovade att det inte var så, hon hade inte ens hunnit börja läsa. OK. Skönt. Hon skulle inte ljuga mig upp i ansiktet, det visste jag. Vännerna J och A svarade ungefär samma sak. Kanske fanns det hopp ändå.

Just då gick jag in på mitt GMail-konto och fick för första och hittills enda gången anledningen att vara tacksam över reklamlänkarna. Ett företag som hette Bokverket erbjöd manusbedömning. Bakom namnet dolde sig ett litet förlag (bara en person, fick jag veta senare), så det borde vara en van lektör, och dessutom erbjöd han ett personligt möte efter att ha levererat sin rapport. Bara det gjorde att det kändes mer attraktivt än Författarcentrum, där bedömaren är helt anonym. Det skulle kosta 4000 plus moms. Mycket pengar, men det fick helt enkelt vara värt det. Förutom för en professionell bedömning betalade jag för en ärlighet som jag aldrig kunde begära av mina vänner.

Veckorna som följde var jag faktiskt nervösare än då jag skickat manuset till förlag. En refusering behöver man inte ta personligt; det kan finnas så många skäl till att ett förlag säger nej. Nu hade jag däremot bett om en dom inte bara över min bok, utan också över de författardrömmar jag burit med mig ända sedan mellanstadiet. Åtminstone kändes det så. En dryg månad senare befann jag mig på semester på Sri Lanka. Jag gick upp och kollade mailen i ett ångande hett rum med mahognypaneler, där folk satt klistrade framför TV-utsändningarna från cricket-VM. Då låg där en prydlig PDF-fil med rapporten från Bokverket. Den vanliga tropiksvetten blandades med kallsvett när jag öppnade den och läste.

Lektören Göran anmärkte på en del mindre saker, som att jag ibland borde tänka mer på klassikern ”show, not tell”, men han tyckte inte alls att min bok var dålig. Tvärtom var han entusiastisk över min språkbehandling och över gestaltningen i nyckelscenerna och tyckte att mitt porträtt av Lasse var fascinerande men gåtfullt. Han rekommenderade mig dock att göra en ordentlig kapitelindelning för att underlätta för läsaren. Av någon djupsinnig anledning hade jag nämligen bara delat upp den i tre delar (fråga mig inte varför, det var nog mest dumt). Annars var hans största invändningar att han starkt saknade en tydligare beskrivning av Lasses fru och av deras relation, som nu mest var antydd, och att Lasses handlande ibland framstod som lite mystiskt. Några saker hade han också missförstått. Jag insåg att jag i min rädsla för att bli övertydlig ibland hade blivit otydlig i stället.

Det var den professionella bedömningen det, och jag tyckte att jag redan fått valuta för pengarna. Ärligheten inkasserade jag vid vårt personliga möte. Eftersom Göran också är förläggare frågade  jag honom rakt ut om han kunde tänka sig att ge ut boken. Han hummade lite undvikande, och jag sa att jag i så fall ville veta vad det var den saknade. Han svarade att den inte saknade kvalitet. Han ville inte ge ut den eftersom min roman borde kunna nå en stor läsekrets,  och därför skulle passa bättre på ett förlag med mer marknadsföringsresurser. Få saker som någon sagt har gjort mig mer lycklig.

Jag tyckte att det mesta som han sa i sitt utlåtande stämde, och att jag skulle kunna förbättra manuset med en ganska liten arbetsinsats. Jag mailade genast till Damm Förlag, det enda av förlagen från min första utskicksrunda som inte hade svarat än, och frågade om de hade börjat läsa. Det hade de inte, så jag sa åt dem att vänta lite, så skulle de få en bättre version. Två veckor senare var den klar och jag skickade in den, nu med ett helt annat självförtroende. Om inte Damm nappade så skulle jag säkert hitta något annat förlag, ett som skulle uppskatta min berättelse lika mycket som Göran.

Klockan slog för andra ronden.

Den rafflande fortsättningen på berättelsen kan du läsa här.