Vem skriver du för?

Den frågan har jag inte ställt mig förrän ganska nyligen. Eller, så fort jag visste att jag skulle få min bok publicerad – då började jag fundera på vad som stod där i boken egentligen och på alla som skulle kunna läsa. Och nu, en kort tid innan boken kommer ut, börjar detta bli mer och mer påtagligt för mig. Och plågsamt. Vid sista redigeringsmötet kände jag till exempel ett stort behov av att stryka en mening för att den kunde tolkas som nedvärderande av en yrkesgrupp. Jag är inte en sådan som nedvärderar folks olika yrken, (jag har själv haft de flesta och tycker att alla jobb är bra, så länge man har ett). För mig borde det räcka att jag vet det men jag strök. Det gav ändå inte så mycket till sammanhanget. (Excuses, excuses).

Min åttaåriga dotter är en bokslukare. Hon läser fort och hon läser bra. Alldeles för bra. Så fort jag jobbar med boken (jobbade, eftersom jag nu inte har ett skvatt mer att göra med den) kommer hon och tittar på skärmen. ”Är det där din bok?” Hon blir överlycklig när hon lyckas läsa ett ord eller två. ”Jag såg att det stod i hennes kök, ha ha!” Dotterns kamp för att få läsa mina ord är en kamp hon förhoppningsvis inte kommer att vinna. Förrän hon är minst 15, har jag sagt. Igår morse sa hon (som fyller år i december): ”Mamma, jag är snart nio år. Då är det bara … (räknar på fingrarna) sex år kvar tills jag får läsa din bok!”

Varför får det stackars barnet inte läsa min bok? Helt enkelt för att det är en bok för vuxna. (Och nej, man är inte vuxen när man är 15 men man är en bra bit på väg). Dessutom har jag gjort som nybörjaren ”ska” göra – jag grävde där jag stod. Många av miljöerna i boken är sådana som är välkända för mig, och således för min dotter. Huvudpersonen är i min ålder. Hon bor i mina hoods, och jag  har placerat henne i ett lika nybyggt hus som mitt. Dessutom har hon två döttrar och en fantastisk man, precis som jag. Jag vill inte att mitt barn ska läsa och tro att boken handlar om mig, eller henne. Det räcker att många andra (som ändå är vuxna) kommer att tro det. Jag är säker på att den fråga jag oftast kommer att få svara på om boken är: ”Är den självbiografisk?” Det är lustigt hur de flesta som skriver om relationer i någon form, alltid får den frågan. Hur många gånger frågar man en deckarförfattare om boken är självbiografisk?

Och så är det det där med sexscenerna. Skämskudde fram. Jag känner till författare som viker vid sexscenerna i böckerna de ger sina föräldrar, för att föräldrarna inte ska läsa där. Jag vet inte om den taktiken fungerar för mig, jag kanske helt enkelt ska trycka upp specialex till mamma och pappa?

Linda Skugge skrev en gång ett inlägg om hur man skriver krönikor. Hennes första råd är att man ska ha mod: Mesa inte, det du skäms för ska med! Känns det du skrivit jättepinsamt så ska det med! Pinsamhet är en garant för att det är bra. Får du panik vid tanken av att dina päron ska läsa så ska det definitivt med!

Jag har skrivit en bok och snart kan vem som helst läsa den. De kommer att tolka det de läser på helt olika sätt.  Det är läskigt. Och svindlande. Och ascoolt. Även om jag själv ibland får upplevelsen av att höra mig själv på en telefonsvarare när jag läser något av det jag har skrivit.

Och hur är det nu då? Är den självbiografisk? Oooo ja. Vartenda ord är sant. Hoppas bara att ingen fattar det, jag har nämligen dolt allt väldigt väl i paketeringen.

27 reaktioner på ”Vem skriver du för?

  1. Ping: Författarens musa och ”idealiske läsare” « Debutantbloggen

  2. Ping: Vem skriver du för? | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

  3. Haha, jag skrev ju ”Baserad på verkliga händelser” på min roman … my gosh. Kanske inte det smartaste jag gjort eftersom folk gärna läste den som att exakt allt var sant!

    Och sexscenerna i pappas bok limmade jag ihop … 😉

  4. Jag har börjat säga att händelserna i min bok inte är självbiografiska alls, men att mycket av Mias tankar är tankar som jag själv hade när jag var 14. Sen är det ju inte riktigt sant. Jag har ju tagit mycket från mitt eget liv. Men lite här och lite där, från olika ställen i livet, och det ena upplevde jag med en person, och det andra med en annan person. Jag tror att jag alltid kommer att skriva på det viset. Ta lite av varje och mixa ihop det. Och det känns inte vettigt att försöka förklara på ett enkelt vis när folk frågar ”är det självbiografiskt”? Då blir det bara som att vi pratar olika språk.
    Jag undrar om det egentligen finns någon självbiografi, som alltså utger sig för att vara det, som är helt igenom sann?

  5. Kul inlägg!

    Några har faktiskt frågat om min roman är självbiografisk. Undrar om det betyder att de misstänker att jag har Alzheimers.

  6. Som Diana Gabaldon säger: I don’t write for wimps…
    Innehållet i mina böcker har inslag av både sex och (ibland ganska grovt) mentalt och fysiskt våld – men det är ju för att det ska _finnas_ där: det är en del av storyn.

    Mina barn har just börjat intressera sig för varför mamma sitter vid datorn närhelst hon får chans, och särskilt sonen gillar att hänga över min axel när jag skriver – dock skriver jag just nu på engelska, vilket gör att han inte kan hänga med alls (han är 9 år). Jag tror inte att jag kommer att låta barnen läsa de ”värsta” historierna förrän de är över 15 år och förstår vad det handlar om. Vad gäller de vuxna, så anser jag att de i kraft av sin ålder och visdom måste kunna avgöra själv om de pallar för att läsa mina texter. Det gäller även mina föräldrar (eller ännu värre: mina nåååågot konservativa svärföräldrar). De får ta mig som de är – även mina mörka sidor. Tycker till och med att det är lite kul att tänka sig hur de spekulerar i huruvida mina karaktärer bygger på mina egna erfarenheter eller min egen personlighet *ondsint skratt* ;-D

    Tack för ett intressant, och kul, inlägg 🙂

    • Det värsta är att ens barn är smarta människor. De hittar säkert på ett sätt att läsa utan att vi vet, om de verkligen vill. Och då får det väl vara så. 🙂
      Och du har en bra poäng – ska också tänka så. Jag vet ju vad jag vet och så kan de få fundera hur mkt de vill. 🙂

      Tack för lång, tänkvärd och trevlig kommentar!

  7. Den här sidan känns viktig.
    Jag vill spara den.
    Håller på med en roman där jag censurerar texten så det bara blir platt.
    Och den är INTE självbiografisk.
    Eller … vi låg faktiskt aldrig med varandra.

  8. Tack för ett inlägg som satte ord på alla tankar som rör sig i mitt huvud. Och tack för (varning för klyscha) att jag får förstå att jag inte är ensam att våndas över vad folk ska tänka och tolka och tycka. Och sexscener.. jag ska erkänna att mina är väldigt oskyldiga, men i nästa bok ska jag våga mer. Man lär sig för varje gång. Snart står vi där med vår debutbok i handen, du något tidigare än jag, och vi ska vara grymt stolta över det, om folk sen tror att vi skrivit om oss själva, låt dem tro det. Vi vet sanningen, kanske får det räcka?

    • Mina sexscener är inte så avancerade de heller. Ja du, stolta ska vi vara och vad folk tror, spelar ingen roll. 🙂

  9. Tänk hur olika det kan vara. Fantasyn jag skriver har tydliga självbiografiska drag, men det skulle ingen förstå eftersom det är just fantasy 🙂 Den vanligaste fördomen om fantasy är ju just att det inte finns några verkliga tankar och känslor i den…

  10. Går i precis samma funderingar som du. Lär inte få frågan om det är självbiografiskt och har inga sexscener, men väl en del tortyr att stå till svars för. Åttaåringen vill gärna ta med boken till skolan och visa för klassen – med blodiga skalpellsnitt på framsidan. Hmmm. Kan bli en issue på föräldramötet är jag rädd.

    • Hmmm… Svårt det där. För det är såklart kul att hon vill visa men jag förstår hur du tänker. Men din framsida är ju SÅ snygg. 🙂

  11. Skriv en drös korta sagor till din dotter, så får hon läsa de istället ?
    Då kommer suget försvinna för henne att läsa din vuxenbok
    🙂

  12. Förstår hur du menar… allt man skriver är väl i stor mån självbiografiskt. Alla karaktärer är jag själv, egentligen. Kul att läsa hur du tänker om hur nära släkt ska uppfatta boken. Precis det ger mig kalla kårar.

    • Fast det vet jag inte om jag håller med om. Att allt man skriver är i stor mån självbiografiskt? Man vill ju hitta på lite också. Men det klart att man har sina referensramar att utgå ifrån och kanske präglas av det.

  13. Ping: Självcensur eller inga hämningar? | Pernilla Alm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s