Sofia intervjuar: Hillevi Wahl

Hillevi Wahl är en författare med stort hjärta. Särskilt hårt klappar det för maskrosbarn.hillevi wahl
– Det är de glömda barnen, barn som tappas bort, förklarar Hillevi.

Och hon vet vad hon pratar om, Hillevi Wahl, trebarnsmamma, författare och journalist känd från Metro, Allas veckotidning och Kommunalarbetaren, med egna erfarenheter av att växa upp i en missbruksfamilj.

Boken ”Kärleksbarnet – En berättelse om alkohol, bingo och brutna löften” (2007) var en bok som hon verkligen inte ville skriva.

– Hela mitt liv har jag försökt springa iväg ifrån min barndom. Jag trodde jag hade stängt igen alla dörrar efter mig, låst dem omsorgsfullt och kastat bort alla nycklar. Men något hände när jag själv fick barn. När jag var rädd för att min ettåring skulle komma för nära spisen och bränna sig. Då mindes jag hur mamma en gång tog mina små händer och brände sönder dem på de heta plattorna.

I ”Hungerflickan” (2010) fortsätter Hillevi den självbiografiska berättelsen om Irmeli, huvudpersonen i romanen ”Kärleksbarnet” men nu hamnar fokus på den frånvarande pappan. Och den starka, starka längtan efter en fadersfigur.

– Varför blev inte du missbrukare? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser om barn till alkoholister. Många kämpar själva mot ett missbruk. De är precis som jag. Vi har överlevt samma krig. Och jag blir alltid lika förvånad över den där frågan. För det är klart att jag blev! Spriten har jag klarat mig undan. Drogerna också. Men inte maten. Maten blev min tröst.

I juni debuterar Hillevi som barnboksförfattare med ”Elliot hittar en farfar” på Rabén & Sjögren förlag.

”Elliots farfar är försvunnen. Han försvann när Elliots pappa var liten, för ganska exakt 33 år sedan. I sexårsgruppen finns det flera barn som har en farfar. En del är tjocka och andra är smala. Några är skrynkliga och några har glasögon. Eller skägg eller mustasch eller pipa eller motorcykel. Elliot undrar hur hans farfar ser ut. Och han kan få en sådan farfarslängtan så att det värker i magen.”

Hur kommer det sig att du skrev en barnbok? Finns det sår som aldrig läker? Som går vidare i generationerna?
– Jag tror det händer något när man får barn. Plötsligt förstår man hur känsliga barn är och hur utsatta de är för de vuxnas nycker och humörsvängningar. Så har det varit både för mig och Gunnar. Barnen har också väckt minnen till liv – och fått oss att ställa frågor, som ”hur kan man lämna ett barn som man älskar?”, så som Gunnars pappa gjorde. Den frågan var ursprunget till resan som blev en bok om när Elliot hittade sin farfar.

– Eftersom båda mina föräldrar är döda, så kunde jag inte ge mina barn några morföräldrar, men jag gav dem faktiskt en farfar – en supercool och härlig farfar dessutom, det är förunderligt och märkligt.

– Och det är klart att det kan finnas sår som aldrig läker, men vi tänker inte riktigt så. Vi är väldigt tacksamma i dag över det vi trots allt har. Däremot finns det forskning på att man kan ärva en känslighet som människa, och det har vi verkligen gjort i vår familj. På gott och ont, men mest gott.

Jag har ett starkt minne av Hillevi från 2004. Jag och hennes man Gunnar står och gungar våra ettåringar på en lekplats på Kungsholmen när Hillevi kommer småspringandes över grusplanen viftandes med en tjock bok i handen. Det var Svensk bokhandels katalog. I den fanns Hillevis debutroman ”En fuskmammas bekännelser”. Det var en stor dag som jag fick vara med och dela mitt i vardagen. Något år senare flyttade jag från Kungsholmen och våra vägar skildes åt. Jag kunde läsa om Hillevi i tidningarna och jag gladdes åt hennes framgång i yrkeslivet. Men mest av allt var jag glad över att hon och Gunnar (snälla, varmhjärtade, kloka Gunnar!) höll ihop och utökade familjen med fler barn.

Hur kommer det sig att du har lyckats så bra i livet trots din barndom?
– Jag har haft väldigt starka överlevnadskrafter: Nyfikenhet, envishet, längtan och humor. Alltihop har jag ärvt. Humorn fick jag från härliga pappa och han lever vidare i mig och mina barn. Han hade ett märkligt sätt att se något ljust i allt mörker, en lustighet mitt i misären. Hans livsglädje sprängde igenom allt och något av det har jag i mig. På mammas sida har det funnits en lång rad starka, politiskt aktiva kvinnor, envisa som synden allihop. För mig är det självklart, att likaväl som man kan ärva en krokig näsa eller ett par blå ögon, så kan man ärva styrka, envishet och humor.

Hur var det att skriva en roman med mycket självbiografiskt innehåll? Var det inte läskigt att lämna ut sig själv?
– Oh ja! Först tänkte jag stryka hälften, men sedan insåg jag att det skulle vara att försköna historien och göra den falsk. ”Men vi måste emigrera när boken kommer!”, sa jag till Gunnar. Haha. Det behövdes ju aldrig. För läsarna tog inte illa upp, tvärtom. De vill bli berörda, känna igen sig. Margaretha Strömstedt sa till mig en gång att ”när man skriver något som är så känsligt så man nästan inte vågar låta det gå i tryck – det är då det är riktigt bra”. Jag håller med henne.

Hur blev reaktionerna?
– Jag har fått enormt många brev från unga människor och vuxna maskrosbarn som känner igen sig. De säger att det känns som om jag skriver om deras liv. Att jag sätter ord på allt det som de har känt och tänkt och varit med om. Och framför allt uppskattar de att jag skriver så osentimentalt. Det är riktigt fint beröm.

– Och proffsen, socialsekreterarna, skolpersonalen, vårdpersonalen och alla som arbetar med utsatta barn, de säger att de får nya aha-upplevelser. Att de plötsligt förstår komplexiteten i en missbruksfamilj. Det är underbart. För det här kräver att vi alla samarbetar och förstår problematiken på så många olika plan, annars blir hjälpinsatserna så felriktade och otillräckliga.

Har du någon gång ångrat dig?
– Ångrat att jag skrev böckerna? Nej, absolut inte! Men annat kan jag ångra. Vardagliga saker, som att man sårar någon, fast man inte menade det. Men jag är bra på att be om ursäkt och försöka ställa saker tillrätta. Det tror jag är viktigt.

Vad har du för råd till den som skriver på en självbiografisk roman?
– Fundera noga igenom vilket budskap du vill ska nå fram till läsaren. Och se till att ha gott sittfläsk.

Berätta lite om ditt senaste hjärtebarn, din barnbok! Hur var det att skriva den?
– Det är mycket svårare än man tror. En bra berättelse räcker inte, plötsligt ska det in matematik och logistik också. Det ska räknas på ord i meningar och det får inte vara för svåra ord och det får bara vara ett visst antal sidor. Det ska vara en berättelse som både tilltalar barn som just har lärt sig läsa – och kanske en förälder som ska läsa boken hundra gånger. Då ska den hålla för det. Jag har lärt mig enormt mycket om barnbokshantverket genom den här första boken. ”Elliot hittar en farfar” är för övrigt den första i en serie med Elliotböcker. Och jag är så oerhört tacksam över att den briljanta illustratören Mia Nilsson har gjort alla teckningar. Mia Nilsson har gett berättelsen en helt ny dimension. Hon är ett geni!

Vad vill du förmedla med ditt författarskap?
– Hopp, tror jag. Att det finns hopp, och att läsaren inte är ensam om att känna och tänka som hon eller han gör. Och så vill jag förmedla kunskap. Jag har mycket livsvisdom och samlar närmast nördigt på olika forskningsresultat kring känsliga människor – och då vill jag förmedla det vidare. Kunskap är kung!

Hur kommer det sig att du blev författare?
– En ren slump. Jag hade tänkt fortsätta vara journalist hela livet. Men när jag ville komma tillbaka till en kvällstidningsredaktion efter min första föräldraledighet så sa personalchefen: ”Nja, vi vill nog hellre ha någon som är lite yngre och fräschare!”. Då var jag 37! Först rasade jag ner i ett svart hål, trodde att jag var körd på arbetsmarknaden, och skulle få mata duvor i parken resten av livet. Haha. Men jag hade börjat blogga – och den bloggen blev så uppskattad att läsarna bad om att det skulle bli en bok. Sveriges första bloggbok, för övrigt. Och på den vägen är det. Sedan dess har det bara rullat på med nya böcker, krönikor och föreläsningar.

Hur ser en helt vanlig dag ut för dig?
– Det finns inga vanliga dagar, tack och lov. Men jag lämnar väl barnen på dagis och i skolan. Om de är friska. Sedan går jag hem och skriver. I bästa fall. Får jag spring i benen kutar jag en runda runt Kungsholmen. Annars har jag kanske möten med förlagen eller springer en massa ärenden på stan. Eller också ligger jag bara och stirrar upp i taket och försöker tänka en rak tanke.

– Sedan är det dags att hämta barnen och se till att de kommer till sina fritidsaktiviteter och får mat i sig och kommer hem igen. Tre-fyra gånger i veckan försöker jag själv träna militärträning och så ska man ju helst umgås med folk också, haha. Men där slirar det lite.

– Eller också åker jag iväg och håller en föreläsning någon helt annanstans i Sverige. Och då får man göra om hela körschemat och ta en timme i taget.

Var hämtar du inspiration?
– Jag skriver om det som intresserar mig och sådant jag själv är nyfiken på. För mig är hela livet en sorts research. Mycket lär jag mig genom mina barn. Mina barn utmanar mina förutfattade meningar hela tiden. Det är oerhört nyttigt.

Vad är det bästa med att vara författare?
– Att man får tänka tankar till slut. Att man får dra ett resonemang riktigt långt och tänka färdigt. Det behövs i en så snuttifierad värld som vi lever i i dag.

Har du något tips till alla som drömmer om att komma dit du är idag?
– Våga! Våga prova nya saker. Ta en sak i taget, så känns det inte så övermäktigt. Och framför allt: Ge aldrig upp!

Har du en hemsida om man vill läsa mer om dig?
– Jag har två stycken. En familjeorienterad där vi snart ska sätta igång ett nytt projekt, ett äventyrsprojekt för hela familjen:
 www.hillevi.nu

– Den andra är mer träningsorienterad och handlar mycket om träningsglädje och min nya passion för militärträning:
http://extremtkul.se

Vid 45 års ålder började Hillevi med Nordic Military Training, en av de tuffaste träningsformer som finns.
– Jag var ett kroppsligt vrak och fullkomligt panikslagen. Jag, som inte kunde springa till bussen utan att få håll och som inte hade en enda fungerade muskel i kroppen. Militärträning! Vad i jösse namn var det jag hade gett mig in i! Men redan efter första passet kände jag att det här var det roligaste jag hade gjort i hela mitt liv.

I vintras kom Hillevis bok: ”Extremt kul! Du kan, du vill, du törs!” om militärträning.

Den röda tråden i Hillevis liv (och denna artikel) är plötsligt helt uppenbar. Och den är vacker. Det handlar om att våga utmana sig själv både fysiskt och psykiskt. Och just där känns det väldigt bra att sätta punkt. Ute i skogen och den friska luften med goda vänner.

Sofia
www.sofiahallberg.se
Ps Kortet på familjen Wahl är taget av fotograf Juliana Wiklund.
Kortet på Hillevi ensam är taget av fotograf Johan Bergling.

4 reaktioner på ”Sofia intervjuar: Hillevi Wahl

  1. Pingback: Nytt inlägg på Bokcirklar.se – Sofia intervjuar författare | sofiahallberg.se

  2. Pingback: Debutantbloggen var ju först! — Elliot hittar en farfar

  3. Pingback: Debutantbloggen var ju först!

  4. Pingback: Fin intervju på Debutantbloggen — hillevi.nu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s