Att göra en Hulken

När jag var liten brukade vi barn fråga varandra vad vi skulle säga om vi kunde få en enda önskan uppfylld.
Att kunna flyga, svarade jag. Det var inte det smartaste valet fick jag höra av mina systrar. Bättre hade det varit att säga: Jag vill kunna trolla. Då tar ju gåvorna och förmågorna aldrig slut.

Jag växte upp i ett villaområde där alla kände alla. Vi barn gick i samma klass från dagis till nian. På gatan var det årliga gatufester och vi barn spelade brännboll och lekte Röda vita rosen. Alla fick vara med.

Mina föräldrar bor fortfarande kvar i huset de byggt, mitt barndomshem. När jag var hemma över påsk berättade min mamma om några klasskamraters föräldrar (också de bor kvar). Det ena i samtalet ledde till det andra och jag konstaterade eftertänksamt att vi inte har haft en klassträff på många år och att jag inte heller saknar det. Och min uppfattning är att jag inte är den enda som känner så.

Det var som om vi alla gick omkring i skräddarsydda kläder efter de grupperingar och den personlighet vi hade som sexåringar. Vid 15 kunde vi fortfarande inte byta om till något annat. Trots att flera sömmar spruckit och våra byxor och tröjärmar var flera decimeter för korta. Det kändes helt enkelt inte bekvämt längre.

Ändå var det först när vi skingrades vid gymnasievalen som vi tilläts göra en Hulken. Sträcka ut armarna i luften, spänna musklerna och spräcka klädesplaggen med ett högt vrål. Först därefter var det möjligt att få nya vänner, öppna upp livet för frisk luft. Visa andra sidor hos sig själv.

Ungefär på samma sätt kände jag mig låst i min situation för något år sedan. Priviligierad över att ha ett fint arbete inom något som jag utbildat mig för, men ändå i någon form av existentiell 40-års kris.

Det handlade om livspusslet plus något annat. Jag älskade jag mitt jobb och arbetade på ett företag med mycket sympatisk inställning till småbarnsföräldrar. Trots det, som mamma till två mycket små barn, kände jag ofta att jag inte räckte till. Och något utrymme för egna tankar och initiativ var det inte tal om, på grund av min privata situation.

En lösryckt minut här och där innebar ändå att jag lyckades skriva färdigt mitt första manus (det tog fyra år). Jag kände mig otålig. Rastlös. Ville få mer gjort och längtade desperat efter att kunna skriva under längre perioder än när barnen gått och lagt sig och jag själv var dödstrött. Jag pratade med min make om det. Vi hade nu tre barn och jag var mammaledig. Vi diskuterade ekonomi, bostad och våra barn och vad de behöver och kräver. Och han valde att stötta mig. Betala räkningarna under en period. Vi kom överens om att det var okej att plocka av sparpengar för att få vardagen att gå ihop.

Så jag gjorde det. Bara gjorde det. Sa upp mig. Tog steget ut i det okända. Om det var läskigt? Ja, fruktansvärt! För innan jag kunde ta på mig en ny kostym var den gamla tvungen att åka av och jag fick lov att stå helt naken en lång, lång stund. Och den gamla dräkten var visserligen gammal men insutten, välbekant och tjusig.

Men skulle det någon gång ske en förändring i livet så var det nu, det var så det kändes. Nu blev det inte bara en uppoffring för familjen att jag skrev på heltid. Det innebar vinster för samtliga.

Jag fick ett friår att satsa helhjärtat på att följa mina drömmar och dämpa det dåliga samvetet, i samma stund som jag blev arbetslös. Även om det sved till, som att hastigt dra loss ett plåster från en fortfarande öm hud, att sätta namnteckningen på avskedsansökan så valde jag att lita på magkänslan. Jag hade starka idéer, en vilja av stål. Skulle jag inte ha vågat, skulle jag ha valt det trygga så tror jag drömmarna långsamt hade dött. Längtan att skriva försvunnit. Jag tror nämligen att jag måste nära mina drömmar för att de inte ska blekna. År läggs snabbt till år och annat (vardagen) kommer emellan.

När man avslutar sitt arbete och säger upp sig; städar ur skrivbordet, lämnar över till en efterträdare och säger ”Hej då” till sina kolleger så sker något inom en. Inte bara det att man står inför något nytt och främmande, utan att även uppbrottet i sig är viktigt.

Att packa ihop sitt liv på detta tydliga sätt är lite som att göra en bouppteckning – för sig själv. Allt blir plötsligt så konkret när arbetet plockas ur ens liv och man får utrymme för andra tankar och funderingar.

Jag tycker om att jag förändrades och tänkte i andra banor när jag fick barn. Nu tog dessa tankar ytterligare fart. Det blir väl lite av en existentiell fråga. Hur vill jag leva mitt liv? Och för vem? Det vidgade mitt sinne. Det landade till slut, för mig, i relationen mellan förväntningarna på livet och realiteten. Därför var min dröm tidsbegränsad. Man måste ju trots allt vara realist och ta ansvar.

Jag har absolut haft perioder då jag tvivlat. Tänkt tankar som: Om jag inte lyckas – kommer jag få något nytt jobb eller står jag nu utanför arbetsmarknaden för gott?

Det känns ändå som att jag fått ett nytt perspektiv på saker och ting och kanske ett bättre självförtroende. Jag har ju faktiskt tagit mig hit! Fått ett kontrakt. Alla mått på framgång handlar inte om pengar. Jag står otroligt nära mina barn, jag njuter varje dag av att få sitta och skriva i morgonrock eller mjukiskläder. Det finns ingen prestige. ”Mina fräknar” kanske inte säljer, barnen är redan äldre och snart kanske jag saknar arbetskamrater och den stimulans en arbetsplats ger. Men just nu, idag, lever jag min dröm.

Jag skriver inte för att jag vill hitta på något att skriva om, jag skriver för att jag har berättelser inom mig som är så starka att de kräver att få komma ut. Nu tillåts de komma dagligen. Stigen blir allt mer upptrampad och orden snubblar inte lika ofta.

Drömmar finns till för att uppfyllas. Alternativt och åtminstone färga livsvalen. Det tror jag verkligen. Första steget var att lyssna på min inre röst.


Snart får jag se om vingarna bär (http://www.bokus.com/mina-fraknar/). Om jag faktiskt inte kan flyga precis som jag drömde om som barn. Idag håller jag fast vid valet att kunna flyga framför att trolla. Det gör livet mer spännande att inte få allt man önskar med en gång.
Det ger mig mer att skriva om.

Sofia
www.sofiahallberg.se

Det här inlägget postades i Böcker, Debut, Mina fräknar, Sofia Hallberg och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Att göra en Hulken

  1. Manne Fagerlind skriver:

    Inte nog med att du skriver bra, du är modig också. En förebild! Och eftersom jag tillhör den utvalda skara som har läst ”Mina fräknar” vet jag att du gjorde rätt.

  2. Elisabeth Sahlberg skriver:

    Underbara fantastiska DU! Så stor inuti och utanpå!

    • Sofia Hallberg skriver:

      Bästa Elisabeth i hela världen!
      Vi har ju arbetat ihop du och jag och jag beundrar dig oerhört både som privatperson och i yrkeslivet.
      Därför betyder dina ord väldigt, väldigt mycket.
      Puss ♥ Sofia

  3. Ethel skriver:

    Härligt att du tog chansen! Att du vågade, det är så roligt att höra när andra har mod att hoppa av och ”have the guts to go fot it”.

    Jag hoppade också av 2004 men satsade då på en utblidning inom hälsa/friskvård (på gamla dar). Jag utvecklades enormt som människa, går inte att ångra, även om jag fick ta jobb i en annan bransch sen. Utbildning och kunskap lägger ingen tyngd åt ryggen sägs det.

    Skrev mycket under ett år då jag var arbetslös. Underbart! Trots ångesten över att pengar inte skulle räcka. Jag njöt.

    Kram från Ethel

    • Sofia Hallberg skriver:

      Fina Ethel, det svåra med förändringar är ofta osäkerheten kring ekonomin. Barnen hjälpte mig i min situation. Varje dag som var bra för dem var en bra dag för mig som mamma. Så tänkte jag när jag ännu inte visste om något förlag ville ha mig.
      Jag tycker du var modig. Jag hoppas att arbetsgivare kan se styrkan i att våga bredda sig. Kanske kommer din utbildning tillbaka i ditt liv framöver? Fast på ett annat sätt än du tänkte.
      Kram ♥ Sofia

  4. Carola skriver:

    Jag älskar din liknelse vid Hulken för jag känner så väl igen den själv. Det är så lätt att köra på i samma hjulspår. Får många är det tryggt och precis vad de behöver. Men vissa av oss andra blir kläderna ibland trånga och obekväma. Då är det viktigt att vi ser oss om och utnyttjar den energi vi har inom oss att göra det vi behöver för att må bra. Ibland krävs det mod och ibland är viljan större än modet. Man förvandlas till Hulken och gör det man så passionerat brinner för.
    Lycka till som en skrivande Mrs Hulken!

    • Sofia Hallberg skriver:

      Mrs Hulken! Så underbart smeknamn. Det vill jag gärna kallas.
      Tack snälla Carola för att du läste och tog dig tid att kommentera.
      Jag håller med om allt du skriver.
      Kram till dig!
      ♥ Sofia

  5. Ann-K skriver:

    Fruktansvärt bra skrivet! 🙂 Jag gillar verkligen när någon vågar breda ut sig även i bloggtexter. Lycka Till med skrivandet i framtiden!

    • Sofia Hallberg skriver:

      Hej fina Ann-K,
      Tack för att du gjorde min dag fantastisk med din snälla kommentar. Tror på karma och hoppas och tror att du också får en underbar dag.
      Tusen kramar ♥ Sofia

  6. nilla|utanpunkt skriver:

    Härligt att du vågade, och att det bar! Lycka till i dina fortsatta skrivarstunder.

    • Sofia Hallberg skriver:

      Hej Nilla utan punkt (underbart namn!),
      Tack snälla!
      Jag är nog inte speciellt modig egentligen. Livrädd för mycket men mest av allt rädd för att livet ska försvinna utan att jag levt det så bra jag kan.
      Kram ♥ Sofia

  7. vagaskriva skriver:

    Att få vara Hulken och ta figten för sina drömmar! Yes! Fint att få ta del av din resa. http://attskrivaochvaxa.blogspot.se/ (om du vill läsa om våra tankar om skrivlängtan
    /Eva

  8. Vilse skriver:

    Håller med, så vackert skrivet och hög igenkänningsfaktor. Stort hurra för dig som vågade steget och lever din dröm!

    Får jag ställa en tråkig praktisk fråga? Hur funkar det med förskola/fritids när man har ”sitter hemma och skriver” som jobb? Jag har lite samma situation som du, jag skriver med barn runt fötterna och det är underbart att få ha mer tid med barnen och underbart att inte vara hindrad av ett heltidsarbete när jag vill skriva – men… Barn hemma på heltid kräver en hel del.

    Förut hade jag en stund varje dag när lillan sov och de stora var i skolan, men nu sover hon inte längre och de stora kommer hem klockan ett och sen är det full rulle. Ibland skriver jag medan de leker med varandra (och känner mig som en busig mamma) och ibland skriver jag och låter dem spela tevespel (och känner mig som en urusuel mamma) och ibland sitter jag med barnen, men lyssnar inte, för jag skriver i huvudet. Ursvår balansgång. Hade bara varit roligt att höra hur du gjort/tänker.

    Håller tummarna för Mina fräknar, såklart!

    • Sofia Hallberg skriver:

      Hej Vilse och stort tack!
      Jag har en enskild firma och ser detta som mitt arbete. I och för sig behöver jag snart klaga på chefen och kräva lite lön men jag har inte tagit ut någon ersättning från samhället. Bara från min make … 😉

      ♥ ♥ ♥
      Lycka till!
      Kram på dig,
      Sofia

  9. Kära Syster skriver:

    Så bra formulerat av Petra ovan. Det stämmer precis, det här inlägget är ett underbart stycke text i sig!

    /Anna

  10. Petra skriver:

    Vilken fin text. Underbar frukostläsning. Fin liknelse och jättefint rörande slut där du knyter ihop så fint. När jag läste inledningen tänkte jag att du är ju krönikör. Också. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s