Unni Drougge och Gunilla Bergensten – författare som förändrat mitt liv

Det finns tillfällen, upplevelser, personer som förändrar en människa för alltid. Gör så att livet ändrar riktning. Ibland förstår man hur viktig en händelse är först i ett annat perspektiv, i ett annat år.

Två personer som har haft en sådan betydelse för mig är författarna Unni Drougge och Gunilla Bergensten. Båda kom in i mitt liv först genom sina böcker, därefter som personer. Manne och Ulrika har skrivit om författare och böcker som påverkat dem i sitt skrivande. Nu blir jag personlig, privat och känslosam för den här texten handlar om för mig livsavgörande möten med människor som älskar och lever för berättandet. De har dessutom varit generösa och storsinta och delat med sig av sin gudabegåvade talang.

Jag tar det i kronologisk ordning och börjar med Gunilla.
Julafton 2002 var jag gravid. I julklapp till min make köpte jag ”Pappor föder barn” av Gunilla Bergensten (eftersom min kompis Eva, som också var gravid, rekommenderade den). Innan jag slog in boken i rött omslagspapper satt min syster Charlotta, barnmorska, nygift och barnlängtande och läste boken mycket, mycket försiktigt från pärm till pärm (den skulle ju framstå som ny, oläst).

2006 började jag arbeta på Category baby, SCA. Gunilla Bergensten var copywriter på den reklambyrå som företaget anlitade. Under några år kom Gunilla och jag att arbeta tillsammans i stort sett dagligen. Gunillas lyhördhet, känsla för språket, rytmen, kan närmast likna en begåvad konsertpianist. Hon är tonsäker och prestigelös och jag avgudar hennes arbete. Om Du inte har upptäckt Gunillas böcker kan jag rekommendera dem. Så här beskriver Gunilla sig själv på sin hemsida:

”Jag heter Gunilla Bergensten, och jag har nu fyllt 43 år. Jag är mamma till två barn och gift med Magnus sedan hur länge som helst. Vi bor i San Francisco sedan snart tre år tillbaka. Jag vet inte var tiden har tagit vägen.
”Familjens projektledare säger upp sig” var min andra bok, den första jag skrev heter ”Pappor föder barn”. Den tredje kom i mars 2009 ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig. Och yngre”. Min första roman ”Konsten att vara otrogen på Facebook” finns att köpa i bokhandelen – just nu!”

Bokreleasefesten för ”Familjens projektledare säger upp sig” var som att öppna upp lucka 24 i julkalendern som barn. Fram kom en ny och lockande värld vilken helt kretsade kring kärleken till kulturen och glädjen över att få fira den. Vid tillfället hade jag själv just börjat skriva och jag blev helt golvad, hänförd över stämningen. Jag åkte hem övertygad om att jag just hittat rätt på riktigt i livet, funnit min plats på jorden.

Så gick några år. Gunilla och jag förblev vänner och hon var en av de få som läste mitt första manus och gav feedback.

För lite mer än ett år sedan satt vi på ett fik på Söder och jag berättade att jag hade en tanke, en manusidé som inte släppte taget om mig. Den handlade om en kvinna som levde i en relation där hon helt tappat bort sig själv. Till slut tar hon fasta på det enda hon har som hon upplever gör henne unik; fräknarna på huden.

Det finns något väldigt sårbart i att avslöja, blotta, berätta en ny historia, innan den är nedskriven. Gunilla förstod känslan jag fångat och uppmuntrade mig att skriva ”Mina fräknar”. Alla som varit med om en liknande situation förstår hur lättad jag kände mig.

Nu kommer vi till Unni Drougge. Jag får samla mig en stund innan jag kan fortsätta skriva. Fingrarna darrar på tangentbordet. Hjärtat slår snabbt i bröstkogen. Nu är det på riktigt. Så nära kärnan man kan komma. ”Mina känslor är all over the place” som en känd person nyligen sa. För mig är Unni Sveriges författardrottning. Det är så stort det jag ska säga nu att det är tur att jag sitter ner. Jag har haft den stora förmånen att få fått lära känna Unni, ta del av hennes träffsäkra råd, knivskarpa intellekt, slagkraftiga åsikter, stormiga känslor och stora och varma hjärta.

Att Unni brinner för litteraturen och har åsikter om det mesta är allmänt känt. Att hon generöst ger av sig själv och hjälpte mig, en outgiven skribent, vet inte många om. Inte heller hur mycket vi skrattat, hur underbar hennes humor är.
Om prins Daniels känslor numer är samlade på Haga är mina känslor samlade hos Unni på Kocksgatan.

När jag kom över chocken att Unni tog sig an mig som en ”sparring partner” som hon säger (jag säger mentor) började något hända med mitt skrivande. Jag kan säga att hon förlöste mig vid datorn. Det var på grund av Unni jag kunde skriva ”Mina fräknar” så snabbt och så oerhört lätt. För att hon sa att hon trodde på mig.

Om någon är född författare så är det hon. Nästa gång Du hör Unni prata, lägg märke till att hon till och med talar i perfekta bisatser. Det finns inte ett mejl som inte är en fröjd att läsa.

Så här skriver Unni på sin hemsida:
”Jag har alltid vetat att jag skulle bli författare, det där är en känsla man har. För mig var det viktigt att ha en kanal för mina insikter och utsikter (och snedtrippar föralldel). Och journalistiken blev ett första steg. När barnen var små – och jag konstant kläckte ut fler – passade artikelformatet mig, eftersom småbarn kräver ständiga avbrott.

Men så småningom blev behovet av att fabulera och skriva större sammanhängande texter omöjligt att motstå, och jag skrev min första roman i ett brinnande vansinnestempo (Jag, jag, jag!). Det passade ju ganska bra ihop med bokens handling.

Förövrigt vill jag hålla ett ångande tempo i mina romaner; vi lever ju ändå i ett informationsbrus där snabbhet är en konkurrensfaktor och där jag tycker det är en synd att tråka ut sina läsare. Folk har inte tid att sega sig igenom en bok om det finns annat som är roligare – se en film tillexempel. Jag härmar därför filmkonsten ganska mycket i mitt romanskrivande. Många kritiker ogillar det. De är konservativa och vill bevara en gammal tradition – det ska liksom kännas svårt att läsa en bok, och folk ska inte skita och knulla i litteraturen, tycker de. Men se, det skiter jag i. Mina böcker ska kännas ”direktsända” på full volym. Vill man hitta nya sätt att uttrycka sig måste man spränga ramar, och att vara författare idag är att hitta nya läsare. Då får man möta deras behov. Litteratur är en ganska föråldrad konstform och ska den överleva måste den förnya sig. Många av mina läsare är unga, och det är jag stolt över, för då ser jag till att litteraturen lever vidare.”

Bland Unnis böcker (samtliga är stora läsupplevelser) finns några favoriter som lämnat permanenta avtryck i mig. ”På andra sidan Alex” är en sådan liksom boken jag önskade mig och fick i julklapp 2007 av min pappa ”Boven i mitt drama kallas kärlek”.

Om du har någon av Unnis böcker har kvar att läsa vill jag först säga: Jag är avundsjuk på dig som får vara med om upplevelsen första gången. Sedan vill jag citera Åsa Mattsson på Aftonbladet: ”Unna er en Unni”!

Vad är Du med om idag som väver samman Ditt liv och skapar betydelse om ett eller flera år? Vad önskar eller ger Du för böcker i julklapp 2012?

Visst är det kittlande att inte förstå allt med en gång, inte ha facit i hand?
Det är spännande att leva!

Sofia
www.sofiahallberg.se

Ps.
Kortet på Unni Drougge är taget av fotograf Caroline Roosmark.
Kortet på Gunilla Bergensten är taget av fotograf Jennifer Martiné.
Kortet på mig och min syster Charlotta är taget av Bertil Söderberg, vår pappa julafton 2002.

Det här inlägget postades i Debut, Mina fräknar, Sofia Hallberg och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Unni Drougge och Gunilla Bergensten – författare som förändrat mitt liv

  1. Sofia skriver:

    Jag förstår att du är särskilt glad över att ha Unni som din mentor!

    Jag har svårt att uttrycka just hur bra jag tycker att hon är. Hon är en konstnär med orden och en alldeles speciell begåvning. Det finns nog ingen annan författare som jag beundrar på samma sätt. Jag kan läsa debattartiklar skrivna av henne och njuta av hur hon formulerat sig.

    • Sofia Hallberg skriver:

      Tack Sofia, då tycker och känner vi likadant du och jag. Det är alltid härligt att vara nära människor som är duktiga på det de gör, oavsett vad det är. Om de dessutom älskar sitt arbete är det en ren fröjd.
      Kram,
      Sofia

  2. Helena Milton skriver:

    Men vilket oerhört intressant och spännande inlägg. Det var riktigt roligt att du valde att vara så personlig så jag som inte läst något av någon av dessa författare nu fick en vidare blick för deras skrivande. Unni Drougge har jag varit nyfiken på mer än en gång då jag uppskattar människor som är sig själva, gärna annorlunda, och står för det. Så har jag alltid uppfattat henne

Lämna ett svar till Sofia Hallberg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s