Min redaktör heter Anna Lovind

I somras bloggade jag lite om redigeringen av ”Berg har inga rötter” och frågade då min redaktör Anna om det var OK att jag citerade henne. Hon sa att det gick bra och tillade: ”Du vet, vi redaktörer är litteraturens skuggvarelser, vi för en undanskymd tillvaro och blir så lyckliga så när vi får något litet ögonblick i rampljuset”. Det var mycket bra uttryckt. Jag har lärt mig en hel del det senaste året, men det för mig mest oväntade var hur viktig redaktören är – inte bara för min bok, utan för i stort sett alla böcker.

Redaktörer är ungefär som husalferna i Harry Potter-böckerna. De sliter hund i det tysta och trollar jättebra, men det är häxorna och trollkarlarna som får all uppmärksamhet. (Hoppas ingen redaktör blir upprörd över liknelsen. Jag kunde bara inte låta bli den.) Det är lite typiskt att Anna på bilden nedan håller upp min bok som en sköld framför sig, liksom för att säga: ”Titta för all del inte på mig, titta på boken!”

Foto: Simona Ahrnstedt.

Jag har tidigare skrivit en hel del – både här och på min egen blogg – om hur det var att redigera en romanen, och om vilket hästjobb det är. Men så här en vecka innan boken kommer ut vill jag uttrycka min tacksamhet över all hjälp som Anna har gett mig. Tack Anna! Du har lärt mig massor och hjälpt boken att bli så bra som den är (för just nu tycker jag verkligen att den är bra). Du har varit skoningslös men hjälpsam, precis som du måste vara, inte bara låtit piskan vina över min stackars författarnacke utan också uppmuntrat och peppat mig. I nuläget vet vi inte om jag vinner någon ära för min debutroman, men om det blir någon så tillkommer en stor del av den dig.

Det är underligt att det pratas så lite om redaktörernas betydelse. Kanske har det att göra med det romantiska konstnärsideal som vi inte riktigt har skakat av oss. Många vill tro att en bok föds bara ur någon slags gudomlig inspiration och inte genom hantverk och hårt arbete. Men jag tror att det kanske också har att göra med känsliga författares fåfänga. Jag tror att många författare är lite för rädda för att avslöja hur det faktiskt förhåller sig: att de har fått hjälp. Men det tycker jag är snett. Jag tycker att redaktörens namn borde stå i boken, precis som namnet på den som gjort omslaget.

För en tid sedan såg jag den skojiga filmen Trassel med mina två döttrar. Efteråt satt jag kvar och kikade på eftertexterna, som alltid fascinerad över hur många som varit inblandade, och över att de alla nämndes vid namn. Det lustigaste var en man vid namn Carlos Benavides, som hade varit ansvarig för ”caffeination”. Fantastiskt! Jag vet inte vad det innebar, om han kokat kaffe eller skött om kaffeautomaten. Och det är klart att jag unnar Carlos de där sekunderna av berömmelse, men det är ändå helt sjukt att han nämns vid namn, men inte alla duktiga litterära redaktörer.

Min redaktör heter Anna Lovind. Det kommer inte att stå i min roman, men nu står det i alla fall här.

Annonser
Det här inlägget postades i Berg har inga rötter, författarens hantverk, Manne Fagerlind. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Min redaktör heter Anna Lovind

  1. Ping: Producera och skapa « Manne Fagerlinds blogg

  2. Ping: Så otroligt modigt, så otroligt fint « Manne Fagerlinds blogg

  3. Ping: Nummer två tuffar på « Debutantbloggen

  4. Johan Lindback skriver:

    Någon kanske redan har påpekat det, men det finns faktiskt böcker där redaktören är namngiven, exempelvis ”Svavelvinter” av Erik Granström. En nackdel med att redaktörens namn nämns är att den personen då kan se fram emot en mängd manusbuntar direktadresserade till honom/henne (förmodligen bland annat från mig…) Men jag får ändå känslan av att redaktörerna faktiskt vill synas, och i så fall hoppas jag verkligen att de får synas litet mer, för det är de värda!

    • Manne Fagerlind skriver:

      Intressant! Har du några fler exempel?

      Jag är f ö väldigt nyfiken på ”Svavelvinter”, men en person som jag har förtroende för tyckte att den var fruktansvärt dåligt skriven, så mitt intresse svalnade något. Vad tycker du? 🙂

      • Johan Lindback skriver:

        Tyvärr är det det enda exemplet där jag kommer ihåg vad boken hette, men jag vet att jag har sett det i fler skönlitterära böcker, både svenska och utländska. Jag tror att många redaktörer inte vill skylta med sina namn, eftersom man som förhoppningsfull skribent tänker att ”Han/hon gillar såna böcker som x skriver, då kommer han/hon att älska mitt manus också!” Vilket riskerar att innebära att just den redaktören dränks i manus. (Granströms redaktör jobbade dock inte på förlaget som gav ut hans böcker utan var förmodligen anlitad av honom personligen, vilket kan förklara varför hans namn stod med.)

        Jag kom tyvärr inte så långt i ”Svavelvinter”. Den kräver mycket tid och engagemang av sin läsare. Men ge den gärna en chans, vet att många gillar den, och den har sålt så bra att Granström faktiskt skriver på heltid nuförtiden.

        Apropå ”Trassel” och killen som kokade kaffe: De amerikanska fackförbunden för filmarbetare är benhårda på att _alla_ som varit med om att producera en film ska omnämnas i eftertexterna, även om de så bara arbetat en enda dag med filmen. Det är därför eftertexterna är så hysteriskt långa! De som kokat kaffe står nog med i varenda amerikansk eftertext (fast troligen under andra benämningar). I Svenska eftertexter omnämns bara de ”viktigaste” medarbetarna, därför är de kortare.

  5. Jag har grubblat på det där ibland hur det fungerar för författare som ligger på topplistorna och har gett ut flera böcker. Lägger redaktören ner lika mycket arbete på en etablerad författare som en debutant? Min fråga är bara nyfiket ställd och inte ifrågasättande på något sätt. Min teori är att en författare med flera utgivna böcker bakom sig borde bli mer erfaren men det är också lätt att bli hemmablind. Jag hoppas och tror att det är nästan lika mycket jobb för en redaktör när det gäller erfarna författare just av den anledningen att alla är mänskliga. Min chef har ett bra uttryck; ”Den som inte gör fel – gör ingenting”.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Det borde bli lättare med tiden. Jag tror att Anna kommer att slippa tjata om vissa saker i nummer två, som vi nog snart ska börja jobba med tillsammans (om jag bara får tid att skriva lite mer först!)

      Å andra sidan ser man förvånansvärt ofta böcker av etablerade författare som hade mått bra av en tuff redaktör. Jag skrev i somras om två riktiga bottennapp på min blogg:

      http://mannefagerlind.wordpress.com/2011/08/27/exakt-vad-pysslade-redaktorerna-med/

      OK, vissa personer älskar ju ”Lilla stjärna”, så där handlar det väl mer om tycke och smak kanske (jag tycker att den suger som en inverterad orkan). Men i fallet Guillou var det så uppenbart en sträng redaktör som saknades. Någon som kunde ryta ”Skärp dig nu Jan! Bättre kan du!” och gå igenom texten med rödpenna.

    • Thomas E skriver:

      On the other hand … så finns det en radda författare som blivti så stora att de verkar lämna in sina nya manus under förutsättningen: Rör det inte! Och uppenbart är att många inte håller samma kvalitet bok efter bok. Böckerna blir sämre. Längre. Stökigare. Ingen vill stöta sig med den sorten som drar in degen. 😉 Förmodligen behöver även Jan G och Camilla L sina redaktörer mer än nånsin numera. Annars tror jag att de får hybris… Men det är bara en personlig reflektion.

      • Thomas, du satte fingret på exakt det jag tänkte men valde att inte uttrycka. Jan och Camilla äger ju Piratförlaget och om de ger ut sina egna böcker på eget förlag måste redaktören sitta i en mycket knepig sits. Jag har inte kollat upp om det är så att de ger ut på eget förlag men oavsett håller jag med dig – och Manne.

      • Manne Fagerlind skriver:

        Jag har nyligen hört att Guillou har avsagt sig redaktör eftersom han inte tycker att han behöver någon. Men det kan mycket väl vara ett elakt rykte; det är ju så många som hyser agg mot honom.

        Om han verkligen gjort det så håller jag med dig om att det är dumt, och att det ökar risken för hybris dramatiskt (om man nu inte har det redan, alltså).

      • Jag vill rätta mig själv. Det är Jan och Liza som äger Piratförlaget. Rätt ska vara rätt. Och ja – det ger ut sina böcker på eget förlag. Hmm…???

  6. nilla|utanpunkt skriver:

    Håller också med, det är helt obegripligt att det inte finns, precis som i vilken tidning som helst. Det är ju dessutom så att just för böcker har ofta en enda redaktör lagt ned oerhört mycket tid och engagemang (säkerligen mer än i en enskild tidning). Man undrar lite varför redaktörerna själva inte varit kaxigare och krävt detta lilla erkännande själva?

  7. Jag håller med. Det verkar helt obegripligt.

  8. Manne Fagerlind skriver:

    Ja, jag vet att man kan ha en tacksida. Men jag står för att min bok mår bäst av att inte ha en sådan, så jag tackar Anna här i stället.

  9. Thomas E skriver:

    Well put! Knappast någon författare hade lyckats utan en bra och stark redaktör. med mod nog att bromsa en vildsint författare…

    Min redaktör heter också Anna Lovind. (Och det står i min bok, faktiskt. Man kan se till att det framgår på sista sidan.)

    Hell Anna! (och Manne förstås, som tog upp frågan). 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s