Att vara lite skraj

Som person är jag orolig, ältande och ganska feg. Jag gillar inte att bli kontrollerad för tänk om jag gör fel. Jag gillar inte att prata inför en grupp människor, blir nervös, generad och glömmer vad jag ska säga.

Och då kan man tänka att jag måste vara dum i hela huvudet som jobbar som lärare. Finns det någon yrkeskategori som har större krav på sig att inte göra fel? Som kontrolleras? Om jag hade en tia för varje gång någon har sagt ”är inte du lärare?” till mig, och tyckt att jag minsann borde veta allt om allt bara för att jag har 60 poäng i engelska och 40 i spanska, då hade jag varit rik nu.

Och excuse me. Att skriva en bok som folk läser, tycker till om och kanske avskyr? Går inte ens att mäta idiotinivån på det påhittet.

Och så är det det där med att prata inför folk. När jag erkänner att det inte är min favoritsyssla får jag samma kommentar. ”Är inte du lärare?” Jo. Men mina elever är ju inte vilka folk som helst, de är mina elever. De stackarna har ju skolplikt och liksom måste stå ut med att lyssna på mig. Då är det okej, då blir jag inte nervös.

En gång i tiden jobbade jag som väktare. Fast jag var mörkrädd och aldrig kunde sova ensam hemma. Om min pojkvän (nuvarande man) var bortrest så sov jag hos en kompis eller hemma hos svärföräldrarna. Väktarjobbet var mindre lämpligt för mig men tänk – efter några veckor med läskiga uppdrag (låsa upp och gå rond på en massa öde ställen som teatrar, köpcentrum och muséer) så var jag inte lika mörkrädd längre.

Joråsåatt. Jag är rädd, jag är orolig, nervös, jag gillar inte att bli kontrollerad och jag gillar verkligen inte att prata inför folk jag inte känner. Och på torsdag ska jag vara med i direktsänd radio. Godmorgon Stockholm. Lilla livrädda jag. Och herregud. Så fort jag tänker på att jag ska sitta där och prata så dör jag nästan en smula av nervositet. Samtidigt som det ska bli superkul!

I fredags var jag på releasen för Arne Dahls senaste bok ”Hela havet stormar.” Där hamnade jag i samspråk med Mari Jungstedt. Ni vet, författaren. Men också journalisten. Som för ungefär en vecka sedan var gäst i samma program som jag ska till. Perfekt. Jag bad henne om goda råd inför torsdagen och det fick jag. Och ett lugnande besked:  ”Det där är ingen fara! Det är bara att vara sig själv. Denise och Peder är så snälla och det kommer att gå jättebra.” (Alltså jag citerar fritt ur minnet).

Allt kändes mycket betryggande att höra. Jag är faktiskt jättebra på att vara mig själv så det ska jag nog klara av. Denise är en pärla och Peder låter trygg och snäll. Maris ord lugnade mig en aning. Det kommer nog att gå bra. Jag är inte rädd, jag kan vara med i radio. Jag är inte rädd, jag kan vara med i radio.

Och så. Ser jag den här bilden på Facebook. En bild från studion:

Fotot snott från Radio Stockholms facebooksida.

Klart sjutton Mari Jungstedt inte alls är nervös och tycker att sådant där går hur bra som helst. Hon har jobbat med både tv och radio som proffsjournalist. HERREGUD, jag står i en skola hela dagarna. Visserligen är det ganska direktsänt det också men … gulp! En jättemikrofon rakt i nyllet känns ju avspänt.

My god.

Men eftersom jag nu är en sådan som utmanar mina rädslor så annonserar jag härmed: 8:30, torsdag den 31 maj. Då kan ni höra mig göra bort mig i direktsänd huvudstadsradio. Det blir kul för er.

Själv ber jag till högre makter (eller så mailar jag helt enkelt Denise och Peder) att de inte ska ställa sådär svåra frågor som ”Vad handlar boken om?” eller ”Hur fick du idén?” För jag är inte säker på att jag kommer komma ihåg att jag har skrivit en bok eller fått någon idé när jag sitter med jättemikrofonen i ansiktet.

Annonser

Om Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."
Det här inlägget postades i Alltid du, Debut, Pernilla Alm och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Att vara lite skraj

  1. Ping: Är det jag? « Debutantbloggen

  2. Anneli skriver:

    Spännande! Klart det går bra 🙂

  3. Helena Milton skriver:

    Det kommer att gå alldeles utmärkt. Använd din humor så behöver du inte bekymra dig om något alls, överhuvudtaget.
    Lyckatillkram från mig!

  4. Katarina skriver:

    Huu. Jag är nog hellre en liten lort än att prata i radio/tv. Det skulle helt enkelt vara en större utmaning än jag klarar av. Men precis som de andra är jag övertygad om att du kommer klara det finfint.

    • Pernilla skriver:

      Man får inte vara en liten lort. Man får inte vara en liten lort. Okejrå. Det får man visst. Och jag hoppas verkligen att du har rätt! 🙂

  5. Ethel skriver:

    Jag ler stort och (för att) jag vet att jag skulle reagera exakt likadant, skräckblandad förtjusning kallas det visst :-). Jag kan antagligen inte lyssna (dessutom bor jag i Göteborg), men önskar att jag hade kunnat. Så himla roligt för dig! Det är klart att det går bra. Det är bara i förväg man är nerväs, när du väl sitter där med mikrofonen i nyllet kommer du att stormtrivas!

    • Pernilla skriver:

      Jag hoppas att du har rätt Ethel. Kanske bestämmer jag mig för att skippa alla lektioner den dagen och ta över helt och hållet. 😉

  6. Nilla skriver:

    Lyckospark!

  7. Sofia skriver:

    Du är så himla skön Pernilla! Därför instämmer jag med Mari- det är bara att du är dig själv så kommer det gå bra 🙂

  8. Johan Rosenlind skriver:

    För mig är det så att mina vänner och min familj är så himla trötta på att höra mig tjata om mina karaktärer och mina historier, så jag längtar till att prata inför människor som kommit för att lyssna på mitt prat. ;O)

    Har pratat live i radio ett par gånger i min roll som konstnär och det är en skum upplevelse men skojig.

    Men jag förstår dig samtidigt Pernilla.

    Johan Rosenlind – johanrosenlind.se

  9. Annika skriver:

    Inskrivet i min Outlook kalender!

  10. Kära Syster skriver:

    Du är rolig du, Pernilla. Smart drag att outa rädslan, så gör jag också. Och det brukar ju genast kännas lite lättare. Vet inte om du har pratat i radio förut, men de gånger jag har gjort det har det varit jättekul! Sjukt nervöst först såklart, men en del av programledarens roll är att se till att gästerna visas upp från sin bästa sida. Det är inget förhör, det är en stunds DU DU DU i etern! Och vips tänker man inte ens på den där mikrofonen. Lycka till, jag ska absolut lyssna!

    /Anna

    • Pernilla skriver:

      Anna. Jag har inte pratat i radio förut. Och jodå. Hela livet är ett förhör och ett test och endast de starka överlever. 😉

  11. Åsa Hellberg skriver:

    Du kommer att klara det galant, jag är helt övertygad. Åh, vad roligt!!!

    • Pernilla skriver:

      Det är det som är så lustigt. Alla andra tror alltid att jag kan allting. Själv är jag inte lika säker. Tack. 🙂

  12. Ping: Om att utmana | Pernilla Alm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s