Så blev ”Berg har inga rötter” antagen, del 2

Det här är andra delen i berättelsen om hur min debutroman blev antagen. Den första delen hittar du här.

Telefonen ringde medan jag satt och programmerade. Vid det här laget hade det gått några veckor sedan jag skickade den nya versionen till Damm förlag. Jag var inte längre på helspänn på samma sätt som tidigare, fick inte hjärtklappning så fort telefonen ringde eller det kom ett mail. Nu blev jag i alla fall lite spänd eftersom jag inte kände igen telefonnumret. Det kom från en mindre svensk stad, så det kunde inte gärna vara Damm, men jag hade ju skickat även till andra förlag …

Och det var ett av de andra förlagen! Det var ägaren som ringde, och han berättade att både en lektör och han själv hade läst och tyckte att det var ett jättefint manus. Jag berättade att jag hade en ny version nu, och att jag kunde skicka den också. Så fort jag lagt på rusade jag in i vårt projektrum och berättade för alla. Leendena spred sig över kollegornas anleten.

Hela dagen var jag bara glad, men på kvällen smög sig en liten oro på. Det fanns trots allt en anledning till att jag skickat till Damm bland de första. Jag hade fått en bra känsla för dem. De gav ut böcker i flera olika genrer men verkade genomgående satsa på riktiga berättare, på författare som verkligen ville dra en historia. Tänk om jag skulle skriva kontrakt med det andra förlaget och sumpa chansen att få det med Damm! Jag var rädd att bli pressad till  något som jag kunde få ångra. Men så insåg jag att jag hamnat i en helt ny situation. Som aspirerande författare är man nästan alltid i hopplöst underläge — det enda man kan göra är att stå där med mössan i hand och vänta på att förlagen ska höra av sig. Nu hade jag däremot ett övertag, om än litet.

Redan nästa morgon mailade jag till Damm, berättade att ett annat förlag hade anmält intresse och frågade om de kunde snabba på behandlingen av mitt manus. Utgivningschefen svarade att hon skulle ge det till en lektör omedelbart. Mycket riktigt: snart hörde lektören av sig och sa att hon skulle försöka ge besked under kommande vecka. Men hennes besked kom faktiskt redan på fredagen. Det kändes ju lovande att hon läst klart så snabbt, och ännu mer lovande att hon skrev: ”Jag vill bara säga att jag har läst ditt manus nu och blev väldigt förtjust! Så jag har gett det till min chef för läsning”. Hon varnade att det skulle ta ett litet tag på grund av den pågående bokmässan i London och frågade om jag orkade vänta på dem.

Hurra! Självklart orkade jag det!

Fast det sa jag inte. Jag replikerade svalt att jag nog ändå kunde tänka mig att vänta och hoppades att jag fortfarande lät svåråtkomlig, trots att jag skulle ha kastat mig i famnen på Damm om de så bara hade vinkat med lillfingret. Både min fru och jag försökte sänka mina förväntningar. Vi sa oss att det ändå var coolt att flera skulle läsa, och det på ett förlag som Damm. Även om det blev ett nej sedan så borde man se det som en framgång. Samtidigt kände jag att det var nära nu, och jag visste att jag skulle bli besviken om jag föll på mållinjen.

Det gick en vecka till. Åtta dagar. Nio. Men så, på den tionde dagen, kom nästa mail: ”Nu är vi några personer här som har läst ditt manus och jag tänkte höra med dig om du har lust/tid att komma hit för ett litet möte. Vi känner att vi skulle vilja träffa dig innan vi tar ett beslut.”  Två dagar senare var jag välkommen upp till förlaget.

På mötet deltog utgivningschefen Cina och två redaktörer. Cina började med att säga att de alla tyckte väldigt mycket om min bok. Då slappnade jag av lite, men ändå har jag sällan eller aldrig känt mig så utsatt och nervös. Det var på många sätt som en anställningsintervju: de bad mig berätta lite om mig mig själv, och det var tydligt att de försökte få en uppfattning om hur jag var som person. De ställde också lite konkreta frågor, till exempel hur jag ställde mig till att jobba med en redaktör som skulle föreslå ändringar, och om jag hade flera bokidéer på lager. Jag berättade om några böcker som jag skulle vilja skriva. Som tur var nickade de gillande åt dem. De ville nämligen inte bara köpa en bok, utan bygga ett författarskap på längre sikt. Men det tyckte jag bara var en fördel! När mötet avslutades sa de att de skulle diskutera sinsemellan och höra av sig inom en vecka.

Och så fick jag sitta där och vänta igen. Jag grubblade på vad som tog en sådan tid. Om de gillade boken kunde de väl bara slå till? Fattade de inte vilken tortyr det här var för mig? Jag pratade en del med min lillebror Linus, som också är konstnärligt verksam och därför kunde  förstå rätt väl hur det kändes. Just den veckan hade han och hans familj fått kontrakt på en ny lägenhet och vi hoppades att även jag snart skulle ha något att fira. Vi bestämde att de skulle komma till oss och dricka champagne om det nu blev så. Jag köpte en flaska och lade den på kylning.

Efter åtta dagar stod jag inte ut längre. De hade ju sagt ”inom en vecka”. Inte skulle de väl bli sura om jag stötte på lite? Jag skickade ett mail till min kontaktperson på förlaget och frågade så försynt som möjligt hur länge jag skulle behöva vänta på besked. Men inkorgen på min mail ekade fortfarande tom. Funderade de fortfarande, eller vad var det som pågick?

Dagen därpå var jag på jobbkonferens i Arboga. Bisarrt nog kom telefonsamtalet precis när jag skulle kliva in i en flygsimulator. Jag såg att det var från Damm och blev så skakis att jag höll på att tappa telefonen. Det första Maria från förlaget gjorde var att fråga om jag skulle köpa champagne idag, och sedan sa hon att de hade bestämt sig — visst skulle de ge ut min roman! Jag skrek rätt ut och kramade om en stackars kollega som råkade stå lite för nära. Med våta kinder ringde jag och berättade för min fru, och därefter skickade jag ett SMS till min bror. Bara två ord: ”Champagne imorgon?”. Efter bara några sekunder ringde han upp, och vi jublade ikapp i telefonen.

Jag kan bara inte beskriva hur lycklig jag var — än idag får jag tårar i ögonen när jag tänker på det. Efter allt detta slit, all denna vånda, efter två refuserade romaner och trettio år av drömmar hade jag till sist blivit antagen! Samtidigt hade just en annan resa börjat: manusets väg till att bli en färdig bok. Men det ska jag berätta mera om en annan dag.

Annonser
Det här inlägget postades i Berg har inga rötter, Debut, Manne Fagerlind. Bokmärk permalänken.

46 kommentarer till Så blev ”Berg har inga rötter” antagen, del 2

  1. Ida Andersson skriver:

    Wow! Sitter just nu och väntar på det där jobbiga mejlet. Det var fantastiskt att läsa din historia, då är det kanske inte kört för mig heller. Jag blev nästan tårögd när jag läste om ditt ja, vill så känna den känslan med. Tack för att du delade med dig!

  2. Ping: I dag kommer ”Berg har inga rötter” ut « Debutantbloggen

  3. Lotta skriver:

    Spännande läsning! Damm är ett förlag jag aldrig skickade mitt manus till, nu har jag fått positiv respons från annat förlag. Ibland önskar jag ändå att en ”oberoende” lektör skulle läsa det..

    • Manne Fagerlind skriver:

      Grattis till den positiva responsen!

      En lektörsgenomgång kan vara väldigt nyttig, men det kostar en del. Du får fundera på om du tycker att det är värt priset.

      • Lotta skriver:

        Vad jag hoppas på nu är att någon läser när alla ändringar är gjorda…Förlaget hade en lektör som läst, men nu när jag ändrat en del vill man ju ha detta kollat också..

  4. Anne skriver:

    Härlig berättelse! Och vilken motivator att fortsätta skriva varje gång man tänker ”äsch, det är ingen idé…” 🙂

  5. jophan skriver:

    Jätterolig läsning. Det hade jag inte riktigt trott den dagen jag sprang ihop med en väldigt lillgammal elvaåring på Stadsbiblioteket i Strängnäs… 😉

  6. Lisa skriver:

    Äntligen kan jag kommentera. Läste ditt inlägg på bussen till jobbet i ottan, och tror du inte att jag började gråta? Johodå. Helt fantastisk läsning, och ett stort grattis! Hoppas på att få veta hur det känns, en dag 🙂

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack, tack!

      Skönt att någon verkar vara lite gråtmild som jag. Det kan du omöjligt vara, förresten, möjligen nästan.

      Jag håller tummarna för dig och din bok. Det låter som om du är nära nu! Jag har som du nog förstår varit inne och tjuvläst på din blogg.

      • Lisa skriver:

        Åh ja, gråtmild är det minsta jag är. Likväl, så himla lycklig läsning.

        Och tack! Men nära skjuter som bekant ingen hare. Men hoppet lever, för alltid. En skrivdröm är en skrivdröm, är en skrivdröm. Så är det ju.

        • Manne Fagerlind skriver:

          Kämpa på! Men som jag sa till en annan skrivande person ovan, det finns ju många sätt att ge ut en bok nuförtiden, och Oskar Källners inlägg på denna blogg är verkligen inspirerande.

  7. Ping: Så gick det till när ”Mina fräknar” blev antagen « Debutantbloggen

  8. Anneli skriver:

    Vilken underbar berättelse, jag ryser när jag läser den !

  9. Manne Fagerlind skriver:

    Beröm kan man väl inte få för mycket av? Inte jag i alla fall!

  10. Ethel skriver:

    Nu har du fått så mååååånga kommentarer här, så det känns en aning överflödigt, men jag kan inte låta bli ändå. Så kul att läsa om din resa! Härligt spännande berättat!

  11. Anna skriver:

    Åh, får rysningar av din berättelse!

    Vilken otroligt härlig känsla!!!

    Undrar i mitt stilla sinne om jag kommer att få uppleva detta någon dag. När man läser sånt här börjar man inse hur många nålsögon man måste passera för att komma ut på andra sidan.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Roligt att du tyckte om det!

      Visst, det är jättetufft att bli antagen. Men det finns trots allt många förlag man kan försöka med, och det är ingen skam att ge ut en bok själv heller. Läs gärna Oskar Källners många inlägg här för inspiration. Ge inte upp!

  12. Björn Falkenström skriver:

    Härligt!

    Man blir bara glad av att läsa det här.

    Nu fick man också goda tips här på vad man ska göra om ett förlag visat intresse men man hoppas att ”ett bättre” ändå ska snabba på 🙂

  13. Susanne B skriver:

    Åh, nu grät jag också en skvätt!

  14. Jag har förstås känt mig jätteglad över att Manne blev antagen och att det gått så fort efter det, och kände mig hedrad över skildringen över min manusbedömning som han skrev i ”del 1”. Det var också intressant att höra om våndan från ”andra sidan”.

    Det enda man undrar i del 2 ovan är hur kontakterna med det förlag som först hörde av sig fortlöpte!

  15. Kära Syster skriver:

    Fantastisk berättelse! Stort grattis till samarbetet med Damm, ser verkligen fram emot att läsa din bok.

    /Anna

  16. bielke von sydow skriver:

    glädjs med dig. bra historia. men jag undrar vart tog det andra förlaget vägen? vad hände med ditt manus där? ringde du och sa som det var eller vad hände?

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack!
      De var lite långsammare, och när de hörde av sig nästa gång var jag redan antagen av Damm.

  17. makena skriver:

    Ja det förstår jag verkligen!! Min högsta dröm med den bok jag håller på med är ju att den ska nå många läsare. Att bli känd eller tjäna pengar på det är jag faktiskt inte speciellt intresserad av. Jo, tjäna pengar gör jag såklart gärna så jag får mer tid till skrivande!

  18. Mathias Sundin skriver:

    Fantastisk läsning Manne! En aaaaaning motiverande! =)

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack så mycket! Du skriver själv, låter det som? Det är så kul det här med Debutantbloggen, känns som att man plötsligt har fått sisådär 200 nya skrivarkompisar.

  19. makena skriver:

    Väldigt spännande läsning både del 1 och 2! Gick in och kikade på damms hemsida också och såg dit namn där bland all deras författare. Det måste vara en skön känsla att stå med där! 🙂

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack!

      Jo, visst är jag stolt (ofta alldeles för stolt) över den nya titeln ”författare”. Men det roligaste är ändå att min berättelse kan nå många läsare. Jag tycker så väldigt mycket om den.

  20. Lovable skriver:

    Vilken underbar berättelse! Jag sitter som på nålar just nu och bara väntar. Din berättelse var verkligen precis vad jag behövde. Du skriver så fint om våndan att vänta- jag är säker på att du har många underbara historier inom dig och ett blomstrande författarskap framför dig.

  21. Frida Skybäck skriver:

    Åh vad härligt!

    Det är verkligen en mycket speciell känsla.

    Grattis igen.

  22. Sofia skriver:

    Underbart inlägg!

  23. Ping: Så blev ”Berg har inga rötter” antagen, del 1 « Debutantbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s