Varför jag ville byta namn till Wollf

På sistone har jag tänkt en del på det där med favoritförfattare och hur de influerar en. Runt millenieskiftet var det lustigt nog så att mina två älsklingsförfattares efternamn båda var excentriska stavningar av ordet Wolf – Woolf respektive Wolff. Jag funderade starkt på att byta namn till någon annan variant, förslagsvis Wollf, och se om jag skulle börja skriva lika bra som de.

Idag har jag ett mer avspänt förhållande till de författarna, men de är fortfarande viktiga för mig.

Virginia Woolf behöver väl ingen närmare presentation. En av de största modernisterna under förra seklet, för mig den allra största. Bland annat tycker jag att Woolf var den första som verkligen lyckades med att använda inre monolog. Men det jag älskar med hennes texter, i alla fall de bästa (hon är lite ojämn), är inte att hon var en förnyare. Det som förtrollar mig är dels hennes språk, som är så vackert och så lyriskt utan att någonsin gå överstyr, dels hur nära hon ligger sina huvudpersoner. Hon ger dem alltid den tid och den respekt de behöver och har en sådan fantastisk förmåga skildra människors tankar och känslor, hur de skiftar, blandas och plötsligt flammar upp. Just detta gör hennes böcker fascinerande, fastän det oftast händer väldigt lite på utsidan. Dramat försiggår inuti personerna.

Jag har lärt mig en hel del av Woolf men har aldrig riktigt försökt berätta historier som hon; jag har nog inte hennes tålamod helt enkelt. Annorlunda förhåller det sig med min andra favorit från den tiden – Tobias Wolff.

Wolff är en av de mest hyllade novellisterna i Nordamerika (även om han nu, som alla andra, hamnat i skuggan av Alice Munro), och efter att ha läst allt av honom kunde jag under lång tid knappt komma på en enda litterär idé som inte kändes som en pastisch eller efterapning av hans noveller. Han påminner en hel del om Chekhov (som han, i sin tur, beundrar), men jag tycker att han är mycket, mycket bättre. Han är en lika skicklig berättare som den store ryssen, och har samma dragning till sorgliga eller till och med tragiska historier. Men det finns något annat där också, en ton som helt saknas hos Chekhov. Det finns någonting upplyftande, en allmän känsla av att allt inte är förlorat, ett hopp trots allt. Wolff är absolut inte en blåögd optimist, men han är inte heller en cyniker som Chekhov. Gång på gång är det som om verklighetens mörka, skrovliga yta krackelerar och ett bländvitt ljus silar igenom. Till och med när han skriver om en man som blir skjuten i huvudet av en rånare (”Bullet in the Brain”) så finns den där känslan där. Det är helt fantastiskt, och väldigt inspirerande.

Aldrig har jag blivit så glad över en bok som när min amerikanske vän Doug lyckades få Wolff att skriva in en dedikation till mig i ett ex av sin senaste samling. Doug berättade ingenting om detta, skickade den bara och lät mig få en glädjechock när jag öppnade paketet och såg vad som stod på bokens titelblad: ”Manne, keep writing!”. I vanliga fall bryr jag mig inte så mycket om dedikationer och signerade ex, men det här var annorlunda. Ett år senare blev jag klar med den roman som nu heter ”Berg har inga rötter”. Jag tror faktiskt att den där dedikationen bidrog till det.

Förmodligen var det dock bra att småbarnsårens bestyr hindrade mig från att skriva min roman just när jag var som mest förälskad i Woolf och Wolff. Risken är stor att de hade präglat den för mycket. Nu kan jag hitta tonfall och uttryckssätt som påminner om dem, men det känns som om jag har smält det jag fått från dem, gjort något eget av det.

Fast jag tror att all litteratur man tycker om finns kvar någonstans och kan flyta upp till ytan när man minst anar det. När jag läste korrektur upptäckte jag till min häpnad att både språket och stämningen i min text påminde om en tredje författare, en som jag också tycker mycket om men inte har läst på femton år. Och nej, jag tänker inte avslöja vilken. Lite vill jag behålla för mig själv.

14 reaktioner på ”Varför jag ville byta namn till Wollf

  1. Ping: Att läsa eller inte läsa « Debutantbloggen

  2. Ping: Unni Drougge och Gunilla Bergensten – författare som förändrat mitt liv « Debutantbloggen

  3. Ping: Läsa för att skriva « Debutantbloggen

  4. Jag HAR redan tagit mig ett artistnamn – Thomas Erikson. Bra namn. Populärt. Högst 65 000 svenskar heter Thomas Erikson om vi inkluderar samtliga stavningar. Däremot döpte jag min huvudkaraktär efter två viktiga manliga figurer, varav den ena är författare. Gissa vilken?

  5. Ja det där med favoritförfattare är klurigt. Jag har själv hamnat i situationen att jag skulle vilja skriva samma fras som min favoritförfattare men känner att det blir så klyschigt. Varför han hon före mig? Utrrycket skulle passa så perfekt i min text men eftersom den redan är skriven får jag hitta på någon egen variant och den blir aldrig riktigt lika bra. Dynamiken som jag försöker bygga upp blir bara ett platt fall. Jag inser att jag måste försöka få lite distans – hur det nu ska gå till :-).

    • Svårt. Kommer bara på en sak som kan funka: Läs inte din favoritförfattare på ett tag, och försök läsa något annat som du tror kan göra starkt intryck.

    • Om hon är lika bra som de andra två så MÅSTE jag byta namn till Wollf. Eller kanske Fagerwollf (se Fridas kommentar ovan).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s