Det här med genre, är det så viktigt?

Jag har börjat få lite reaktioner på min roman Alltid du. Jag kallar den för en relationsroman. Mitt förlag kallar den för  relationsroman. Men plötsligt vill folk kalla den för chick-lit. Jag är fine med chick-lit, jag har läst många chick-lits med stor behållning.

Enligt O skrev i sin recension  av Alltid du: Alltid du är Pernilla Alms debutbok i en genre som få svenska författare behärskar. Chick-lit är en utskälld genre, men visst är det ändå chick-lit det handlar om? Få märkesklädesreferenser förvisso, men relationerna står i centrum.”

Sedan skrev Annika Koldenius på Twitter efter att precis ha läst klart Alltid du:

”Har just läst klart @PernillaAlm:s #alltiddu. Fasen vad härligt det är med chick-lit ibland! Om jag nu får kalla den för det @piaprintz?”

Varpå jag frågade Annika varför hon tyckte det var chick-lit och inte en relationsroman. För jag blir förvirrad. Och så försökte vi reda ut det med få tecken på Twitter. Igår, söndag den 6 maj, kom Annikas recension av boken (spoilervarning om du läser recensionen, bara liten varning) och då skrev hon:

”Alltid du är svår att genrebestämma. (Om jag nu måste genrebestämma den?) Jag säger chick-lit vid första läsningen, mest för tonen i berättelsen. Men innehållet och sens-moralen i historien andas något annat. Relationsroman? Förortsromance? Mama-lit? (Efter magasinet Mama.) ”

Vi har försökt prata om just chick-lit och relationsromaner i både min blogg och på Facebook. Det är inte bara jag som är förvirrad. Enligt wiki är en chick-lit så här:

”Chick lit, från chick (i betydelsen ung kvinna) och lit (litteratur), en litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern. Genren etablerades år 2000. Oftast är böckerna skrivna av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Karaktärerna är inte sällan över-analyserande unga kvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet. Chick lit-genren tog fart med Bridget Jones dagbok på 90-talet. Genren har också betraktats som postfeministisk eftersom den ofta behandlar kärlek och förhållanden på ett okonventionellt sätt.”

Visst finns det saker i den beskrivningen som stämmer in på min bok. Skriven av en kvinna. Tänkt målgrupp: kvinnor. Och ja, den behandlar nog kärlek och förhållanden på ett okonventionellt sätt.

Men var är skillnaden mellan detta och en relationsroman? Vad är det som avgör?  Och – är det viktigt? Precis som Annika Koldenius så undrar jag om man verkligen behöver genrebestämma? VARFÖR är det så viktigt med genre?

Varför kan man inte kalla en bok som handlar om relationer för relationsroman och en bok som handlar om mord en deckare? Varför måste vi hitta på nytt, dela in i fack och slå knut på oss själva?

Vad säger ni? Ordet är fritt.

 

Annonser

Om Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."
Det här inlägget postades i Alltid du, Genre. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Det här med genre, är det så viktigt?

  1. Ping: Genrer som begränsar | Rader

  2. Ping: Genrer som begränsar | Rader

  3. Marika King skriver:

    Jag tycker det är urtrist att termen chick-lit fått en lite nedsättande ton. Kanske beror det på att genren urvattnades i takt med antal bokomslag med läppstift och skor och berättelser som mest blev skojiga och inte innehöll så mycket annat. För mig är den ursprungliga chick-liten viktiga berättelser om unga, starka kvinnor som tar plats, både på jobbet och i sängen, so to speak. Och inga böcker blir bra utan lite allvar i botten, särskilt inte de roliga. Relationsroman kanske låter finare (med en långsammare, allvarligare, djupare, whatever ton), men det är väl för sjutton inte där jag har hittat mina hjältinnor? Eller?
    Tror det blir svårt att reclaima chick-liten, även om jag skulle önska att vi kunde det. Så vette fan vad man ska hitta på. För tror också att det hjälper läsarna, om det är bra. Gillar fortfarande Fem-lit som Jessika Gedin skrev nån gång, men det är inte supersälljande. Lite för komplext.
    Vi får klura…
    Marika

    • Pernilla skriver:

      Ja, det är ju det som är trist med termen chick-lit, att man ser ned på den. Och du har nog rätt där, med bl.a. bokomslagen.

      Själv tycker jag att det finns otroligt många bra böcker inom genren ”chick-lit” men det som jag fortfarande undrar är varför vissa böcker hamnar under den kategorin, medan andra inte gör det.

      Vi klurar på. 🙂

  4. Helena Milton skriver:

    Jag tycker faktiskt inte genre är så viktigt men jag har förstått att andra tycker det. Själv kallar jag min kommande debutroman för en relationsroman. I min bok är relationerna det centrala och det är genomgående för hela boken. Kanske är relationerna mer en del av flera andra komponenter i chic-lit. Så tänker jag i alla fall.

  5. Åsa Lind skriver:

    Har inte läst så mycket chic lit, men jag skulle inte säga att ”Alltid du” hör hemma där. Vilken ton är det alla pratar om? ”Alltid du” har en dov ton som mullrar undergång. Hur chic lit är det?

  6. mikaelaholm skriver:

    Den där men genre har jag fått säkert hundra frågor om, jag säger att min bok är en relationsroman och skulle någon kalla det för chic-lit då skulle jag nog faktiskt bli lite ledsen, för det är den inte för mig.. Men visst stämmer en hel del in i wikipedias förklaring av chic-lit, men jag tycker ändå den har ett visst djup.. Jaja, vi får väl se om någon kommenterar genre gällande boken om tre veckor.. Och även om det inte är chic-lit för mig, så kanske det är det för någon annan… Vilket kanske också visar på hur otydlig gränsen egentligen är emellan relationsroman och chic-lit.

  7. annikabengtsson skriver:

    Just epitetet relationsroman, som jag gärna själv sätter på mina egna romaner, tror jag är en förenkling. Det finns relationer i alla romaner oavsett om det är fantasy, deckare, ungdomsroman eller vad som helst. Kanske är det som Katarina skriver, beroende av anslaget på berättelsen.

    • Pernilla skriver:

      Precis! ”Relationsroman” är ett rätt dumt uttryck egentligen då det inte finns en enda bok som inte innehåller en relation av ngt slag.

  8. Åsa Bonelli skriver:

    Håller med dig, Pernilla. Varför måste en roman genre-bestämmas? Jag får hela tiden den frågan vad jag tillhör för fack och varje gång ser jag ut som ett frågetecken, för jag vet verkligen inte…
    Eeeehhhh… Spänningsroman? Relationsdrama kring ett brott?
    Äh, det får bli vad blir.

  9. Katarina skriver:

    För mig ligger det nog lite i vilken ton författaren slår an med sin berättelse. Chick-lit har nog ett rappare språk överlag än relationsromaner som är mer eftertänksamma. Kanske. Jag vet inte, detta är bara min första reaktion. Därmed inte sagt att chick-lit behöver vara ytlig eller inte kan behandla allvarsamma ämnen, men de gör det med en annan approach, kanske.

    • Pernilla skriver:

      Så kan det ju vara. T.ex. kan man inte beskylla Marian Keyes för att vara ytlig – finns en hel del allvar under sminksnacket.

  10. Annika Koldenius skriver:

    Jag har funderat över genrer, och särskilt chick-lit-romance-relations-kvinnor-genrer, sen jag läste ut Alltid du. Jag kommer säkert formulera något på bloggen när jag tänkt klart.
    Men så mindes jag vad jag skrev i Läsarmanifestet hösten 2009, punkt 2: ”Vi Läsare tycker om genrer. Det är ett enkelt sätt att snabbt orientera sig i ett varierat utbud.” (Läs hela Läsarmanifestet här: http://annikakoldenius.wordpress.com/lasarmanifestet/ )
    Och det är nog så enkelt.
    Sen tycker jag att karaktärerna i chick-lit-genren blivit äldre genom åren, ungefär på samma sätt som vi som läste Bridget Jones blivit äldre. Chicksen har blivit Mamas, helt enkelt. 🙂

    • Pernilla skriver:

      Ja, det är inte helt lätt att bestämma var gränserna går. Och jag ser fram emot det inlägget! Du har en poäng i att det är ju ett bra sätt att orientera sig, det förstås. Men det kan också bli åt andra hållet, att man undviker ngt som ligger i fel genre fast det kanske egentligen var ngt man var intresserad av.
      Och Mamas, Gillar.

  11. Det är tydligen viktigt med genrer eftersom bokhandlarna vill veta på vilken hylla de ska sätta böckerna. Mycket grovt förenklat 😉
    Av samma anledning vill de flesta förlag inte ens ta i genreöverskridande romaner (grovt förenklat, det håller väl på att ändras lite).
    Håller själv på att ta bort alla spänningsmoment (alltså av typen action/deckare/thriller, chick lit kan också innehålla spänning, men av en annan typ) ur mitt manus och göra den till en mer renodlad relationsroman.

    Men ibland blir jag trött på genrestämplingen. Jag vill bara läsa en bra medryckande berättelse. Sedan kan det vara deckare, chick lit, fantasy, relationsroman, romance, jag bryr mig inte

    • Pernilla skriver:

      Instämmer, blir också lite trött på genrebestämningar. Ibland kanske man missar världens story för att den ligger under en genre man inte brukar läsa. Och det är ju synd. Men å andra sidan kanske man inte alltid ska välja samma genre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s