Gästbloggare: Maria Edgren

Dagens gästbloggare heter Maria Edgren. Hon har tidigare gett ut dikter men debuterar under våren som barnboksförfattare med boken ”Den magiska bokskrivaren”.

Att våga språnget och trotsa Jante – min väg till författandet

 

Jag kan än idag komma ihåg svensklektionerna när jag gick i mellanstadiet, som det då hette. Hur vi alla skulle tvingas in i den litterära kanon och läsa det som ansågs vara värt att läsa. Finlitteraturen. Rätt bok för rätt ålder. Inte sväva ut och kliva utanför den litterära mallen. Aja baja….

Jag var där, utanför, och svävade fritt i det okontrollerbara. Bestämde träff med andra författare och klev in i andra dimensioner. Ibland var jag detektiven som löste mordgåtor, ibland jagade demonerna mig i drömmarna på nätterna och ibland grät jag floder över den hopplösa olyckliga kärlekshistorien.

Vi alla läste, skillnaden var bara att jag vågade trotsa systemet. Jag blev äldre och läste texter som fick mig att ifrågasätta vår existens, trygghetsramarna runt omkring oss. Vad var meningen med alltinget, egentligen? Och fanns det verkligen en rätt litteratur att läsa? Vem bestämde det?

Jag skäms inte för de böcker jag har läst genom åren – allt ifrån kioskvältare till nobelpristagare, skillnaderna kanske finns men allt jag har läst i mitt liv har tillfredställt mig på något sätt. Gett mig något som jag för stunden har behövt eller fattats.

Böckerna har följt mig genom åren, tills den dagen jag bestämde mig för att skapa mina egna ord. Jag skrev och skrev. Tjuvlyssnade på bussar och tåg, på möten och samtalen människor emellan. Vårt behov av att få berätta, få bekräftelse – alla dessa lösryckta fragment sammansatta i mitt huvud som ett pussel för att så småningom bli en ny historia. Ibland fastnade pennan, hakade upp sig och vägrade skriva ut orden. De fick mogna fram, det var inget som jag kunde styra själv utan skrivandet drevs av en kraft övermäktig mig och den kreativa energin som pulserade i mina ådror.

Rösten i mitt huvud började bli högre och högre, Maria, är det inte dags nu, att våga språnget?

Vad har man att förlora på att leva ut sin dröm, tänkte jag. Ska jag låta byrålådan förbli stängd och aldrig få veta? Jag var alldeles för nyfiken för att spekulera så jag tog språnget. Skrev klart mina dikter och skickade in till olika tidskrifter. Fick svar ganska snabbt och blev publicerad. Började skriva på lite större projekt, skickade in och de välkända och berömda refuseringarna började ramla in. Jag kände till dem, hade hört talas om hur de kunde se ut.

Istället för att bli upprörd tog jag emot orden och gjorde något konstruktivt utav det; jag svarade på refuseringarna för min egen skull. Det kunde se ut så här:

” Vilka är de som sitter och läser mina texter?

Granskar, tycker, tänker, pekar, stryker,

fnyser, hånar, fånar sig,

rånar mig på mina ord?

 

Fantiserar om pinnsmala herrar med mustascher som krumelurer,

välstrukna skjortor med doft av antikvariat, med damm på axlarna.

Om lönnfeta kvinnor i alldeles för små kläder som stramar upp korrektheten,

plutiga läppar i blodig färg som hungrar efter ett nytt byte att sätta glupskheten i.”

 

eller

”Refusering – ett ord som skrämmer,

som provocerar, får igång pulsen, drivet,

nu jävlar ska ni få se, kommer slå igenom en dag

och den dagen ska ni få den fetaste refuseringen ni någonsin skådat från mig

som ett tack för att ni refuserade mig.”

Dessa små ventiler fick mig att stå ut, orka skriva mer, skratta åt eländet. Vad är en refusering eller två om hundra år? Ibland stjälper de hela ens livsdröm, ibland kan de hjälpa till på traven.

Nu står jag inför en debut och ytterligare en bok som ska ges ut 2012. Och vem vet vad som väntar bakom hörnet? Den som vågar – får se!

Så, när du sitter där i din lilla vrå och tvivlar, låt känslan bli något kreativt som ditt skapande kan stå på. Alla har något att berätta, det handlar bara om att fånga orden.

7 reaktioner på ”Gästbloggare: Maria Edgren

    • Det glädjer mig att höra.
      Krafterna kan tryta ibland, likaså inspirationen och man kan behöva lite push och pepp ibland, då och då – även från oväntat håll.
      Kämpa på!

  1. Pingback: Maria Edgren gästbloggar på Debutantbloggen - Darkness Publishing

  2. Har också känt av en del snobberi vad gäller vad man ”ska” läsa. Säkert lär man sig mycket mer av att läsa alla genrer, istf att begränsa sig.

    Dina ord om refusering gillade jag. ”Rånar mig på mina ord” – så sant! De sista stroferna läste jag högt, ja jävlar :-)!

    • Jag gillar själv texter som knockar mig! Gärna rakt på för ibland är det så naket och brutalt.
      Vad härligt att du gillade mina dikter, tack och bock.

  3. Att olika slags böcker ger en olika dimensioner och att de alla har ett värde på sitt eget vis, tycker jag med. Så roligt att höra din historia om skrivandet och hur du både har gett ut och ska ge ut (ännu mer). Varmt lycka till med boksläppet nu i vår! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s