Författarens musa och ”idealiske läsare”

Han lovade, LOVADE, att aldrig skriva om henne. Hon var ju så väldigt mån om sin integritet, Maria von Platen. Men när förhållandet med Hjalmar Söderberg tog slut blev hon snabbt blottad i både romaner och skådespel. Om än under andra namn.

Maria von Platen läste Hjalmar Söderbergs ”Martin Bircks Ungdom” hemma i Skåne och boken måste ha berört henne oerhört.
Hon skrev ett brev till honom. Och sedan ett till. Och ett till. Och … ”till sist utan vett och sans”.

Vid tidpunkten var Maria gift och hade en 11-årig son men inget kunde stoppa kärleken till författaren. Hon lämnade allt, flyttade till Stockholm och blev Hjalmars älskarinna.

Maria von Platen kom att bli Hjalmar Söderbergs musa och inspirerade till pjäsen ”Gertrud” och romanen ”Den allvarsamma leken”.  Hon är också förebild för Helga i ”Doktor Glas.

När Hjalmar bröt sitt löfte om att inte skriva om henne tog Maria visst mycket illa vid sig. Hjalmar svarade då att en författare inte väljer sitt ämne, man kan bli tvungen att ”skrifva sig fri”.

Kurt Mälarstedt har skrivit om relationen i boken ”Ett liv på egna villkor: om Maria von Platen”. Så här berättar han:
Mitt intresse för Maria von Platen börjar hos Hjalmar Söderberg, en författare jag återvänt ofta till, under flera decennier. Vem var hon, hon som han älskade och som han hade en ibland lycklig men mest olycklig kärleksförbindelse med mellan åren 1902 och 1906? Hon som svek honom? Eller som blev sviken av honom?

Utan Maria von Platen hade Hjalmar Söderberg inte skrivit sitt kanske bästa skådespel, Gertrud, och inte Den allvarsamma leken, som fortfarande anses vara en av den svenska litteraturens allra bästa kärleksromaner.

Hon avslöjades som Hjalmar Söderbergs stora kärlek och musa först 1962 i en doktorsavhandling om Gertrud. Då hade femtiosex år förflutit sedan förbindelsen mellan Maria von Platen och Söderberg definitivt tog slut sedan en annan författare, Gustaf Hellström, offentligt avslöjat att han förfört henne. Hon hade dött tre år tidigare, 1959, åttioåtta år gammal.”

I grekisk mytologi och romersk mytologi var muserna (på grekiska: Μουσαι, Mousai) ursprungligen poesins gudinnor. Sedan blev de gudinnor som inspirerade även andra konstnärer, filosofer och intellektuella.

Kommer din inspiration från högre makter, din sängkamrat eller knackar den bara på utan att berätta var den varit och varför den kommer?

Tänk tanken en sekund att en författare blivit inspirerad till att skriva just utifrån dig? Att det var du som person som stod bakom någons bok. Hur skulle du reagera då? Bli stolt? Eller kanske lika arg som Maria? Nu pratar jag inte om rena ”kiss and tell” böcker. Det finns en skillnad även om den är glidande.

Man hör författare prata om sin ”idealiske läsare” minst lika ofta som sin musa. Det handlar om berättelsens hypotetiska, tänkta mottagare.

Det här är en stor och viktig uppgift som en mängd människor ute i världen har! Ändå kliver de upp som alla andra på morgonen, äter sin frukost, sköter sina arbeten och liv – samtidigt som de skapar stor konst genom någon annans kropp. Ofta, säkert, utan att ens veta om det.

Den idealiske läsaren blir nämligen en viktig aspekt av texten. Bodil Kampp på Danmarks Pædagogiske Universitet säger att den implicita läsaren kan förstås som en textstrategi. I den konstnärliga processen har författaren, enligt henne, skrivit in sin läsare, vilket är ett sätt att göra texten kommunikativ och skapa en samtalspartner för författaren.

Om du inte har någon idealisk läsare när du skriver kanske du helt omedvetet skriver för någon som påminner om dig själv?

Ibland tänker jag på min syster när jag skriver. Ibland en före detta manlig arbetskamrat som jag beundrar. Skulle hon/han tycka om min text? Vad skulle hon/han tänka om den här vändningen? Men jag kommer aldrig att berätta vem han är. Och jag kommer aldrig att säga det till honom. Men om, om min manlige idealiske läsare väljer att säga upp sig så kommer jag att anställa Manne.

Pernilla har skrivit en bra krönika om hur mycket som kommer från hennes eget liv i boken ”Alltid du”. Själv är jag en känslotjuv.

Mycket motvilligt blev alltså Maria von Platen en centralgestalt i Hjalmar Söderbergs författarskap. Glöm aldrig att du också kan vara någons musa. Och jag någons idealiske läsare.
Vi möts i litteraturen …

Sofia

Ps 1. Bilden på Hjalmar Söderberg är tagen från Wikipedia: Photographer: Anna Riwkin-Brick (1908-70), photo from 1936. From book: ”Hjalmar Söderbergs Gertrud – studier kring ett kärleksdrama” by Sten Rein, AB Björkmans Eftr, Stockholm, 1962 (Sweden).
Ps 2. Bilden på handen är tagen av Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net

Det här inlägget postades i Debut, författarens hantverk, Mina fräknar, Sofia Hallberg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Författarens musa och ”idealiske läsare”

  1. Mattias skriver:

    Hej!

    Tack för en superbra blogg. Jag följer den dagligen med stort intresse.

    En liten fråga: Skulle ni inte kunna lägga upp alla gästbloggare under fliken Gästbloggare eller i sidmenyn så som man gjort föregående år, så att man snabbt kan hitta respektive gäst och dess hemsida? Tack på förhand.

    Mattias

    • Sofia Hallberg skriver:

      Hej Mattias,
      Bra förslag! Tack!
      Jag ska fråga vår privata it-konsult Manne om hur man gör.
      🙂
      Glad påsk!
      Sofia

      • Manne Fagerlind skriver:

        Ha ha! Att vara IT-konsult innebär inte att man automatiskt är expert på härket WordPress … men jag ska kolla upp det.

        Intressant och fint inlägg förresten! 🙂

      • Manne Fagerlind skriver:

        … och tack för att jag aspirerar på titeln idealisk läsare. 🙂

  2. Carola skriver:

    Jag gör som Nilla i tidigare kommentar. Plockar lite här och där. Oftast blir karaktären till av sig självt och talar sitt eget språk och då är det bara att haka på. Någon enstaka gång kan jag plocka in händelser och upplevelser från mitt eget liv.
    Vem skriver jag för då? Tja i mitt fall blir det nog unga vuxna. Det var inget jag planerade utan det är handlingen i sig som jag tror intresserar den gruppen mest. Men någon specifik person har jag inte i åtanke. För att få skrivinspiration sneglar jag på språket i andra böcker som riktar sig till unga vuxna men när jag väl skriver så går jag in i min värld så att inget annat existerar :-). Så någon musa har inte fått plats mer än min egen fantasi. Kanske är det den grekiska musan som härjar? 🙂

    • Sofia Hallberg skriver:

      Hej Carola,
      visst är det intressant t o m fängslande att inte veta svaren på allt? Det finns lite magi i det här med att skapa trots allt.
      Glad påsk!
      Kram,
      Sofia

  3. nilla|utanpunkt skriver:

    Tror inte att jag har en musa i ovanstående bemärkelse, inte än i alla fall :-). Däremot kan jag inspireras av en liten bit av någon jag känner, en attityd, en tanke, en replik, en sak, en enskild händelse. Men sedan utvecklar sig alltid berättelsens person snabbt i egen riktning och 99% är helt uppdiktat. Men jag upplever att just den där lilla detaljen från en riktig, levande person blir en spännande gnista av autencitet som är fantastisk att bygga vidare på. Men, sedan har jag också karaktärer som bara ”kliver in” och blir till och det känns nästan som om de är färdiga karaktärer utan att jag behövde göra särskilt mycket…

  4. Thomas E skriver:

    Jag var tvungen att fundera över det där. Min egen musa har varierat genom åren, i takt med att livet och människorna runt omkring mig varierat. Och helt egotrippat var min idealiske läsare för många, många år sen jag själv. Gillade jag det själv var det nog bra. Ungdomligt oförstånd förmodligen. Om man med musa dock menar vad som inspirerar till att skriva är det nog andra författare i mitt fall. Och de har varierat lika mycket som min egen smak. Tänk om jag kunde skriva lika bra som den eller den! Min avundsjuka (ordet valt med stor omsorg) mot naturbegåvningar har alltid drivit mig till att jobba ännu hårdare för att utveckla mitt skrivande. Tyvärr har inspiration från andra författare en ganska trist bieffekt: Det jag skrev lät inte som jag. Det lät som den jag ville efterlikna. och det var ju inte meningen.

    Vem är min musa numera? Ingen aning. Inte mer än att det nog är en han, inte en vän ängel dock som strör guldstoff över tangenterna. Han är mer av en grinig typ som sitter i bakgrunden och ibland gormar åt mig när jag slöar och slappar. Inte nån särskilt sympatisk typ egentligen. Det är först när jag vridit ur mig ett hundratal sidor och fått upp farten ordentligt som den här killen liksom vaknar till, böjer sig fram och tittar mig över axeln. Muttrar lite, men jag vet att det är uppmuntran. ”Det där kanske funkar”, gruffar han. ”Fortsätt så där”. Och jag knappar vidare.

    När jag tänker efter har inte ett enda av mina skrivpass de senaste åren egentligen startat i ren inspiration. Jag har helt enkelt satt mig ner och börjat trycka på tangenterna. Inte alltid har resultatet blivit något jag känt för att visa upp för omvärlden.

    Men tänk att bli avbildad i en bok, under annat namn, visst, men vore det inte häftigt? Gärna som en halvsympatisk karaktär. En del skriver ju in sig själva i avsaknad av intressanta människor i sin omgivning.

    I Bländverk t ex har varje person i berättelsen en verklig förebild. Varenda en. Några gillar jag, andra gillar jag mindre. Och nej, jag är inte en av dem. 😉

    Glad påsk!

    Thomas

    http://www.facebook.com/thomas.erikson.writer

    • Sofia Hallberg skriver:

      Tänk Thomas vad läckert att en riktig författare läser mitt inlägg, funderar och svarar. Det är stort och det gör mig väldigt glad. Tack!

      Boken ”Mina fräknar” är väldigt starkt byggd på en före detta pojkvän till mig, en kompis och en hund (!).

      De träder inte fram som sig själva men jag använde några känslor och situationer som helt utan tvekan kommer från deras liv.

      Jag skulle bli väldigt glad om någon blev inspirerad av mig!
      Jag hoppas även att bloggen ska sända positiv energi och att läsarna därute ska känna att de har en skrivkompis i mig.

      Kram och glad påsk!
      Sofia

      • Thomas E skriver:

        Riktig och riktig – vi är alla riktiga författare! =) (bara ingen som vetat om det förrän nu).

        Kram på dig med, och ät riktigt många ägg!

        /Tjomas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s